När man sitter i kläm

Det var dags för mammografi i morse. Känslan är bekant: en vänlig sjuksyrra tar med varm hand ett mycket stadigt och resolut grepp, så långt från en smekning man kan komma, om bröstet, lägger fast det mot den kalla plattan i maskinen och trycker på knappen som klämmer till.
Behagligt kan det aldrig kallas, bara nödvändigt. Och skulle man ha råkat glömma att beställa tid blir man påmind nu när årets Rosa Bandet-kampanj snart drar igång.

När själva klämmandet är över - det går ju faktiskt rätt fort - vidtar väntan. Vi sitter där och bläddrar i gamla månadstidningar med hundöron, vi ser åtminstone på ytan ganska oberörda ut. Så kommer det där ögonblicket när ens namn ropas upp igen, följt av en mikropaus under vilken en iskyla drar genom kroppen. Ska jag in igen, ser läkarna något konstigt? Eller får jag gå, inget misstänkt har avslöjats?
Jag får gå. Lättad. Tänker på alla som inte haft samma tur.

En väninna gick på sin regelbundna undersökning för en tid sedan.
Just när röntgenapparaten kramat till och förvandlat hennes bröst till en platt kaka ställde hon en liten fråga till sköterskan som manövrerade kameran.

-OM, jag säger bara OM, det blir strömavbrott just nu när jag sitter fast så här – vad gör ni då? undrade hon, med ett leende.
Sköterskan blev inte svarslös.
-Då tar vi i personalen en liten fika!
Elförsörjningen var obruten i morse. Som tur var ...

Copyright Klimakteriehäxan