söndag, juni 12, 2011

O Sole Mio!

Musik är ofta njutbar, beroende på tycke och smak naturligtvis – men nog finns det något för de allra flesta.
Och den som kan hantera ett instrument har en stor fördel: kan imponera i sällskapslivet, kan berika vilken familjehögtid som helst, kan bereda sig själv ett mycket stort nöje.

När jag gick i skolan skulle man helst spela något. Ofta föll valet på blockflöjt. I mitt fall blev det mandolin, förmodligen beroende på att det fanns en sådan hemma. Då sörjde jag att det var en omodern variant, i dag kan jag tycka att den där skopformade klanglådan m/ä i limmat trä är klart vackrare än de platta, blanka saker mina kompisar fick i händerna.

Mandolinen och jag hade ingen lång kärlekshistoria. Det är till och med tveksamt om vi upplevde den där allra första förälskelsen. Som jag minns det blev det lätt lite svettigt (som så ofta i nya relationer ...), fingrarna ville inte lyda, räckte inte till, plektrumets tremolerande var inte jämnt utan påminde mer om något som stod och hackade lite orytmiskt. Ändå kunde det hända att åtminstone någon i gruppen fick till det så att ljuden faktiskt lät som musik. Så en viss respekt för mandolinen har jag trots allt bevarat.

-Hör, någon spelar mandolin! säger jag i vårt lilla rum i Anacapri, nästan entusiastiskt.
”O Sole Mio” knäpps fram. Men inte en gång, som kanske hade varit lite trevligt. Snarare tio. Så kommer ”Sankta Lucia” som ju har napolitanska rötter. För att avlösas av ”O Sole Mio”. Och så lite luciasång i repris. Mandolinen skär i mina öron, tremolo på tremolo får mitt inre att darra av irritation, plektrumet verkar knäppa direkt på mina allra känsligaste nerver. Mannen som spelar får pengar i sin "kollektskål" – jag undrar om man kan lämna en hacka och be honom dra så långt den smala gränden räcker? Stängt fönster hjälper inte. Han spelar oförtrutet vidare, vi har redan hört hela repertoaren: två låtar. Och ändå har han noter!

Det visar sig att jag inte är ensam om att ogärna dela mitt luftrum med en amatör på mandolin. Min nyfunne polare Pepino, han med alla blommorna och det välbevarade svenska språket, vet direkt vem jag talar om. Till och med Pepinos fru, som bara talar italienska, förstår vad samtalet rör.
-Mandolingubben, vi har honom härutanför var och varannan kväll! stönar hon och tar sig för pannan för att demonstrera exakt vad hon tycker.
-Ja honom blir man inte av med, instämmer Pepino och ser medlidsamt på mig.

Men tänk ändå vilken lycka: även mandolinister behöver mat. Mannen packar ner sitt instrument i en dramaten, plockar upp sin medhavda matsäck som han äter sittande på en stenbänk. Och sedan, halleluja, försvinner han in mot centrum.
Fågelkvittret hörs igen, vinden susar i olivlunden och sveper in över cypresserna, de utblommade flaskborstbuskarna ruskar på sig och ödlorna vågar sig fram i ljuset på nytt.
Fast kanske är det ”O Sole Mio” nere hos Pepino i stället … Det är förmodligen med den här sortens plåga precis som med kärleken: känslan består men föremålen växlar.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Kul! Jag förstår plågan. Synd att du inte kunde ha gått ut och lärt honom några svenska trevliga visor!

    SvaraRadera
  2. Och musik kan oxså vara en bra medicin

    SvaraRadera
  3. hahha, vet inte vad jag tycker... Hela familjen har tränat och spelat blåsinstrument, maken kvar hemma med sin saxofon... :)

    SvaraRadera