måndag, mars 02, 2009

Prosopagnosi eller Hur jag mötte Yngve Holmberg

Prosopagnosi.
Ett ord med fem stavelser, ett ord som är åtminstone halvsvårt att lägga på minnet. Vilket är symptomatiskt, eftersom prosopagnosi står för den åkomma som betyder att den som drabbas har ytterst svårt för att känna igen ansikten – det brukar översättas med ”ansiktsblindhet”.

Ett antal kändisar har gjort träda-fram-are och bekänt sig lida av detta. De som drabbas allra värst har inte bara svårt att placera människorna i sin innersta krets, de kan till och med ha problem med att känna igen sin egen spegelbild, hur konstigt det än kan låta.

Själv lägger jag p. till listan över sjukdomar jag känner mig tämligen säker på att klara mig undan, tillsammans med allehanda prostataåkommor och självsvält.
Jag hör en röst jag inte hört på decennier och vet direkt hur han eller hon ser ut, eller åtminstone såg ut förr i världen.
Ett namn nämns på en person jag inte ägnat en tanke på evärderliga tider och vips! har jag ändå rätt ansikte i minnet.

Någon plockar fram ett fotoalbum (minns ni dem? en utdöd företeelse numera, tror jag!) och jag identifierar människor på bilderna, människor som ingen annan tycks ha ens vaga hågkomster av.

Vi flanerar på en gata och jag möter ofta – alltid, om ni frågar mina barn – någon jag känner, till och med när vi inte är hemma i huvudstaden. Jag ser ett fejs närma sig, jag vet att det är välbekant. Ibland ger jag mig till känna lite väl snabbt, för när jag ropat en glad hälsning är det ju för sent att ändra sig, även om jag då hunnit inse att jag nog faktiskt inte alls har något att prata med just den där människan om, hur bekant hennes ansikte än må vara.

Det där kan faktiskt sluta lite tokigt om man har otur. En gång hände det sig, det var inne på Systembolaget (men jag garanterar att ingen av oss inblandade hade korkat upp) som jag på väg ut möter en bekant, en äldre kollega jag inte sett på mycket länge. Varför jag ler stort och brett och utropar:
-Men hej, så kul att springa ihop med dej, hur har …

Meningen fullbordades aldrig. För sanningen hade gått upp för mig. Den man vars hand jag just skakade så ivrigt tillhörde inte alls någon jag kände. Fast även den här karlen kände jag ju igen. Han hette Yngve Holmberg och var före detta ledare för moderaterna, och som sådan naturligtvis ett väldigt välkänt ansikte. Att han dessutom hade en dubbelgångare i min bekantskapskrets, den tanken hade aldrig tidigare slagit mig.

Som den vane politiker Holmberg var fattade han förstås min hand och log lika glatt som jag. Han hann väl dessutom säga två ord, ”hej hej” kanske, innan jag hade insett mitt misstag. Då uppförde jag mig verkligen inte enligt etikettboken. I stället för att be om ursäkt och förklara mig släppte jag den holmbergska näven som om den hade bränts, och storskrattande (åt mig själv) rusade jag ut från Systemet.

Får väl hoppas att inte Holmberg låg sömnlös och försökte komma ihåg vem det där fruntimret var, kvinnan han mött just som han var på väg att köpa lite rödtjut till fredagsmiddagen.
En sak är säker: tillhör han de kanske 200 000 svenskar som lider av ansiktsblindhet (det har jag inte minsta indikation på att han gör) blev han aldrig klar över att vi inte setts, vare sig tidigare eller senare. Har han svår prosopagnosi skulle jag ha kunnat vara hans fru, till exempel.

Eftersom jag förmodligen har den absolut motsatta diagnosen, vad den nu kan kallas, är förstås risken stor att jag gör om det där igen:
Ryggdunkar någon som jag bara sett i teve, puffar en menande armbåge i sidan på någon som nyss klev av teaterscenen, hojtar glatt tvärs över gatan åt henne som var djupintervjuad i senaste numret av Tara.
Kan det heta anti-agnosi? På en människa som känner igen för många? En åkomma jag är rätt så ensam om?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och om nu, mot förmodan, Yngve Holmberg skulle råka hamna här på min blogg ska jag i alla fall passa på att framföra en ursäkt för mitt uppförande - bättre sent än aldrig. Får jag syn på honom igen så antastar jag inte honom en andra gång, jag lovar. DS

4 kommentarer:

Hanneles paradis sa...

Hihi, jag har inte träffat Yngve Holmberg, men har dansat med Gästa Bohman, det var pinsamt: nån sorts dixie-musik och han var inte helt nöjd med min taktkänsla..

Klimakteriehäxan sa...

Då är vi två om att vara taktlösa, alltså! och tillsammans med var sin gammal moderatledare till och med!!!! :-D

Ingela sa...

Jag hälsade glatt på och inledde ett samtal men naturprogramledaren Bo La*ndin en gång. Jag var helt övertygad om att han var en av alla mina kontakter i natur- och miljöorganisationsvärlden. Men det var ju bara hälften rätt...

Överbörje sa...

I förhållande till Mona Sahlin (S) var Yngve Holmberg en framgångsrik partiordförande. Den senare ledde sitt parti till ett (1) framgångsval - 1966 - medan Sahlin fick storstryk i det enda val hon ledde sossarna (2010).