Semestercitat

"Sista minuten Grekland! Res till Grekland med oss i sommar!"

-Grandiost erbjudande från ett reseföretag on line. Jo, nog vore det väl trevligt att återse någon grekisk ö. Och Aten har jag aldrig varit i. Men ... dels är det ofta extremt varmt i Grekland så här års. Dels har jag för mig att jag hört något om lite demonstrationer, strejker och annat pyssel som kan förmörka soldagarna för vilken turist som helst. Alltså kanske det faktiskt går att göra ett sista-minuten-klipp som förr i världen, när man kom till Medelhavet för någon hundralapp - och då ingick boende och frukost! Fast tack, men nej tack. Det får bli Grekland en annan gång. För även om ekonomin går under kommer väl öarna att ligga kvar, får man anta och hoppas ...

Historien om (sol)hattarna

Det här är ännu en av dessa historier som upprepar sig. Historien om (sol)hatten.
Sommaren kommer, med den solen. Och rätt som det är är ljuset starkt, strålningen för kraftig för att vara hälsosam. Eniga experter ger råd om allra bästa skydd: kläder på kroppen. Samt en hatt på huvudet. Modernt eller inte spelar ingen roll.

Alltså kliver man iväg och köper en solhatt. Trots att huvudbonad är det man passar sämst i, oavsett årstid.
Nästa gång det är dags för exponering i sol är hatten ofelbart kvarglömd därhemma, om det nu råkar vara så att den inte blivit borttappad för gott.
Alltså köper man ännu en solhatt.

Så där håller det på. Eller, för att vara korrekt, så där håller jag på. Resultatet: ett litet torn av hattar, i lite olika färg, olika material, olika stuk, men samtliga någorlunda vidbrättade.
I det ögonblick när jag köper dem tycker jag rent av att det nästan blir snyggt när jag trycker skapelsen på mina bleka icke-lockar.

Ibland får jag ändå för mig att jag ska ha hatt även om jag inte precis knallar runt på en tropisk strand. I fjol hälsade vi på bekanta på landet, vid Mälaren, och av hittills okänd anledning for jag iväg med en svart kreation på skallen. För att ett par dygn senare börja undra vart den där skrållan tagit vägen. Hade ingen aning.

Någon vecka senare hittades min hatt, uppspikad på en anslagstavla vid den vik där vi hade badat. Kanske hade vinden fångat den och flyttat den en bit, kanske hade jag bara varit blind när jag klädde på mig efter simturen. Så småningom kom hatten tillbaka, i skick ungefär som tidigare, bara lite mer berest.

Mitt senaste ”kap” är en vit sak med svart band. Investerade 10 € i den i Capri, satte den på skallen, men tog förstås snart av den. Lade den någonstans. Och naturligtvis var den borta. Men den är återfunnen. Hur? Jo, jag råkade titta på bilder jag tagit. Döm om min förvåning när jag ser den, liggande på disken i en osedvanligt vacker mataffär där jag botaniserat bland olivoljor och kryddblandningar. Tog några bilder på den exklusiva inredningen – som, visade det sig, var med hatt försedd. Min hatt.

Bara att gå tillbaka och – jovisst, visst har vi din hatt! Döm om min förvåning ännu en gång: jag lyckades få den med mig ända hem, till sist. Nu tronar den överst, ovanpå de andra: en från Bahamas (lånas ibland av Maken), en från Umeå (Kapp-Ahl), en från Honduras (garanterat handgjord), en från Kanarieöarna och ytterligare någon.
Att bära hatt kräver nog viss vana, faktiskt. En vana jag förmodligen aldrig kommer att skaffa.
Men det blir säkert en och annan ny solhatt till, att bygga på ”tornet” med …

Copyright Klimakteriehäxan

PS Undrar du över benen i spegeln på disken så tillhörde dom en kund - och inte heller dem såg jag när jag tryckte på avtryckaren utan först i efterhand!!!

Tisdagstema SKRÄP

Vid första anblicken är det en skräphög. Men strax inser man att någon bor här, äter och sover i utrymmet en meter nedanför trottoaren, att bilden är en sorglig variant på ett hemma-hos-reportage, ungefär så långt från Sköna Hem som det går att komma. Fast invånaren var inte där, inte just när jag flanerade gatan fram i ett somrigt Rom.
Visst är det skräp att folk kan ha det så här i ett rikt (å jo, trots ekonomisk kris) land i Europa.
Tisdagstema är SKRÄP den här gången - kolla in fler nedskräpningar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: APP-APP-APP

"I veckan kom en amerikansk undersökning som visade att app-användandet har gått om webben i tid. 81 minuter om dagen riktar vi blicken snett nedåt på pekskärmarna. I sängen. På toaletten. I krocknära situationer i bilen. /.../ Och eftersom app-utvecklarna alltid ligger ett steg före föreställer jag mig att det i morgon dyker upp en app-app-app-app. /.../ Varje gång det giriga långfingret närmar sig den flottiga displayen på telefonen hörs ett indignerat APP-APP-APP. Är denna beröring nödvändig? Kan den vänta till ikväll? Har du glömt att du har semester?"

-Jenny Östergren skriver krönika i dagens Expressen om hur hon, i likhet med så många andra, utvecklats till en missbrukare av alla sina smarta apparater, fångad i de s k sociala mediernas garn. Hon konstaterar att hennes liv inte längre styrs av henne själv - utan av telefonen. Återstår att se om hon kan frigöra sig under ledigheten från jobbet - vi vet redan att det är många som inte klarar att stänga av, utan tvärtom hela tiden lägger till nya "appar". Ack ja ... det kanske är tur att man inte begåvats med en Iphone ... än i alla fall ...

Sommarbarn

Svanen är på inget sätt min favoritfågel, men när de första ungarna för året visar sig är det svårt att inte bli charmerad. Naturligtvis väser den lätt folkilskne fadern hotfullt åt mig och min kamera, men han stannar på vattnet - och jag på land. Mellan oss guppar de tre små ulliga barnen. Kullarna brukar vara större, vem vet vad som hunnit hända med eventuella syskon? Kanske har de fallit offer för storgäddan i Mälarens djup? Många är farorna som lurar på små sommarbarn!

Copyright Klimakteriehäxan

Somliga jobbar trots att det är helg

Jakt var en gång i tiden människans sätt att överleva. I grund och botten är vi alla födda till jägare, det är ett faktum som måste accepteras.

Ändå är det åtminstone med mig så, att jag inte jagar – annat än reafynd eller så. Fast just den sortens jakt anses åtminstone av vissa psykologer vara kvinnans svar på mannens drift att nedlägga ett stort vilddjur, med helt jämförbar tillfredsställelse i slutändan. Villebråd som villebråd, helt enkelt …

Men man ska aldrig säga aldrig. För i går förvandlades jag till enträgen jägare. Kameran var mitt vapen, bytet en humla som dök upp när jag stod och beundrade nyutslagna stockrosor. Insekten dök in i blomma efter blomma, det gick undan värre. Att midsommarfrid råder och befrielse från arbete gäller de flesta, det har ingen betydelse: somliga jobbar förvisso trots att det är helg.

Om någon såg mig skutta runt, stundtals med i alla fall ena foten i rabatten, måste mitt uppförande ha väckt viss förvirring. Rabatter ska behandlas med största respekt, det har jag inpräntat i mig sedan barnsben när jag trots förmaningar råkade stå på näsan rakt ner i mammas finaste plantor, trots att jag skulle ”inte röra, bara lukta”.

Resultatet av min jakt ser ni i alla fall här: en och samma humla, tre olika blommor, förvånansvärt mycket frömjöl. Och det är läge att sända ännu en tacksamhetens tanke till kameratillverkaren. Tänk att det går att ta hyggliga närbilder på en humla med en av dessa små maskiner!
En annan sak undrar jag också: hur får humlan sedan ihop det där frömjölet som fastnar över hela kroppen?



Copyright Klimakteriehäxan

Klicka på bilderna för förstoring!

Trevlig midsommar!

Må blommorna förgylla din helg! För den som är lagd åt det romantiska hållet bör det vara hyggligt enkelt att få ihop de där blomstren som, lagda under huvudkudden, i drömmen ska framkalla bilden av den tillkommande. Dock finns det två skolor: en som hävdar att det ska vara nio olika växter, en annan som påstår att det räcker med sju, så experimentet känns lite darrigt. Ja, så osäkert faktiskt att moderna flickor ibland uppmanas att lägga pojkarna direkt under kudden, allihop på en gång. Kan bli knöligt, men kanske en intressant upplevelse trots allt?

För den som lagt jakten på Drömprinsen på hyllan kan det måhända räcka med ett stycke helsvensk natur för att få fatt i den rätta midsommarkänslan. Fast vänta, är det möjligen den där bonden som söker fru som kommer därborta i den röda traktorn?

Lupiner är en fröjd för ögat längs vägkanterna just nu. Visst, många betraktar dem som ogräs, och visst, utblommade är de inte så sköna att skåda.
Men så länge de prunkar, i vitt, rosa och lila, är de väl ändå midsommarblommor som heter duga? Trevlig helg i blomsterlandet!

Copyright Klimakteriehäxan

Falukorv som midsommarmat?

Vad äter vi på midsommar?
Kanske lite sill. Jordgubbar, absolut. Men bortsett från det känns det som om menyn kan bestå av ungefär vad som helst som man känner sig sugen på.
Som till exempel falukorv.

Nu menar jag inte den där sorten som finns i charkdisken, ihopsatt till en ring som möjligen, möjligen skulle kunna tjäna som midsommarkrans om blommor saknas.
Nej, jag talar om Havets falukorv, ett begrepp jag lärde mig bara häromdagen, en korvsort jag verkligen inte kände till.

Havets falukorv kan avnjutas grillad, inkokt, varm- eller kallrökt, stekt, rimmad, mikrad, gravad eller sushi-rå. Det är ingen hejd på variationerna. Och bäst av allt: alla är goda! Till de olika korvanrättningen passar det mesta, det är bara att bestämma sig för vad man ska satsa på: kokt potatis, potatissallad, grönsallad, ris, pasta, bulgur, matvete … för att inte tala om sparris och spenat!

Kanske visste alla utom jag sedan länge att det är den fantastiska fisken lax som, efter att den övergått från att vara lyxmat till att bli en ganska billig vardagsvara (extrapris!), försetts med den där tämligen nedvärderande korvetiketten. Men i själva verket har laxen i sin långa historia också för länge sedan varit fattigmansmat, speciellt bland fiskande skärgårdsbor – fast det var förstås ganska länge sedan.

Å andra sidan ska man verkligen inte se ner på den vanliga falukorven, en räddare i nöden som går att variera nästan lika mycket som laxen. Min mamma brukar citera en gammal bekant som förundrat konstaterade, att han inte alls förstod vad folk menade när de inte visst vad de skulle hitta på för middagsmat.
-Hur kan det någonsin vara ett problem så länge det finns falukorv? sa han och ruskade medlidsamt på skallen.
Lite så är det med Havets falukorv också. Passar extra bra till midsommar – så kan vi ta den andra, charkvarianten, i veckan som följer.

Förresten kan jag aldrig mer passera en Statoil-mack utan att tänka på falukorv. Detta är Sonens fel eller förtjänst, för det var han som såg likheten, en likhet jag aldrig hade lagt märke till: bensinbolagets symbol är till förväxling påminnande om en obruten falukorvsring, vilket den matglade 4-åringen en dag noterade! I dag äter han för övrigt lika gärna Havets falukorv, helst filé stekt i panna ... kanske blir det hans midsommarmiddag? Det kan mycket väl bli min.

Copyright Klimakteriehäxan

Påssjuka

Påsar.
Påsar pratar man inte om särskilt ofta.
Men nu har det hänt.

Allt började med att vi satt och fikade efter lunchen. En av oss, inga namn!, knölade ihop en plastpåse, lite diskret så där, och lät den försvinna i axelväskan. Det var omöjligt att missta sig på dess ursprung: den kom från Systembolaget.
Jo, hon hade ju haft sin matlåda i den. Och plötsligt började vi kommentera (hade vi brist på samtalsämnen?): tänk så praktiskt ändå! Inte bara för en medhavd lunch, utan också för ett par inneskor, en sjal i reserv om vinden friskar i, den där boken som förkortar bussresan.

Det är ju inte det att vi inte är försedda med väskor, i alla möjliga former, storlekar, färger. För det är vi. Men när det är bråttom så blir det ändå den där plastpåsen.
-Jag har en hel låda där hemma! bekänner en.
-Jag med, en knökfull, säger nästa.
-Klart man sparar på snygga påsar, säger en tredje.
-De behöver inte vara snygga, man kan ju tänka på miljön också! tycker en lite präktigt.
-Fast ibland är de faktiskt jättedyra! muttrar ännu en i sällskapet.

Snabbt har vi etablerat ett faktum: svenska kvinnor, åtminstone de i mogen ålder, samlar på påsar. De kan vara av plast, papper eller tyg, de är ibland gratis, ibland kostar de en slant. Oavsett vilket behandlas de med en sorts tillgivenhet eller ska vi rent av kalla det kärlek? Och inte nog med det: damernas omgivning fnyser åt denna oförargliga egenhet – möjligen handlar det om en hobby? För påsar, det har vi!
Den där påssjukan är inte plågsam eller farlig, möjligen är den smittsam.

-Man kan ju inte bara slänga såna där snygga presentpåsar med snörhandtag, tycker hon med den hopknölade systempåsen.
-Näää, jag återanvänder mina om jag får några! säger hon med miljösamvetet.
-Och blir sur om nästa mottagare kastar den i soporna? undrar en i lätt retsamt tonfall.
Anmärkningen tas vänligt upp, och följs av konstaterandet att försiktigt hanterad (absolut ingen tape!!!) kan en sådan där designad lyxpåse ha ett riktigt långt liv.

Naturligtvis går de där allra vanligaste plastpåsarna till sopor. Men de vackra, de med tilltalande mönster eller speciella (skryt)loggor, de förvandlas som i ett trollslag till väskor – och det är väskor som ingen behöver skämmas för.
Vi med lådor till bristningsgränsen fyllda med de snyggare påsarna, vi samlar glatt vidare. Rätt som det är kommer de till pass. Då förvandlas de till sinnebilden av det goda livet självt. För det är ju som en påse, tomt tills man fyller på med något.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MACRO - det här är macrogott!

Tisdagstemat är MACRO och det här är väl åtminstone halvmacro, någon riktig macrobild hade jag inte att ta till ... men visst vattnas det i munnen när man ser dem, blanka och trinda, fulla av ljuvlig fruktsaft!
De är i alla fall macrogoda, de fantastiska bigarråerna!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem man är lik är inte likgiltigt!

Liknar du någon annan människa som folk lätt känner igen? Betyder det något?
Jag vet alldeles bestämt att det kan betyda en hel del. Under flera år arbetade jag konstant med en man som visade slående likheter med den berömde amerikanske skådespelaren och regissören Gene Wilder. Vi vistades en hel del i USA och vi åt av nödvändighet ofta på restaurang. Krogen kunde vara hur fullsatt som helst, men man trollade alltid fram ett litet extra bord – inte skulle Mr Wilder avvisas! Vi tackade och tog emot.

På semester i Rom för några år sedan köade vi för insläpp i någon av kassorna i Vatikanen. En ung man i personalen fick syn på Dottern, blev knallröd i ansiktet, log från öra till öra och sa något om att Cameron Diaz faktiskt var hans stora idol. Tyvärr var det inte Cameron, men han är inte den ende som sett likheten.
Och titta på Sonens flickvän: hon har förbluffande mycket gemensamt med ett av våra vanligaste tv-ansikten, fast i yngre version!

Häromdagen höll jag på att hoppa på en människa på ett flygplan. Hon var en norsk dubbelgångare till en tjej på jobbet, men jag hörde språket och hejdade mig. Har en annan kollega som påminner märkvärdigt mycket om Rowan ”Mr Bean” Atkinson, osäkert hur kul det nu kan vara. Flera personer i min bekantskapskrets brukar pekas ut som modellen för Boxer-Robert, Vickans prins Daniel hamnar också i den gruppen (nej, honom känner jag alltså inte!). Och i nya numret av tidningen Fokus finns ett porträtt av DN-chefen Gunilla Herlitz, som till förväxling ser ut som Patrik Sjöberg!

Det är ganska lätt att trampa i klaveret när det där med likheter poppar upp. Själv har jag som tiopoängare upplevelsen av hur det var att hälsa på min gamla kollega Arne Thorén – bara för att sekunden senare inse, att jag höll förre moderatledaren Yngve Holmberg i handen.

Ibland kan det här jämförandet av ansikten och utseenden bli en hyfsat skojig lek. Flera tidningar har bett läsarna skicka in förslag. De är ofta inte alldeles snälla … Fredrik Reinfeldt har gemensamma drag med Alfons Åberg, tycker många. Ludmila Engquist delar fejs med Erik Blix. Drottningen liknar en hårdsminkad Joker, Natalie Portman och Keira Knightly, båda skådespelerskor, kan vara svårt att hålla isär. Och ser man sig om kanske det rent av vimlar av ”kändisar”, även om det inte är äkta vara.

Det finns – förstås – en site på nätet där man kan söka sin egen dubbelgångare. Jag gjorde det och fick Alex Denisof som manlig like, Amanda Bynes som kvinnlig. Båda är skådespelare, upplyser Google, men är för mig helt okända. Men de har åtminstone den trevliga egenskapen att de är ungefär tjugo år yngre än jag! Och att hoppas på Julia Roberts, Garbo eller Sophia Loren var förstås inte helt realistiskt …
Ett nytt försök med en annan bild säger att jag liknar Peter Sellers. Som min kvinnliga dubbelgångare föreslås Vytautas Landsbergis, litauisk politiker! Har han bytt kön eller ser jag faktiskt ut som en gammal gubbe? Suck!

Dock anser jag att jag i vissa stunder, och jag kallar dem inte mina bästa, visar upp märkvärdigt mycket gemensamt med en annan svensk kvinna: Margareta Winberg, s-politiker som synts mycket genom åren. Fast det är nästan bara jag själv som sett likheten, hittills. Varför är jag då inte helt nöjd med det?

Tja, låt mig bara påminna om den enligt flera källor helt sanna historien om vad som hände när fru Winberg skulle posera för en pressfotograf.
-Se nu till att plåta mig så att jag verkligen blir till min fördel! uppmanade hon honom, van att bli åtlydd.
Den snabbtänkte fotografen var inte sen med svaret:
-Då får du allt ta och vända nacken till.

Nej, det är inte likgiltigt vem man är lik.
Fast allra bäst är det väl ändå om man kan känna sig någorlunda nöjd med att vara den man är.
Lika som bär kan ju andra få vara.

Copyright Klimakteriehäxan

Semester? Tänk efter före resan!

Semestertider. Ett vackert ord som innehåller löften om en massa positiva saker. Men dessutom innebär det undantagslöst ett planerande, oavsett var den där ledigheten ska tillbringas. Lite extra krångligt kan det bli att komma ihåg allt om bortavaron sträcker sig över en längre tid.

Jag har just varit hemifrån i tre veckor, väldigt länge i mitt fall. Och inser att jag lärt mig ett och annat om packning, trots att jag under årens lopp stuvat otaliga väskor – och gjort det blixtsnabbt, utan att glömma något.
Du som ska åka till ditt älskade lantställe där allt redan finns, på välordnad kryssning eller all-inclusive charterresa kan sluta läsa här. Men om du siktar på självhushåll kan det hända att jag har ett och annat att komma med!

-Inte ska du ta med en massa prylar till Capri, sa en berest väninna glatt.
-Allt du nånsin kan tänkas behöva finns att köpa där!
Naturligtvis hade hon alldeles rätt. Och påståendet gäller lika självklart de allra flesta resmål man kan tänka sig. Men så är det det där med ekonomin. Just på Capri är prisnivån inte hög, den är skyhög.

Helt oförberedd på det var jag naturligtvis inte. Det är decennier sedan länderna kring Medelhavet erbjöd kanonshopping till fyndpriser, lyxkrogar som passade en snål budget. Alltså är självhushåll, åtminstone för en del av vistelsen, nästan en nödvändighet.
Därför hade jag i resväskan – nej, jag rodnar INTE – Kalles kaviar, Gevalia snabbkaffe och en stor burk mjukost. Plus några tepåsar och lite tvättmedel.

Men nästa gång, om det blir ett liknande äventyr, ska jag ha väldigt mycket mer i den där väskan. Jag ska ha knäckebröd (köpte ett paket på Capri!), jag ska ta en svensk älsklingsost, jag ska ha svartpeppar, jag ska trycka ner annat i matväg som makrill på burk, tonfisk eller fiskbullar (allt sådant som inte behöver förvaras i kylskåp). Och jag ska ta – håll i er nu – TOALETTPAPPER.

Väl framme kommer den medhavda matsäcken att ta slut relativt snabbt för att fyllas på med de lokalt producerade ostarna, korvarna, alltihop som i sig är ett reseäventyr och en njutning att lära känna. Och tid finns till det. Samtidigt slipper man köpa ett jättepaket tvättpulver eller någon annan storförpackning av det man bara behöver en gnutta av.

Jaha, men toarullarna då, undrar ni, vad ska människan göra med dem?
Använda dem precis som vanligt, förstås. Men det är inte det som är själva vitsen. Poängen med det svenska medförda pappret är en helt annan. För det tar trots allt rätt mycket plats i den där väskan där allt ska samsas. Nej, poängen är denna: när rullarna är slut finns plötsligt ett alldeles underbart tomrum i den en gång så fulla trunken. Även kaviaren, osten och det hårda brödet lämnar hål efter sig, hål som det är en fröjd att fylla.

För visst blir det en del shoppat ändå, prisnivån till trots. Något till blomstervattnande grannen, ett par flaskor av den lokala fantastiska olivoljan, lite salami, just från Capri blev det av nödvändighet en flaska Limoncello och lite ljuvligt doftande citrontvålar. Kanske fyndar du ett plagg på marknaden eller köper en kul väska av en försäljare på gatan (det gjorde ju jag …).
Och tack vare det där toapapperet och några andra basvaror hemifrån får rubb och stubb plats i väskan.

Om det mot förmodan finns något kvar av det du hade med från Sverige blir i regel alltid någon annan glad för att ”ärva” – det kan vara en städerska eller nytillkomna semestrare. Sådana som inte alls tänkt efter före.

Så här kan också souvenirerna från Capri - olika varianter på citruslikör - vara förpackade ...

Copyright Klimakteriehäxan

Modernt

Ibland får så kallade modeexperter en vanlig klädroad människa att häpna. Ja, de lyckas i alla fall med mig, som räknar mig till den senare kategorin.
Eller vad sägs om den redaktör som i sin tidning – jag tänker barmhärtigt nog inte nämna dess namn – lämnar ett rykande hett modetips till läsekretsen inför sommarens tunnklädda dagar.

Tipset lyder: Under en vit överdel är det allra snyggast med en hudfärgad behå. (Jag har precis för mig att det faktiskt var en lärdom redan i tonåren?!)
Man kunde ha förlängt det, med att starkt avråda från en svart under den där genomskinliga toppen.
Men ändå. Någon kanske fick en ahaupplevelse, trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Dit alla vägar bär

Ni vet ju hur det är: alla vägar bär till Rom. Alltså hamnade jag också där nyss. Och eftersom kanske du också kommer till staden på de sju kullarna tänkte jag bara komma med ett litet restaurangtips i all enkelhet.

För hur det än är, hur gärna man än äter italienskt, hur gott rykte deras kök än har så kan man ändå inte vara alldeles säker på att bli nöjd med ett krogbesök, inte tycka sig ha fått valuta för pengarna – allt är ju numera tämligen dyrt i Italien, där lönerna är höga och levnadsstandarden för väldigt många inte visar upp några brister alls.

Den här gången landade jag i området vid Termini, Roms stora centralstation där en tågresenär kliver ut direkt i en jättegalleria med kaféer, restauranger, affärer. Och tänka sig: bara ett endaste kvarter från huvudingången, i hörnet av Via Marghera och Via Magenta ligger stället som gjorde mig riktigt glad. Ristorante da Nazzareno heter det.

I tjänligt väder sitter gästerna vid bord på trottoaren, med riktiga dukar och tygservetter. Skulle regnet ösa ner finns en matsal inomhus som starkt påminner om gamla tiders matinrättningar – och då menar jag det i positiv bemärkelse!
Vad var det då jag åt?
Pastan, som på menyn kallas agnelotti men mest liknar ravioli, var god men inte märkvärdig. Fortsättningen är det som är grunden för min rekommendation. Kalvköttbiten till huvudrätt är utsökt, salladen fräsch, pommes friten nygjord och rykande. När jag ber om svartpeppar kommer genast en kvarn fram – inte alls självklart, faktiskt.

Kronan på verket hittar jag på dessertbuffén som bland annat visar upp bakverk som Torta Caprese, Torta de la Nonna, en anrättning på äpplen, färsk frukt både i sallad (macedonia) och i större bitar. Glass finns förstås. Chokladmousse. Och så hemgjord creme caramel, perfekt! Servitören tar den lilla rostfria formen, skär loss puddingen från kanterna, vänder ned den i en tallrik. Ut rinner den brända sockersmeten … mmm …

Husets vin är gott och billigt. Hela middagen, tre rätter för två med kuvertavgift, vin och en stor flaska vatten, kostar strax över 600 kronor.
Och när jag stönar att jag nog faktiskt är i mättaste laget står raskt en ”digestivo”, ett glas limoncello, framför mig. Utan att sätta spår på notan.

Den som orkar kan övergå till shopping efter middagen. Coin inne på Termini har öppet till 22, med massor av designerartiklar, sport- och parfymavdelningar, väskor, alla sorters kläder.
På snabbmatsstället i hörnet mot Via Marghera får man dessutom en utmärkt capuccino med brioche för €1:80 – billigare frukost eller eftermiddagsfika får du leta efter!
Om nu du skulle råka ha vägarna åt Rom-hållet, alltså. Och så blir det väl förr eller senare. För det är ju dit alla vägar bär.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är TOMT

Titta vad som händer när den kaliforniska flaskborstbusken blommat klart! Det enda som återstår är ett tomt "blomskelett". Alla de vackra röda borsten är borta. Mina tankar går till en avgnagd majskolv där de söta goda guldgula kornen är uppätna.

Veckans tisdagstema är TOMT och därför får ni se hur det gick med de där buskarna som varenda besökare på Capri tar bild på - så pass ovanlig växt är det uppenbarligen.

Men en annan sorts tomhet visar sig om du klickar här - och hänger med mig en vecka bakåt i tiden. Kanske en repris för någon, men av allt att döma har vädret fått folk att surfa mindre när sommaren pockat på.
Och till fler bilder av tomhet har du vägen här!

Copyright Klimakteriehäxan

O Sole Mio!

Musik är ofta njutbar, beroende på tycke och smak naturligtvis – men nog finns det något för de allra flesta.
Och den som kan hantera ett instrument har en stor fördel: kan imponera i sällskapslivet, kan berika vilken familjehögtid som helst, kan bereda sig själv ett mycket stort nöje.

När jag gick i skolan skulle man helst spela något. Ofta föll valet på blockflöjt. I mitt fall blev det mandolin, förmodligen beroende på att det fanns en sådan hemma. Då sörjde jag att det var en omodern variant, i dag kan jag tycka att den där skopformade klanglådan m/ä i limmat trä är klart vackrare än de platta, blanka saker mina kompisar fick i händerna.

Mandolinen och jag hade ingen lång kärlekshistoria. Det är till och med tveksamt om vi upplevde den där allra första förälskelsen. Som jag minns det blev det lätt lite svettigt (som så ofta i nya relationer ...), fingrarna ville inte lyda, räckte inte till, plektrumets tremolerande var inte jämnt utan påminde mer om något som stod och hackade lite orytmiskt. Ändå kunde det hända att åtminstone någon i gruppen fick till det så att ljuden faktiskt lät som musik. Så en viss respekt för mandolinen har jag trots allt bevarat.

-Hör, någon spelar mandolin! säger jag i vårt lilla rum i Anacapri, nästan entusiastiskt.
”O Sole Mio” knäpps fram. Men inte en gång, som kanske hade varit lite trevligt. Snarare tio. Så kommer ”Sankta Lucia” som ju har napolitanska rötter. För att avlösas av ”O Sole Mio”. Och så lite luciasång i repris. Mandolinen skär i mina öron, tremolo på tremolo får mitt inre att darra av irritation, plektrumet verkar knäppa direkt på mina allra känsligaste nerver. Mannen som spelar får pengar i sin "kollektskål" – jag undrar om man kan lämna en hacka och be honom dra så långt den smala gränden räcker? Stängt fönster hjälper inte. Han spelar oförtrutet vidare, vi har redan hört hela repertoaren: två låtar. Och ändå har han noter!

Det visar sig att jag inte är ensam om att ogärna dela mitt luftrum med en amatör på mandolin. Min nyfunne polare Pepino, han med alla blommorna och det välbevarade svenska språket, vet direkt vem jag talar om. Till och med Pepinos fru, som bara talar italienska, förstår vad samtalet rör.
-Mandolingubben, vi har honom härutanför var och varannan kväll! stönar hon och tar sig för pannan för att demonstrera exakt vad hon tycker.
-Ja honom blir man inte av med, instämmer Pepino och ser medlidsamt på mig.

Men tänk ändå vilken lycka: även mandolinister behöver mat. Mannen packar ner sitt instrument i en dramaten, plockar upp sin medhavda matsäck som han äter sittande på en stenbänk. Och sedan, halleluja, försvinner han in mot centrum.
Fågelkvittret hörs igen, vinden susar i olivlunden och sveper in över cypresserna, de utblommade flaskborstbuskarna ruskar på sig och ödlorna vågar sig fram i ljuset på nytt.
Fast kanske är det ”O Sole Mio” nere hos Pepino i stället … Det är förmodligen med den här sortens plåga precis som med kärleken: känslan består men föremålen växlar.

Copyright Klimakteriehäxan

Utbildning pågår bakom Veckans fönster

Den med fönster försedda dörren till skolan står öppen. Kanske för att eleverna är på väg ut, eller kanske för att de faktiskt snart ska gå in igen - för i Italien är det inte dags för sommarlov riktigt än.

Byggnaden ingick en gång i Axel Munthes komplex i Anacapri, men skänktes 1979 till staden. Den ligger vid gatan som bär Munthes namn. En period drevs här hotell och restaurang under namnet Barbarossa. Nu inrymmer huset en handelsskola. Stundtals hörs många unga röster genom fönstren. När dagens lektioner är slut stängs gallergrinden, men snart är det dags för fortsättningen. Och den gröna äreporten runt dörr och fönster finns naturligtvis där för att hylla just utbildning, får man anta ...

Möjligen ska det kallas skolning - eftersom temat för Veckans fönster heter SKOLAT!

Copyright Klimakteriehäxan

Monopol

Monopol. Det där spelet har aldrig engagerat mig. Inte har jag stört mig på vare sig tobaks-, apoteks- eller Systembolagsmonopolet heller.
Men nu har jag stött på ett monopol som faktiskt blivit riktigt irriterande.

I Anacapri, den ena av ön Capris två städer, har jag bara lyckats lokalisera ett enda bageri. Den som vill ha färskt bröd till frukost – och vem vill inte det? – får helt enkelt pallra sig dit. Alternativet är inplastade fabriksbröd, färdigskivade och med konserveringsmedel, men har man lediga dagar och lite extra tid är promenaden till det nybakta värd besväret. Åtminstone brukar det vara så. Den här gången är det ändå lite tveksamt.

Två damer jobbar här, den ena bakom disken, den andra tar betalt i kassan vid sidan av. På morgonen är det knökfullt av olika brödsorter bakom glasrutan: frallor, ”flautas” (ungefär som baguette), bullar med lite grövre mjöl, ciabatta, limpor, lantbröd, croissanter med och utan söt fyllning. Den som vill förbereda sin lunch kan köpa foccaccia med gröna eller svarta oliver, och i ett separat skåp ligger travar med påsar som innehåller små torra kringlor, smaksatta med olika kryddor. Kringlorna används som drinktilltugg eller som tidsfördriv före maten. Och så finns naturligtvis biscotti, de små hårda skorporna med mandel eller choklad.

Så sortimentet går inte att klaga på. Men behandlingen av kunderna, den lämnar åtskilligt att önska!
-Buon giorno! hälsar jag väluppfostrat när jag kliver över tröskeln.
Inget svar, inte en blick. Är butiken tom konverserar damerna varandra, intensivt, om vad räcker min italienska inte till för att förstå. Finns andra redan där inne flyter pratet över mitt huvud, och det fortsätter när det av allt att döma borde vara min tur.

Jag ler så artigt jag kan och söker damens blick. Den glider över mig och förbi, kanske tänker hon på något roligare än jobbet, kanske har dagen börjat dåligt redan innan jag dök upp. Till sist inser hon att jag står kvar. Fräser irriterat:
-Si?!
Jag pekar på panini, jag säger ”integrale”, jag lyxar till det med en liten söt bulle.
-Basta?! undrar hon i samma griniga ton, ivrig att jag ska säga att det räcker så – och så ska hon bli av med mig, kunden/störningsmomentet som bara är till besvär.

Hon ryter ett pris (bröd är förhållandevis billigt, speciellt om man jämför med alla andra priser på Capri) som jag förväntas registrera, eventuellt också kollegan i kassan. Fast kassadamen är fullt upptagen med att skvallra med en annan tant och märker varken mig eller mina pengar, långt mindre vilken summa jag förväntas betala.
Till sist hugger hon mina mynt. Ingen av dem låtsas höra när jag säger ”grazie” och någon gång till och med klämmer till ett ”arrivederci”. I ingen annan av stadens butiker går det till så här.

Nu kan man naturligtvis tänka, att folk här på ön är hjärtligt trötta på turister. Även om det råkar vara ett synnerligen viktigt inslag i den lokala ekonomin. Något tröstas jag ändå av, att tvättäkta italienare på besök uppenbarligen behandlas på exakt samma vis som en svensk. Men nog vore det trevligt om det där bageriet fick lite konkurrens.

Ute på gatan igen konstaterar jag än en gång att jag fått en påse som är så liten att mina bröd inte ryms i den.
Men ett återseende blir det ändå.
Det är ju så det funkar med monopol.

Copyright Klimakteriehäxan

Hål i huvudet

Det började som ett lätt molande och blev så småningom en rejäl huvudvärk. Solens strålar var för skarpa, himlen för ljus, det annars så vackra fågelkvittret skar ilsket genom luften som rent av var i varmaste laget. Ett hundskall kändes som ett slag mot pannan. Tankearbetet, i den mån det fungerat tidigare, stannade av helt.
Ont i skallen. Tomt i skallen. Som hål i huvudet.
Så kan det också gå. Men kanske går det över.
För somliga gör det aldrig det …

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÄVENTYR - något som måste berättas!

Ett äventyr blir inte ett riktigt äventyr förrän man berättat det för någon. Visst kan magen knyta sig av rädsla, visst kan något storslaget få en att häpna, visst kan till synes oöverkomliga problem övervinnas. Men först när fler fått höra historien blir det ett äventyr på riktigt!

För vem skulle i längden ha brytt sig om ingenjör Andrée om ingen, med hjälp av hans dagböcker som återfanns på isen, berättat om hans och luftballongens öde? Vem hade förstått vidden av att stå mitt i öknen i Botswana, utan kontakt med omvärlden, men med röda lejonögon blinkande i mörkret och en nyss uppbrunnen bil om inte Jenny Söderquist och Helene Åberg skrivit boken ”Exit Kalahari”? Hade vi anat hur ett liv bland apor skulle kunna te sig utan Jane Goodall?

Nu är det förstås så – och det är väl tur – att riktigt så där dramatiska äventyr upplever vi vanliga människor inte så ofta. Men vi är ändå ute och rör på oss, vi ser nya och ibland riktigt spännande saker. Det är då vi åtminstone förr i världen brukade skicka ett och annat vykort, till böcker räcker det där äventyret mera sällan …

Idag är de där postburna vykorten mindre vanliga, men de finns. Många fortsätter att uppskatta den där lilla försändelsen som ramlar in genom brevlådan, sms-ande och mms-ande till trots. Och riktigt alla har ju faktiskt inte dator eller ens mobil.

Fast ett problem vidlåder vykortet, det gammalmodiga. För medan posten hemmavid mestadels levererar det man lagt på lådan inom ett eller högst ett par dygn verkar inte den effektiviteten gälla just vykort.
Oftast hinner både äventyraren och hans/hennes berättelse hem före kortet, som kan låta vänta på sig i veckor. Ibland kommer det faktiskt inte fram alls.

Frimärkena man sätter på korten från Italien antyder att här ska det gå undan, här ska rapporten från äventyret levereras på direkten.
Återstår att de hur det går med det. För nog har två veckor på Capri varit ett äventyr, om än inte otäckt eller dramatiskt. Det kan räcka med en promenad till den lokala matbutiken för att känna sig på jungfrulig mark. Vilket medför äventyr också i matväg!

Äventyr är Veckans tisdagstema! Och jo, visst kan man väl säga att jag tog mig vissa friheter eller som det hette i uppsatssammanhang i skolan "missuppfattning av ämnet" ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha en italienare? Var så god!

Han kör oss runt Capri i en av alla utflyktsbåtar som ständigt går ut och in i Marina Grande. Det blåser en hel del, men han manövrerar sitt flytetyg elegant i det klarblå/turkosa vattnet. Relingen smeker de dramatiska stränderna. Vi stirrar som förhäxade på lodräta bergsbranter, rester av ruiner från romartiden, grottor, de berömda Faraglioni-klipporna, kärlekstunneln, andra båtar, väggar klädda med bougainvillea.

Killen är inte bara flink med båten, han är vacker också. Som klippt och skuren för en semesterflirt. Mycket behaglig att titta på, i vita shorts, vit pikétröja, vitt bälte. När vinden friskar i drar han på sig jackan. Håret är solblekt på skulten, solglasögonen valda med omsorg, skägget ansat men ändå lite åt det vilda hållet. Om han gått på land kunde han kallats ett strandfynd! Hade det varit för 30-40 år sedan hade man gärna vilat mer än blicken på honom …

Nu tror ni förstås att jag har fått en knäpp, gått och blivit gumsjuk under Italiens sol.
Nej då, så illa är det inte. Men ögon i skallen har jag ju ändå!
Och så kommer jag att tänka på låten som Claes Eriksson skrev för Galenskaparnas "Stinsen brinner", perfekt för Sveriges nationaldag – här är en del av den tänkvärda texten:

Lyssna och hör
Flickornas kör
När dom sjunger
Pappa jag vill ha en italienare!
Uppfödd på pizza och pasta
Alla andra kan du kasta
Fixa nån som är ledig
Annars flyr jag till Venedig
Åh du gamla och du fria
Detta blir en pizzeria
Redan döpt till Mamma Mia
Oh Sole Mio...
Här ska det bli
Det lovar vi
En pizzeria
Snart är allt svenskt
Helt italienskt
Oh Mamma Mia!


Copyright Klimakteriehäxan

En alldeles naturlig borste

Ni vet hur det kan vara ibland när man gett sig utomlands och ska ha självhushåll. Man saknar ett och annat, endera går det inte att få tag i eller så känns det som gruvligt onödiga utgifter att köpa fler. Jag tänker på saker som osthyvel, wettexduk, pepparkvarn.
Och så den svenska diskborsten.

För den som glömt att inkludera just den i packningen finns det en vanligt förekommande växt här på Capri som kan upplevas som en ren provokation. Ett naturens eget köksredskap.
Den har det lite krångliga men högst begripliga namnet Kalifornisk flaskborst-buske, (Callistemon) men den lär ha sina rötter (nåja, ursprung i alla fall) i Australien.

Nej, jag har inte och tänker inte prova hur den eventuellt fungerar i kombination med vatten och diskmedel. Men håll med om att den är anslående!
Kanske kan minnesbilden av den glatt röda blomman tjäna som en påminnelse nästa gång: nu ska vi inte glömma diskborste!

Copyright Klimakteriehäxan

Sandaltid

Sommartider är sandaltider, vare sig man befinner sig i en svensk värmebölja eller i medelhavsklimatet på Capri. Dags för tårna att släppas ut, på semester i friska luften.
Och på den här ön verkar sandaler vara en av grundpelarna när det kommer till lokal design. Skoaffärerna skyltar undantagslöst med handgjorda skapelser, och självaste skomakaren är ofta en del av skylten.

Capris sandaler är mestadels exklusiva. De glittrar och glimmar, de kan fås i olika klackhöjder - och skulle den modell man fastnat för inte finnas i rätt storlek, med den klack man gillar bäst eller inte riktigt passa den fot den ska sitta på tar det en kvart (ja de säger det: 15 minuter!) innan man får en anpassad sko, en där en eventuell knöl beretts plats eller en hög vrist fått längre rem.

Det där som glittrar är allt från plast till swarowski-kristaller och halvädelstenar. Priserna blir därefter - eller vad sägs om det nätta priset 350 euro för ett par (toppnoteringen jag sett)?
Dock har nästan alla modeller en sådan där pinne mellan stortån och pektån, en uppfinning jag aldrig lärt mig att trivas med. Så jag behöver inte bekymra mig om någon souvenirsandal, ens i de lägre prisklasserna. Jo, det finns under 100 euro också ... men då får man förmodligen inte träffa skomakaren ...

Copyright Klimakteriehäxan

Il pranzo caprese

Frukt och grönsaker brukar bjuda på rena skönhetsupplevelser, såväl på svenska torg som på utländska marknader. Lådorna med rött, grönt och gult i olika toner läggs ofta upp med estetiska baktankar – det ser åtminstone så ut när man står där inför rutmönstret fyllt av färska frestelser.

Marknaden vid det lilla busstorget i Anacapri blev därför något av en besvikelse. Under några hektiska förmiddagstimmar hålls den öppen, tre av veckans dagar, och det är där både hemmafruar och de lokala restaurangerna fyller sina skåp och skafferier. Så även vi besökare, när vi väl lärt oss hitta dit. Men den där ögonfröjden är ersatt av effektivitetens rationella hantering: trälådorna slängs åt sidan allt eftersom de töms, plastbackarna flyger, den avskalade blasten hamnar i skräpiga högar.

Fast egentligen gör det kanske inte så mycket. Inte när man sitter där framför sin lunch som bara dräller av vitaminer och fantastiska smakämnen. Jag köper något jag inte vet vad det är men vill prova, jag plockar några gigantiska tomater, nyskördade apelsiner med bladen kvar vid fästet. Jordgubbarna från Neapeltrakten smakar ljuvligt, melonen är mogen trots att jag inte tror det – frågar en dam som råder mig att låta den vänta någon dag innan jag sätter kniven i den. Försäljaren hör det och protesterar: Inte alls, det är bara att äta! Han har rätt.

Nästa utflykt till torget väljer jag aprikoser, persikor, päron, äpplen, sallad, plommontomater. Men squashblommorna, vackert klargula om de tillåts slå ut, står jag över. De lär annars vara en lokal delikatess, fyllda och/eller friterade. Inget jag ens drömmer om att ge mig på! Det räcker så bra att matlagningen består av att skära, ta bort kärnor och sedan bara sätta tänderna i lunchen här på Capri, il pranzo caprese.

Copyright Klimakteriehäxan