Hjärngympa

Visst är vi väl alla vid det här laget tämligen övertygade om att korsordslösning är nyttig hjärngymnastik. Dessutom vet vi att man inte ska vänta till ålderdomen innan man vässar pennan och sätter igång. Och till skillnad från väldigt många saker som är hälsofrämjande, så är det till råga på allt kul att rådbråka de små grå med kluriga nyckelord och fyndiga svar – det upptäckte åtminstone jag för väldigt länge sedan.

Antagligen är det så, att korsordslösning är allra mest utbrett i de befolkningsgrupper som älskar ord och språk i alla dess former, som kan lockas av gåtor, som själva gärna leker med formuleringarna.

Lite genetiskt är det kanske också. Min mamma har så länge jag kan minnas hängivet slängt sig över alla sorters korsord, och det är faktiskt inte många av de mest typiska korsordsföreteelserna hon missar i dag. Vissa fakta verkar rent av figurera enbart på rutmönstrade tidningssidor, men det är inte något problem för en elitkryssare.

Däremot blir det problem när man försöker sig på ett korsord på ett språk som inte är det samma som modersmålet. Jag gillar ju utmaningar och har ibland gett mig på engelska varianter, med inte särskilt imponerande resultat.

Under en period när jag bodde i Guatemala prenumererade jag förstås på en morgontidning, ibland hette den El Grafico, i andra perioder Prensa Libre. Båda hade korsord. Och då och då gav jag mig i kast med dem, de var av den gammaldags typen och ganska små. Ibland kunde jag peta i en hel del, ibland gick det uruselt, men lite motion för den spansktalande delen av hjärnan blev det hur som helst.

Så en dag fanns nyckelordet som kändes direkt riktat till mig och mina absoluta specialkunskaper, tämligen exotiska i Centralamerika: ”Rio Sueco” stod det, ”svensk flod” alltså, och svaret på fyra bokstäver skulle in lodrätt.
Som jag funderade! ”Pite” gick inte, lika lite som ”Lule”. Jag letade i minnet och drog fram rader av älvar, men ingen som passade. Jag gick bet.

Alltså fick jag vänta in lösningen, som kom en vecka senare.
Och svaret? Jo. ”KLAR” skulle man ha skrivit. ”Klar” som i Klarälven, nämligen. ”Rio Klar” på spanska, alltså. Men dit räckte inte min fantasi, trots att ingen rejäl älv varit mig närmare rent fysiskt under hela min uppväxt.
Fast som hjärngympa funkade det, bevisligen. För aldrig ska jag glömma vad Klarälven heter på spanska.

Copyright Klimakteriehäxan