söndag, mars 22, 2009

En dag för länge sedan ...

Aldrig ska jag glömma dagen då Vilhelm Moberg dog.
Inte för att en stor författare bestämde att det var rätt tillfälle att sluta leva.
Utan för att det sammanföll med första dagen på min menstruation den månaden.

Det var förmiddag, jag satt vid mitt skrivbord och höll på med en massa papper när jag upplevde det som att en kran inuti mig öppnades. Plasket i jeansen hördes förstås inte, men det kändes. Jeansen var väldans moderiktiga, ljusgröna, från Gul&Blå, man skulle ha sådana då, fanns i alla möjliga färger.

Blixtsnabbt försvann jag ut på toaletten. Jeansen var mörkröda på lårens insida, ända ner till knäna. Jag tvekade. Vad göra?
Jo, en sak man lärt sig är att blodfläckar går bort i kallt vatten.
Jag skalade av mig byxorna och höll dem under kranen. De blev, föga förvånande, våta. Väldigt våta. Fast fläckarna var kvar, om än något utspädda.

Minuterna gick. Jag hade mycket att göra. Klev i de blöta brallorna, laddade trosorna med metervis av toapapper och gled med baken mot väggen tills jag kom fram till kroken där min kappa hängde. Tog den på mig och satte mig igen, sedan jag först kontrollerat att stolen klarat blodstörtningen – det hade den.

Knappt hade jag satt mig ner förrän nyheten kom: Vilhelm Moberg har drunknat i trakten av Grisslehamn, meddelade TT. En stor sak på varje svensk nyhetsredaktion. Aktiviteten drog igång direkt. Någon ropade, bad mig göra något, något som krävde en förflyttning i rummet.
Jag kröp ihop i mitt ytterplagg och sa att nej, det fick faktiskt någon annan ta tag i.
Så säger man helt enkelt inte i en liknande situation, men det måste ha varit något med min blick eller mitt tonfall som gjorde att det fick passera den gången.

När denna en av mitt livs längsta arbetsdagar äntligen var slut gick jag ut till min väntande cykel. Hela vägen hem satt jag kvar, balanstrampade vid stoppljus, tvingade mig uppför de backar där jag oftast brukade leda min tvåhjuling.
Äntligen hemma i min fläckiga klädsel kunde jag konstatera att den egentligen ljusgrå sadeln blivit röd. De nyss så moderiktiga jeansen hämtade sig aldrig.

Detta är ett minne från den 8 augusti 1973. En dag för länge sedan.
Sedan dess har det hänt att jag saknat Ville i Momåla, som var ett salt i kulturens Sverige.
Men mensen, den saknar jag aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

Bloggblad sa...

Ursäkta att jag sitter och flinar åt ditt minne... riktigt så hårt har jag inte blivit drabbad, bara en gång har jag fått åka hem från jobbet för att byta mina f.d. vita jeans...

Jag var utrikes den veckan i augusti, och missade den nyheten. När jag kom hem var det färdigpratat, så jag minns att jag fick veta det lååååångt efteråt.

Bloggblad sa...

(Det var på den tiden när internet inte fanns, och jag hade annat för mig än att leta efter svenska tidningar...)

Klimakteriehäxan sa...

Bloggblad, klart man får flina åt eländet, frfr allt så här långt efteråt - fast just när det hände var det förstås inte särskilt kul...

londongirl sa...

Men att du stannade kvar på din post! Snacka om lojalitet....inget rubbar en yrkeskvinna av din kaliber. ;-)

Jag kan föreställa mig att det måste ha varit så skönt att äntligen få komma hem den dagen.

mormor Hannele sa...

Hahha, trots över 40 års erfarenhet har jag blivit lika överraskad varje gång :)

Lallis - liv och leverne sa...

Jag har en historia av att aldrig ha koll. Vet inte hur det går till efter 26 år. *ler*
Ler också åt ditt minne, fast jag inser att det då, på den tiden då det ännu inte var ett minne, utan ett rent faktum, inte var riktigt lika kul;)
Ha en fin måndag.
Kram Lallis

Risken finns sa...

Jag hoppas du förstår att jag log när jag läste om din miserabla dag!

Klimakteriehäxan sa...

Londongirl - jag tror att jag var mest lessen över jeansen ...
Hannele - på den tiden kunde det vara lite överraskande, ja!

Lallis och RF- absolut!!! Be my guest - vad vore livets små motgångar om man inte log åt dem åtminstone i efterhand?!