torsdag, mars 14, 2013

Kysst av en president

Helsidesannons i tidningen i morse: res till Centralamerika i november. Två veckors upplevelser. En av dem: Panamakanalen "där ingenjörskonsten dragits till sitt yttersta", ett byggprojekt som "delar två enorma kontinenter". 
Ack ja. Ett gammalt diktcitat ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Stål dyker upp i min hjärna: "Till flydda tider återgår min tanke än så gärna. Mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna ..."  Som till exempel på den tiden då jag vid upprepade tillfällen hade anledning att resa till just Panama!

Mola från Kuna-folket på San Blas-öarna i Panama.
En enda gång har jag blivit kysst av en president.
Det gick fort, det var fullt dagsljus, han var svettig, han sa inte många ord och rusade snabbt vidare. Men smällkyssen landade där den skulle och jag gjorde en liten kråka i minnet: ett lands ledare hade bevärdigat mig med en ömhetsbetygelse, om än av lägsta möjliga grad. 

Omar Torrijos
Vi kände naturligtvis inte varandra alls, Omar Torrijos och jag. Men han var omsusad som en populistiskt lagd och populär ledare för Panama mellan 1968 och 1981. Till hans image hörde bilden av en fruntimmerskarl, en riktig machoman som visste hur damer skulle hanteras. Det är svårt att säga om den där pussen jag fick bevisade något åt det håller, dock ...  

Att jag ställdes öga mot öga med denne man berodde på att jag i jobbet hade med  presidentens syster att göra. Berta Torrijos de Arosemena var en maktfaktor alldeles själv, engagerad i den sociala politiken och med många järn i elden speciellt när det gällde barnens villkor i den centralamerikanska republiken, som till stor del levde kring och av den stora kanalen. Fast när USA:s president Jimmy Carter lämnade tillbaka kanalen till Panama blev det nya villkor (jag satt faktiskt i publiken när Carter och Torrijos skrev på papperen som reglerade överlåtelsen!) . 

Familjen Torrijos var tätt sammanhållen och ingen satte sig upp mot dess medlemmar i onödan. Så när vi med Doña Berta i spetsen tågade in på en bättre restaurant ordnades genast bord, oavsett hur trångt det redan var i lokalen. När maten burits fram blev det glad allsång: ”Panameña, panameña, panameña vida mia – yo quiero que tu me llevas al tambor de alegría” lärde jag mig direkt (ung. ”Du flicka från Panama som är mitt liv – jag vill att du tar mej till glädjens trumvirvlar”). Hur bokstavligt Panamas damer tog uppmaningen är jag osäker på. Men en sak är klar: redan på 80-talet hade kvinnor betydligt fler tunga samhällsposter än i övriga delar av Latinamerika.  Åtminstone.

Panama har jag inte varit tillbaka till på evigheter. Men när jag i dag äter sushi minns jag hur jag stiftade bekantskap med den varianten av fisk första gången: i Panama City. Och när jag trängtar efter strand och sol kan jag längta tillbaka till ön Contadora, där det till och med finns en speciell strand döpt till någon svensk kvinnas ära – Playa de la Sueca.

Lägg därtill att jag fortfarande har flera molas på väggarna, konstverk i tyg tillverkade av Kuna-folket på San Blas. En mola är egentligen en rektangulär tygbit som utgör fram-  och bakstycke på kvinnornas blusar. Tygstycket får mönster genom ”bakvänd” applikation – man har tyg i flera lager, klipper hål, viker in kanterna och syr. Mönstren är ofta inspirerade av djur i den omgivande marina miljön.

Det var just på paradisiska San Blas jag förresten var extremt nära döden, förmodligen så nära jag någonsin har kommit. Stod och tittade på ett gäng lekande småpojkar när de plötsligt spreds åt alla håll, utan synbar förklaring. Jag tog ett par steg, jag med, det verkade ju korkat att bara stå där.

Då kom förklaringen. Det hördes ett brak. Exakt på den plats där jag just stått landade en jättestor kokosnöt. Grabbarna hade uppenbarligen förstått att den var på väg att lossna högt uppe i palmkronan, nöten dansade genom palmbladen och gropen den åstadkom i sanden gjorde klart att ingen mänsklig skalle skulle ha klarat den projektilen.

Omar Torrijos, däremot, gick en våldsam död till mötes redan 1981. Hans lilla flygplan försvann från radarn och visade sig ha störtat i djungeln. Vissa rykten gjorde gällande att han var på väg till eller från en älskarinna.

Hur det nu var med den saken kan ju kvitta vid det här laget. Men en sak tror jag vi kan slå fast utan minsta tvivel: Panamas ”starke man” hade kysst betydligt fler kvinnor än mig. Och avsevärt hetare. Fast lite snyggt i mitt sällan efterfrågade cv är det väl ändå? ”En gång kysst av en president!”

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Cicki sa...

Mycket trevligt när du delar med dig av ditt tidigare spännande liv. Det innehåller både det ena och det andra.

Anonym sa...

Är du inte frestad att sammanställa anekdoterna i en bok? Du har så mycket att berätta, berättar bra och så har du gott minne dessutom.

Kulsprutan

Hannele på Hisingen ♥ sa...

Wow!! jag har bara blivit kysst på kinden av han, Big Bengt, som skapade High Chaparral... som tack för att jag bjöd honom på lunch hemma hos oss i Finland, jag var bara 13 år... och höll på dö!

Vonkis sa...

Men vad spännande saker du varit med om och bevittnat. Tack för att du delade med dig.