En bild på en gammal telefon damp ner framför min näsa. Apparaten var svart, gjord av bakelit. Rund fingerskiva av metall. Luren man lyssnade och pratade i var stor och satt fast i apparaten med en sladd. Bilden väckte minnen. Och fick mig att - än en gång - reflektera över tidens gång ... För nu väntar nya generationer på samtal, lika ivrigt som jag gjorde!
Tänk så många timmar man har tillbringat bredvid en tyst telefon.
Ibland i sällskap med en fika, kanske rent av med något litet extra i ett glas bredvid, eller med en liten kaka.
Det gjorde möjligen väntan en aning roligare, fast inte ringde någon för det.
Men, invänder du kanske, nu behöver man ju aldrig sitta någonstans och häcka för att man tror och hoppas att det där samtalet ska komma?
Nej visst, nu har man alltid mobilen i fickan. Är alltid nåbar.
Som om det skulle göra saken bättre.
Då kan man ju inte ens intala sig att det ringde just den korta stunden man sprang ut för att köpa mjölk. Eller nåt.
Såvitt man inte glömt telefonen, igen, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
tänk... jag hade förträngt det där... men nu minns jag plötsligt många telefonväntningssittningar...
SvaraRaderaOch hur tung luren var när han väl ringde och vi pratade en timme eller så...
det finns tillfällen när jag önskar att mobilen aldrig blev uppfunnen...just nu är jag irriterad på några alldeles för flitiga mobilanvändare men det går nog snart över ;)
SvaraRaderaHihi, alltid nåbar här :)
SvaraRaderaSMS är toppen. Ungdomar behöver ju inte ringa och väcka, jag kan kolla mobilen ändå, om jag mitt i natten börjar fundera på att ringa polisen för efterlysning...
Mycket är historia för oss äldre.
SvaraRaderaUtvecklingen går snabbt!
Jag hinner inte med och jag vägrar att finnas tillgänglig dygnet om.