torsdag, september 13, 2012

Skakigt

Jag har begått ännu en premiär i mitt liv. Möjligen ska det kallas en invigningsrit. Fast det förutsätter kanske ett visst tvång?
Inte var jag tvungen, men så här när höstmörkret kryper på oss dyker det upp, det där samvetet som undrar varför jag rör så otroligt lite på mig nu för tiden. Promenader i all ära – men det räcker faktiskt inte!

Alltså rustade jag mig med mod, träningskläder och beslutsamhet. Jag gick på zumba. Utan att riktigt veta vad som väntade i den där gympasalen. Det blev, skulle man kunna säga, en skakig start.
En fenomenalt energisprutande och gladlynt människa (ja sådana är de oftast, de där ledarfigurerna) tryckte igång brasilianska låtar och rev loss.

Den enda i gruppen som aldrig tidigare försökt sig på denna tämligen trendiga träningsform var jag. Som naturligtvis hängde med dåligt. Kunde inga ”moves”, måste hela tiden titta på hur ledaren rörde fötter och armar, pröva de nya stegen, kopiera henne efter bästa förmåga.

Det här med latinska rytmer är absolut kul. I alla fall att lyssna på. Jag har prövat att dansa till dem förr, på sambaklubb i Rio de Janeiro och på dansgolv under svart himmel i Nicaragua. Båda de här tillfällena har etsat sig in i mitt minne, av en och samma anledning: jag har varit den enda blonda människan i en stor mörkhårig församling. Det är som att ropa ”Se hit! Kolla på mig!” – ja, det känns så i alla fall. Trots att jag i själva verket helst velat vara totalt osynlig, eftersom min kropp saknar den rätta svängen, inte rör sig alls som de andras. Det syns. Tydligt.

Dit kommer vi förstås också i zumba-övningarna. Vi förväntas skaka på rumpan.
Hur lätt är det? Inte alls, skulle jag vilja hävda. Men ett par meter framför mig på golvet står en tjej, kanske 30+. Hennes bakdel rister så man undrar om den ska lossna. Hur gör hon? Kikar försiktigt runt på fler deltagare. Jo, det skakas, om än inte lika kraftfullt som där, mitt i mitt synfält. Men upp och ner hoppar rumporna. Det ser kul ut.

Då kan jag inte låta bli att undra varför inte jag också kan skaka, jag har ju trots allt betydligt mer att skaka på? Och när jag ruskar så frenetiskt som jag någonsin förmår verkar det vara andra kroppsdelar som påverkas. Delar som inte riktigt vill sluta skaka när resten av gruppen ägnar sig åt något helt annat.
Jag är inte säker på att just zumba ska bli min melodi. Får väl se hur det känns så småningom, när träningsvärken gått över ...

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Pettas sa...

:D, tack så innerligt för ett härligt inlägg.
Har testat Zumba på en föreläsning när alla ombads att stiga upp en stund och skaka på sig till musik med en (mycket riktigt) glad och energisk ledare. Tror inte att jag fick rätt fart på min rumpa, men kanske med övning.
Lycka till!

Anonym sa...

:D, kul inlägg men jag fick dåligt zumbete för jag har inte rört på rumpan på hemskt länge. Det skulle behövas - ja, på resten av kroppshyddan också förstås.
Det är livsfarligt med så mycket elastiska byxlinningar som jag trivs i och har 99% av tiden.

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Pettas - det blir nog väldigt mycket övning för min del om det ska bli nåt resultat!
Kulsprutan - ja de där resårbanden är naturligtvis ett fördärv. MEN så skönt! Och dåligt "zumbete" kanske kan bättras på?

Cecilia N sa...

Jag begriper inte heller hur man ruskar på rumpan sådär.

Hamnade du på nåt fortsättningspass eller?

Jag har inte gått på zumba men är lite småsugen.

Ruskandet på rumpan fick mig att tänka på en gammal Ernie-strip-serie om när Effy skulle gå på magdanskurs. Jag skrattade så jag ruskade som en zumbarumpa hela jag ... Det var svårt att hinna andas.

Susanne sa...

Hehe, nej, dansa i grupp på det där sättet är inget jag heller klarar av. Försökte förra hösten på Friskis & Svettis' variant av zumba, det som heter fuego, men blev bara irriterad på att jag skulle göra samma sak som ledaren. Mina ben och min kropp for iväg på sitt alldeles egna sätt. Har dansat väldigt mycket förr i tiden och det har alltid varit improviserat. Organiserat fungerar det inte alls.

Men skaka på rumpan har jag aldrig fixat. :)

Hannele på Hisingen ♥ sa...

jag har alltid gillat att dans, gick till och med på jitterbugg kurs med maken för ett par år sena... men upptäckt på gamla dar att egentligen saknar jag rytmkänsla..

Klimakteriehäxan sa...

Cecilia - bara man har roligt så är ju en stor del av vinsten hemtagen!
Susanne - jag kan faktiskt inte fatta att det där med att ruska på rumpan ska vara så besvärligt. Men det är det!
Hannele - jag tror att jag har hyfsad rytmkänsla, men den här gången räckte den/jag inte till!