lördag, mars 09, 2013

Köp gärna grisen i säcken!

Vi som gillar shopping köper för det mesta prylar. Prylar som är vackra att bära eller att se på, prylar som förskönar våra hem eller piggar upp vårt humör, gör att vi kan inbilla oss att vi blev ett snäpp snyggare utan extra ansträngning. Hem går vi med nyförvärvet i en påse och lyckan är påtaglig om än kanske inte så långvarig.
Därför blir det lite chockartat när en glad shoppare plötsligt står i begrepp att köpa en gris. En riktig, levande, med knorr på svansen och lera på det nöffnöffande trynet.

Det var en gång så att en tysk filmproducent skulle spela in en berättelse om indianers liv i Guatemala. Jag, som arbetade i Centralamerika åt FN:s barnfond Unicef på den tiden, blev hans ”field producer” och skulle få allt att fungera. Vi skulle filma pojken Antonio i Tecpan, en gång landets huvudstad och en av de platser som drabbats hård av jordbävningar men som ändå lever vidare, i många avseenden enligt gamla traditioner.

Språket var ett problem. Vi arbetade på fyra: tyska, engelska, spanska och cakchiquel. Förmodligen är du inte särskilt bekant med det senare. Men det är ett kvarlevande Maya-språk som en stor del av Guatemalas urbefolkning talar. Jag hade hittat David, en ung man född i Tecpan och flytande på såväl spanska som cakchiquel. Det blev ett tolkande fram och tillbaka som nästan slet ut hjärnans lilla språkcentrum, men det gick.

Så vi gick i mål med filminspelningen, inte bara tack vare David utan också med hjälp av hans mamma, som bjöd på kunskaper som filmteamet hade glädje av: historia, seder och bruk.Dessutom fick vi nygräddade tortillas från comalen över öppen eld. Alltså en sorts platt majsbröd, gräddat på stort lergodsfat, att äta med svarta bönor, jättegott!  

Efter förrättat värv packade vi ihop all utrustning och gjorde oss klara för att lämna Tecpan och åka tillbaka till huvudstaden. Då den tyske producenten insåg att vi faktiskt borde tacka för oss med en gåva, framför allt till den familj vars vardag vi hade fått följa genom sonen Antonio.
Snabb konsultation hos Davids mamma: vad kunde man ge familjen?

Svaret lät inte vänta på sig.
-Köp en gris, sa hon bestämt.
Jag stirrade på henne. Menade hon att jag skulle gå till marknaden och handla gris? Nej, riktigt så hade hon inte tänkt. Hon hade tänkt gå med själv och välja gris, medan jag stod bakom beredd med plånboken. Att min expertis i husdjursbranschen var lika med noll stod alldeles klart. "Inköp av gris" var inte nämnt i min jobbeskrivning, men nya lärdomar är som alltid värdefulla. Dags för shopping!

Sagt och gjort. Av de små nassarna på marknaden valdes snabbt en pigg kulting, brokig i svart och blekrosa, ivrigt grymtande. Det skulle bli en bra hushållsgris. Han fick ett rep runt halsen och följde med, om än inte särskilt villigt. Sedan skulle han fraktas hem till sin nya ägare. Vi fick upp grisen i det öppna bagageutrymmet på jeepen. Allt såg bra ut.

Det vill säga: Allt såg bra ut tills motorn startade. Den lilla grisen blev livrädd. Eller snarare skiträdd, i ordets sanna bemärkelse. Svansen snurrade som en propeller, bajset sprutade runt i hela jeepen, vi duckade, allt stank. Grisstackaren tömde tarmen och gav begreppet dyngspridare ett tryne medan bilen skumpade mot hans nya hem, och vi, de inte särskilt grisvana europeerna höll för våra näsor. Fast presenten uppskattades.

Vår avresa försenades kraftigt på grund av saneringsbehovet i vårt fordon. Men iväg kom vi, en tysk film om Antonio i Guatemala blev det och jag hade fått vara med om konststycket att köpa en gris. Samt lärt mig att grisar inte nödvändigtvis gillar att åka bil. Och att, om man nu nödvändigtvis ska ha en gris, det faktiskt kan finnas fördelar med att köpa den i säcken.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

Cicki sa...

Du har varit med om mycket spännande på dina resor. Härlig historia....:-)

Anonym sa...

Ytterligare en underbar anekdot från ditt händelserika liv. Man tackar och läser med nöje!
Spännande med ett nytt ord, namnet på Maya-språket som jag aldrig hört talas om tidigare.

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Ja har man köpt en gris kommer man ju ihåg det ... det är min enda grisshopping nånsin!

Hannele på Hisingen ♥ sa...

Du skulle konsulterat min mor, hon kan inga språk, men hon klarar sig överallt. Och praktiskt lagd är hon; fixar både oljepannor och trasiga plåttak, säkert grisar också. När jag var liten, bodde vi gratis, för min mor hjälpte till i ladugården.

Bloggblad sa...

Jättekul - eller kanske: skitkul, jag sitter och fnissar för mig själv. Du har verkligen varit med om en hel del udda saker.

Della sa...

Härlig historia!

bosse31 sa...

Du har förgyllt min vardag. Som barn kom jag ofta i kontakt med grisförvärv. Vår granne hade sugga, och varje gång det begav sig köpte vi ett par kultingar, som hemtransporterades i bur på hästkärra. Säkrare än ditt äventyr, men inte alls så roligt.

Klimakteriehäxan sa...

Tack för visad uppskattning! :-D

Cecilia N sa...

Grisshopping och presidentkyssar.
Man kan ju inte säga att du suttit stilla i en grå vrå precis.

Tack för att du delar.