Om idrottens svans

Det har hänt något med idrottens svans. Den har blivit längre, grövre och fulare. Mycket grövre. Och mycket fulare.

En fotbollsspelare ligger medvetslös på planen. Hans kropp rycker i okontrollerbara spasmer. Vem som helst måste förstå att han är skadad, kanske riktigt allvarligt. Vad händer? Jo motståndarlagets klack skanderar: "Låt han dö" och viftar taktfast med sina halsdukar i klubbfärger.

En ensam kvinna tar tunnelbanan. Oturligt nog gör hon det vid samma tidpunkt som en massa fotbollsfantaster. De roar sig efter bäst förmåga. Det yttrar sig så att de ropar ”Hora! Hora! Hora!” och kvinnan, som verkligen inte är på väg till Malmskillnadsgatan (eller var tjejer som kan köpas håller till nu för tiden) blir naturligtvis vettskrämd.

Den 82-åriga damen på t-baneperrongen får ett föremål kastat på sig så illa att det träffar i huvudet. Varför? För att fotbollsfansen som ska på derby slåss, hon var inte målet. Fyra poliser skadas under samma upplopp. På läktarna tänds bengaler. De brinner. Det gäller att inte vara för nära. Röken ligger tät. Man behöver inte vara astmatiker för att få en ilsken hostattack.

I fjol avled en supporter efter misshandel i samband med en fotbollsmatch i Helsingborg. Ska vi behöva se fler dödsfall i liknande sammanhang? Risken verkar finnas, hur ofattbart och sorgligt det än kan synas.

Huliganer var ett ”folkslag” som vi länge trodde bara uppehöll sig kring engelska fotbollslag. Nu har vi dem här, sedan ganska länge dessutom. Ideligen utreds det idrottsrelaterade våldet, alla lovar bättring, vill väl, men ingenting händer.

I sociala medier finns förstås reaktionerna. ”Tvinga klubbarna att spela utan publik” twittrar någon. ”Visa civilkurage! Ställ in matcherna!” kräver en Facebook-användare. Visst, det går ju att föreslå men man behöver ju inte fundera länge innan man inser att det inte är hållbart, inte ekonomiskt och naturligtvis inte i längden. Idrott behöver och ska självklart ha publik, det kan vara strålande underhållning med härliga, spännings- eller glädjefyllda ögonblick.

Den som köpt säsongsbiljett för familjen till sitt favoritlags matcher kan ha kastat bort sina pengar. I ett tv-inslag härom kvällen intervjuades en mamma som fanns på läktaren med en 4-åring och en 8-åring när klacken ville låta den skadade spelaren dö. Törs hon gå igen, med barnen? Nog skulle jag tveka.

Och vi andra som har familjemedlemmar som gjort plats i sina hjärtan för ett speciellt lag, vi bävar också. Kommer de hem utan ambulanstransport från nästa match? För det är förvisso inte bara de värsta bråkstakarna som råkar illa ut. Det är lätt att bara komma i vägen när idrottens svans, den som blivit tjockare, grövre och fulare, viftar.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema NATURLIGT

Det är andra gången på kort tid som vi möts. För honom tycks det vara helt naturligt att promenera omkring i människors närhet. Han vadar i vattnet ena stunden, för att kliva upp på klippan och sola sig lite strax därpå. Konstigt nog verkar jag vara den enda människan som tittar på honom, njuter av hans naturliga skönhet.

Denna tisdags temaord är alltså NATURLIGT, och hägern och jag sågs så sent som i går eftermiddags. Kanske stöter vi på varandra i dag igen, bara jag kommer ut på en liten promenad längs Årstaviken. För denna häger är en stockholmare, tro inget annat!

En svala gör ingen sommar, heter det. En häger är definitivt ingen hägring. Men borde han inte dra söderut nu? Jag undrar. Fast några av de cirka 5000 par som regelbundet häckar i Sverige väljer tydligen att övervintra. Om "min" pippi ändå väljer att dra söderut hoppas jag att vi ses nästa år igen.

Fot(o)not: Förstår inte vad som hände. Alla mina bilder är oskarpa. Måste ha petat på nån knapp på kameran utan att märka det. Trist när jag var så nära!

Så här såg han ut vid vårt förra möte!

Copyright Klimakteriehäxan

På visit hos noblessen

Nog för att jag har en erfaren släktforskare i familjen, men trots idogt arbete har inte en endaste liten adlig gen kunnat spåras i mitt släktträd. Att ha någon sorts band, om än väldigt uttänjt, till Lars Magnus Ericsson, telefonfarbrorn, är väl fint på sitt sätt, men adlad blev han aldrig.

Alltså har jag aldrig haft ärende till den svenska noblessens högborg, Riddarhuset, i Gamla Stan precis vid bron över till Riddarholmen.
Förrän nu, när jag inbjöds att delta i en guidad visning. Tyckte det lät lite kul och tackade alltså ja.

Graffiti från förr.

En ung ädling tar emot och delar med sig av sina kunskaper. Han är väl påläst, ja rentav sprängfylld av information. Redan i entréhallen lär vi oss nya saker, som att till exempel där finns graffiti som är femhundra år gammal. För vad skulle en uttråkad kusk göra medan han väntade på greven som hade affärer att sköta? Hästen var redan "parkerad". Tja, i brist på dataspel, sudoku, mobil och alla andra tänkbara tidsfördriv ristade de där sysslolösa körkarlarna in ett och annat i väggarna. Det syns än, fast det är övermålat.

Riddarhussalen är pampig, salongen som adeln kan hyra för kalas likaså, även om den är inpyrd av cigarr- och cigarettrök – så pass att porträtten på väggarna mörknat åtskilliga nyanser. En imponerande samling av ostasiatiskt porslin samsas med en enorm hop sigillstänger, levande orkidéer blandas med plastditon och till min oförställda förtjusning hade till och med en ytterkruka i omisskännlig Ikea-design smugit sig in i finfolkets allra heligaste!

Ätten Gyllenkrok. Förstås.

En enorm målning i riddarhussalens tak, stor som en rejäl tvårummare, föreställer Moder Svea och tre gracer som håller de tre kronorna. Den är gjord av David Klöcker Ehrenstrahl, som dock slapp ligga på rygg och måla (som Michelangelo). Den stora duken lyftes på plats när den var klar, om än inte i ett enda stycke.

Men mest road blev jag nog ändå av textilierna. Ibland samma mönster på vägg och möbler, andra sirliga blommönster och exotiska djur och frukter på skinn.

Om jag blev avundsjuk på adeln? Nej, faktiskt inte.
Men Noblesse gillar jag. Självklart! Finns ju både ljus och mörk och några varianter till, som i vilken släkt som helst.
Ja, nu tänkte jag alltså på chokladen. Tillgänglig för alla, även dem utan blått blod.

Det här tapetmönstret fanns på möbeltextilierna också.

Stolsrygg med apa bland exotiska frukter.

Möbeltyg. Hoppsan, de små lammen har visst hamnat snett bland blomstren ... 

Pampig porslinsskål, med släktvapen försedd. Cirka 45 cm i diameter.

Kolla in handtaget! Riddarhjälm med plym!

Copyright Klimakteriehäxan

Halvtidsrapport från bokmässan

Det är bara halvtid i bokmässan när jag kliver på tåget, sparkar av mig skorna, somnar – och är på väg hem. Skorna är av den bekväma sorten, det är grundregel 1 för den som tar sig hit. 

Två andra bra råd för bokmässebesökare kan man låna av utrikesminister Margot Wallström. Hon fick ofta frågan hur det vara att jobba i FN och sa då alltid:
-Ser du en toalett? Använd den!
-Har du en stol i närheten? Sätt dig!
Möjligen bör man med bokmässan i åtanke lägga till: ha vatten till hands! Och en ”dramaten” för att forsla hem inköpen kan vara räddningen för ryggen …

På det enorma golvet sjuder det som vanligt av aktivitet. Kända och mindre kända människor stöter ihop. En man i vit frottébadrock särskiljer sig från mängden. Han är, visar det sig, krokimodell. En annan ståtlig karl har folkdräkt med ulljacka och hatt. På frågan hur han står ut i värmen säger han glatt att ”det är snyggt – och jag är fåfäng!”.

Ambassadör Ingmar Karlsson, Turkiet-expert bland annat, tar paus från politiken och strosar i korridor B. Avgångne statsministern, numera författaren, Fredrik Reinfeldt pratar med förra SvT-chefen Eva Hamilton, Per Schlingmann (vars senaste bok sågats rejält) har bråttom i rulltrappan. Norska deckardrottningen Unni Lundell intervjuas av Fredrik Belfrage och berättar dels hur mörkrädd hon är, dels att hon efter att ha läst sin första bok, Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump”, tänkte att ”det där kan jag göra bättre själv”.

Horace Engdahl envisas med solglasögon trots att solen, som nästan alltid lyser när det är bokmässa i Göteborg, förstås stannar utanför mässans väggar. Sveriges Radio visar upp Ingvar Storm, Ulf Elfving och Cecilia Uddén, som alltid med sjal över ena axeln. Ian McEwan är en av gästerna när SvT:s ”Babel” spelas in inför publik.  I Utbildningsradion pratar Märta Tikkanen och Eva Funck om känslor. Alexandra Charles, regelenligt klädd i rött, värvar nya medlemmar till 1,6miljonersklubben. Carl-Otto Werkelid, en gång kulturchef på Svenskan, träffas hos Svenska Akademien. I Svenska Dagbladets monter bjuds inte bara på tidning utan också på mjukglass, en nyhet för året.

Mysfarbrorn Björn Hellberg håller till på armlängds avstånd från Svenska Akademien, och närmre den än så kan han nog inte räkna med att komma. Han verkar ha en osannolikt enhetlig läsekrets. Nog måste väl en och annan karl ha läst hans verk? De vill i så fall inte läsa fler. För kön som ständigt ringlar lång framför Hellbergs signeringsbord består uteslutande av damer, ingen under 50. 

Mässans gladaste, flitigaste, frejdigaste och möjligen också frodigaste författare kallar sig för Lanttant med stort L. Mickan Thor har sedan hon slutade arbeta som journalist formligen sprutat ur sig böcker, almanackor och dessutom vykort – hon är en mycket duktig fotograf, som förstås också själv illustrerat sin senaste, denna gång om mat och matglädje. Dock är det svårt att greppa omfattningen av den svenska kokboksutgivningen. En trappa upp håller kockarna till, med smakprover, matlagningstips och vackra kokböcker i rader utan slut. Levande träd och blommor ramar in.

Den som fortfarande nyttjar cd-böcker gör verkliga fynd på mässgolvet. För en enda liten guldtia får man Karin Alfredssons utmärkta ”Den sjätte gudinnan” eller en garanterat lättlyssnad Jeffrey Archer, till exempel.

Men tro inte att det bara är böcker och traditionella pappershandelsvaror man handlar här. Smycken, väskor, mat och kläder hittar du lätt.
Det där med klädseln är ett kapitel för sig. För trots trängsel och hetta har folk både täckjackor, fleecetröjor och tovad ull på sig. Men när det är dags för akademiens finmingel på 28de våningen i nya, tredje, tornet på hotell Gothia har folk ofta bytt om. Här bereds plats för både snille och smak.

Nya ständiga sekreteraren Sara Danius tar emot i helsvart. Här trängs de litterära storheterna: Per Wästberg, Lars Gustafsson, Eva Bonnier, Lena Andersson – men också mässans grundare Bertil Falck, Patrick Modianos översättare Madeleine Gustafsson och bokhandlerskan från Åhus äter ostron och Moules Marinière, färska rödbetor med gotländsk getost, lättrimmad torskrygg och krämig kräftsill. Faktiskt och väldigt o-göteborgskt inte en enda räka inom synhåll … däremot är utsikten över staden helt bedövande!

Tusentals programpunkter återstår för lördagen och söndagen. Kanske blir det trängre mellan montrarna då. Intrycket från fredag eftermiddag, när allmänheten blandar sig in bland mediefolk, lärare och bibliotekarier, var att leden var ovanligt glesa. Barnvagn eller hund verkar i alla fall inte vara ett hinder, trots att man måste tycka synd om både vovvar och småttingar i miljön.

Den ganska vanliga och sorgliga anblicken av de minsta montrarna, befolkade av en ensam person utan intresserade besökare, mötte en redan tidigt på eftermiddagen. Det kan bero på att Ungern som temaland har fått somliga att avstå. Det skulle också kunna vara en effekt av de svåra tågproblemen.

Eller så har, som en veteran sa, bokmässan passerat sitt bäst-före-datum, på litteraturens väg från papper till digitaliserad spridning. Det får framtiden utvisa, som det brukar heta.

Också en bild från bokmässan ... men trapphuset är sällan så här tomt!

Utsikt från 28 trappor upp.

UPPDATERING: Nu finns facit vad beträffar publikstorleken på mässan. 94715 besökare har noterats. Det betyder en liten minskning från 2014. Källa: SvD.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg västerut

Det är en strålande vacker höstdag och jag sitter på tidiga morgontåget från Stockholm till Göteborg. Ett snabbt besök på bokmässan ska avsluta en intensiv vecka.

Märkvärdigt så tyst det kan vara på ett tåg som börjar rulla redan vid halv sju-snåret ... så gott som alla försöker sova, ingen pratar högt i mobilen – bara en sådan sak!
Tåget är dessutom modernt, med gratis wifi, gott om utrymme för benen, läslampa och eluttag.

Och rätta mig om jag har fel, men är det inte en pånyttfödd Bumling-lampa i minimodell som står på fönsterbordet? Den designades av Anders Pehrson 1968, tillverkades på atelje Lyktan och var en superpopulär lampa i tak, på golv och bord på 70-talet. En klassiker som fortfarande går att köpa och är snygg i dag också.

Tyvärr inledde jag resan med att hälla kaffet jag köpte på Centralen över mina vita byxor. Ett besök på toaletten för att försöka tvätta bort lite av det bruna hjälpte inte.
Så om du också är på mässan idag och ser en människa med fläckiga byxor så är det sannolikt jag.
Mot väster!

Copyright Klimakteriehäxan

Nedräkning

Nu börjar den, nedräkningen. Höstdagjämning i går.
I dag tre månader till julafton.
Oj vad tiden går!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema UNDER

Hummern, den nyfångade svenska, är billig i år. Den första fångsten såldes för "bara" 10 400 kronor kilot på fiskauktion i Göteborg.
Allt är ju relativt. Men underbart gott är det, oavsett priset ...

I fjol betalades den med 28 750 kronor, för tre år sen för svindlande 102 000 kronor. Alltså kan den skaldjurssugne tycka att det är läge att satsa på en lyxig måltid. till årets "underpris".
Som tur är sjunker priset under premiärdagens nivå när den där första fångsten är såld och klar.
Tisdagstemat denna vecka är UNDER!

Copyright Klimakteriehäxan
Källa:TT

Abonnemanget har upphört ...

Vi började tvåsiffrigt. Med 53. Närmsta grannen hade bara en trea, mina mesta lekkamrater nåddes via nummer 12. Hos mina morföräldrar fanns telefonväxeln, synnerligen manuell. Man drog ut och satte i proppar, ringde genom att trycka på en liten spak, kopplade ihop de samtalande, hade vingliga  hörlurar. De kan ses på museum, de där apparaterna.

Att tjuvlyssna var förstås förbjudet av Televerket (jo så hette det!). Men enkelt. Bara att hålla inne en knapp … vi testade naturligtvis. Och fick bannor. Man kan också misstänka att de som ringde var medvetna om risken och därför inte pratade precis så öppet som de (och tjuvlyssnarna) kanske hade önskat.

LM Ericssons namn nämndes med vördnad, han var född i byn.

Utvecklingen gick vidare. Numret fylldes på. Man lärde sig fem siffror ...

Vill du läsa hela texten? Den finns här, på sajten News55, under (den något pretentiösa) samlingsvinjetten "Erfarna tankar" och med rubriken "Därför kan du släppa greppet om den fasta telefonin". Läs, kommentera, dela gärna vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

Ut på böljan den blå ...

Plötsligt har en ny väg öppnat sig ut i världen. Det måste ha hänt alldeles nyss. Södermalm har fått en ny färje-förbindelse. Gratis till och med. En gång i timmen ska den gå, båten till Årsta holmar, ön som är en fristad för fågelarter som annars inte finner någon bra boplats i Stockholm.

En galning i Stadshuset (jag skonar honom trots allt och utelämnar namnet) föreslog på fullaste allvar för ett par år sedan att man skulle skapa en nöjespark där ute, ersätta oasen med något Lisebergs-liknande. Effekterna på djur, natur och omgivande bostäder behövde man inte ens tänka på, om man lyssnade på denna virrpanna som till råga på allt sa sig vara miljömedveten.

Den idén blev det tack och lov stopp för. Om nu picknickande naturvänner vill ta en kort båttur över de blåa böljor som utgör Årstavikens vatten för att gå i land på ön och titta på fåglar är det väl bara trevligt, så vitt de tar reda på sitt skräp förstås ... man förundras över hur nonchalant människor kan uppträda.

Att vi i Stockholm har så pass gott om "lungor" mitt i staden är något vi inte nog kan uppskatta. Grönt är skönt, blått vatten ljuvligt och den som är ute och förstör ger vi rött kort!

För övrigt kan jag meddela att Årstaviken fortfarande är badbar. Njutbart ända in i andra halvan av september! Tack! Men nu var det nog sista doppet för denna säsong.

Copyright Klimakteriehäxan

Älskade ogräs

Vad är egentligen ogräs?
Definitionen är inte entydig. Så här står det i Wikipedia: "ogräs växer på platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält, trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gator och torg. En art kan alltså vara både ogräs och kulturväxt beroende på var den växer".

Fritt fram för tolkning, eller hur? Men jag häpnar ändå ofta när folk fnyser åt växter som jag njuter av. Ta vallmon, till exempel. Ogräs? Blandar sig in i åkrarna och förvandlar dem till konstverk, se bara hur de inspirerat Claude Monet! 

Lupiner är en annan art som har en fantastisk förmåga att sprida sig. Ogräs? Den målar vägrenar, ja hela fält, i rosa, vitt, blått och lila mitt i sommaren, med en grafisk precision som påminner om pointelisternas penselföring. Ljuvligt!

Nu har jag fått jättebalsamin som ny granne och tycker att de orkidéliknande blommorna på lång stjälk verkligen är vackra. Ogräs? Antagligen blir de fler till nästa år. De blommar senare än lupinerna och tar så att säga över stafettpinnen, det kan man ju bara gilla! Kan precis som lupinen plockas in och ställas i vas och pryder därmed sin plats också inomhus.

Mjölkört är en annan vanligt förekommande växt som har många olika namn: rallarros, älgstjälk är ett par av dem. Ogräs? De förvandlar kalhyggen och järnvägsbankar till mörkrosa skönhetsupplevelser. Men i likhet med de flesta andra växter är de förstås inte lika stor fröjd för ögat när de gått i frö.
Vid det här laget har ni fattat att jag starkt lutar åt att förklara de här arterna för kulturväxter i stället för ogräs. Visst begriper jag att det kan bli för mycket av en sort, det kan bli för mycket av allt.

Kan kirskål vara Sveriges mest hatade växt, tillsammans med maskrosen? Jag har utan att darra på manschetten mer än en gång förklarat min kärlek till just maskrosen, trots att den redan med sitt latinska namn stämplas som mindre passande: taraxacum vulgare. Tänk så härligt gulprickig naturen blir när den börjar slå ut någon gång i maj! Vulgärt? Inte!

Vissa lokor tycker jag också är pampiga att skåda, men där är den giftiga växtsaften ett aber. Brännässlor är absolut ogräs också i min värld, de är aldrig snygga att se på och ger ilskna spår på huden om man råkar komma åt ett blad. Naturvänner vädjar att man ändå ska låta dem ha kvar någon växtplats annars har den fina nässelfjärilen ingen plats att föröka sig på!

Alla dessa ord bekräftar väl egentligen bara en urgammal sanning: skönheten ligger i betraktarens öga. Så när en hängiven trädgårdsmästare svär över invaderande lupiner och balsaminer som kväver spädare örter ser jag blomsterprakt. 
Tänk så olika det kan vara ...

Copyright Klimakteriehäxan

Äta bör man annars dör man - lördagstema!

Hoppsan, jag råkade visst tjuvstarta lördagstemat redan på fredagen ... scrolla ner eller klicka här!
Motiv som skulle sökas upp ska passa uttrycket "äta bör man annars dör man".
Ja, hängde det bara på det skulle jag antagligen ha evigt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Gatumat

Ännu ett nedslag i min närmiljö innan det blir för kallt och blåsigt för att äta en bit utomhus.
"Foodtrucks" har blivit trendiga. Det är så "gatumaten" ska serveras nu för tiden. Korvkiosken från förr, med pulvermos och räksallad, har breddat sortimentet, förfinat smakerna, bjuder bättre bröd och nya kombinationer. Samt är flyttbar, eftersom den står på hjul. Därav namnet.

Och det är verkligen inte bara "vanlig varmkorv" det handlar om. Falafel, burgare, färskpressade juicer, köttbullar, pommes frites, fish & chips, kaffe och bulle, sojakorv, korv av lamm och älg ... Så klart detta blir ett favorithäng för barnvagnsrullarna och pensionärerna som är ute på det skämtarna kallar Antikrundan! Dessutom kan lunchen här kombineras med en kort promenad borta från jobbet, ännu ett plus.

Fem olika matserverande skåpbilar har stått hela sommaren vid en av båtklubbarna vid Årstavikens strand, för all del med lite oregelbundna öppettider. Många har njutit i solen (ja, i augusti i alla fall ...), många trevliga samtal har det blivit, många glada barn som fått springa runt, många ännu gladare hundar som med mycket tur fått en smakbit av de där doftande korvarna.

Budskapet från korvmäster Gösta (som var först på plats) är lätt att hålla med om: det är tur att vi måste ta en matpaus ibland! Men det blir inte den snabbaste snabbmaten. Gösta har inga korvar liggande på grillen utan lagar till det man beställer medan man väntar.

Inget verkar vara bestämt, men allt tyder på att detta lilla uppskattade "mattorg" återuppstår i sin helhet nästa sommar. Vi får se hur långt in på hösten de härdar ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Det ömtåliga samvetet

Det där med samvete, det är en ömtålig sak. Inte minst i dessa dagar.
Räcker det att sätta in en slant på ett konto som hör till en erkänd organisation som bevisligen arbetar med flyktingkrisen?
Om jag samlar ihop lite kläder och andra förnödenheter, hamnar de hos någon som behöver dem? Borde jag bli god man för ett ensamkommande barn? Låta någon bo här hemma?

Härom veckan hade man en loppis i min närhet. När den var slut samlades saker ihop, för vidare befordran till människor som flytt undan det vidriga kriget i Syrien. Det blev många säckar. Men knappt hann jag nöjt konstatera det innan jag nåddes av ett annat besked, som verkade väldigt vederhäftigt. En person som arbetat med drabbade under sådana här svåra omständigheter ville varna: kläderna ni skänker skickas aldrig till behövande, transporten kostar för mycket.

I stället menade vederbörande, att det insamlade i bästa fall går till återvinning och kan bli nya textilier. Plaggen kan också säljas, i mindre nogräknade butiker. Det var inte så det var tänkt.
Insamlandet pågår ändå, och när prylarna hamnar hos familjer som redan är här måste det ju rimligen vara till hjälp.

Långt svårare blir det när det handlar om ett djupare engagemang, ett ta-hand-om, ett jag-ställer-naturligtvis-upp-besked. Alla är inte lämpliga. Väldigt många av oss är för bekväma. Vi tänker inte i första hand på hur det skulle vara om det var ombytta roller, om de flyende vore jag och mina barn.

Tittar man på Europa söderöver kan ingen som minns Ungern-krisen på 50-talet undgå att förundras. Vi skickade hjälp, mamma packade lådor till Röda Korset, jag la i min finaste docka "till en annan liten flicka som skulle bli glad". Så småningom tog vi emot massor av flyktingar från landet. Nu har ungrarna byggt en taggtrådsmur som stoppar flyende och sänder rysningar av skräck längs varje mänsklig ryggrad.

Bilderna på eländet strömmar över oss och det verkar bara bli värre. Tårgas, vattenkanoner, batongslag, sparkar mot kvinnor och barn. De livsfarliga båtarna som bara fortsätter att sig ut på Medelhavet, ett hav jag så gärna skulle bege mig till igen – under andra omständigheter. Vi hade, och det var mera tur än något annat, det ska medges, ingenting bokat. Att göra det nu är inget som lockar.

Men vi kan gå här med våra ömtåliga samveten och ändå bara göra lite, vilket förvisso är bättre än inget. Fast stoppa det eländiga kriget, det kan vi inte. Säkert har du också sett den lille pojken i en intervju som visats på alla mediala plattformar. Grabben säger enkelt att inte vill han och hans familj flytta till Europa. De vill bo i Syrien. Om kriget bara tar slut. En annan något äldre man tittar rakt in i en annan kamera och säger: Tack för att ni vill hjälpa oss. Men vi vill tillbaka hem.

En uteservering vid Medelhavet - som under normala förhållanden kan vara så trevligt ... men som känns otänkbart just nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Om förekomsten av gubbvad och senilvårtor

Han har bara lagt sin 40-årsdag en vecka bakom sig när vi möts på strandpromenaden.
-Vad nu då, undrar jag, du promenerar, springer du inte?
Han ser en aning besvärad ut. Har fått problem som omöjliggör joggandet. Och så kommer det:
-Doktorn har gett mig diagnosen. Jag har "gubbvad".

På engelska har åkomman ett vänligare namn: chronic muscle tear. Men här håller vi oss ju till svenska ... gubbvad, alltså, som får en att tänka en bit till: är mannen som drabbats hastigt åldrad på flera sätt? Ska han aldrig mer kunna springa iväg, på någorlunda lätta fötter?

Plötsligt kommer jag ihåg när jag själv upptäckt en ny prick i ansiktet, en prick jag inte alls gillade. De gamla invanda räckte mer än väl.
Går till hudterapeut och klagar. Kan hon hjälpa mig att bli av med den nytillkomna?
Hon hummar lite. Tvekar. Tar sedan sats och säger:
-Det är väldigt vanligt att de dyker upp. Fast nej, de går inte att ta bort på något enkelt sätt.

Och så lägger hon till, efter ytterligare en sekunds tvekan:
-Jag är inte säker på att du vill veta det, men det du har kallas faktiskt för senilvårtor.
Där föll ridån.
Det är en klen tröst att jag inte har gubbvad.

Copyright Klimakteriehäxan

Bry dig lite om Guatemala - också!

"Visst vet jag att empati har sin gräns. Intresse också. Och ideligen påpekas det att vi i svensk nyhetsförmedling och opinionsbildning bara orkar med en kris i taget. Alltså ägnar vi oss för närvarande åt invandringen, som hänger ihop med kriget och krisen i och runt Syrien. Vilket naturligtvis ska uppmärksammas, diskuteras, rapporteras.
Men på andra håll i världen händer faktiskt också saker, dramatiska saker som en ordinär svensk mediakonsument inte alls eller i alla fall mycket sällan kommer i kontakt med. Jag tänker på Centralamerika. Med länder som slarvigt kallas bananrepubliker – jo, det odlas bananer ..."

- Läs mer på nyhetssajten News55 där jag sedan alldeles nyligen är en av medarbetarna och alltså nu originellt nog väljer att citera mig själv ... klicka, kommentera, dela väldigt gärna! Guatemala är något av ett andra hemland för mig och jag kan bara önska att man nu är på väg mot en ljusare framtid, efter decennier av korruption, våld och elände. Och om du som jag är fascinerad av Centralamerika i allmänhet och Guatemala i synnerhet tycker jag att du också ska läsa min bok "Att vara yngst är ett handikapp som går över"! Där delar jag med mig av många minnen från mina år i Latinamerika. En tid jag inte glömmer.

Tisdagstema STADIG

Målningsarbete pågår. Tanken är att huset i huvudsak ska bli blålera-blått. Och den som håller i penseln räcker naturligtvis inte upp, inte ända upp utan hjälp. Då gäller det att stå stadigt. Moderna arbetsställningar är som legosatser: de sätts ihop, tas isär och byggs på igen, flyttas runt, allt efter behov. Rören ni ser i bildens nederkant som stora plockepinn-pinnar är beståndsdelarna.

Alltså har tekniska produktplanerare tänkt till. Det ser annorlunda ut på andra breddgrader. Byggnadsställningar görs i bambu eller blir enorma konstruktioner i metall och/eller trä. OK, jag fattar att den variant jag har utanför fönstret inte kan användas när man ska putsa fasaden på Notre Dame, men ändå!

Tyvärr lägger vädret hinder i vägen för målning utomhus denna tisdag. Regnet bara vräker ner. Ingenting att göra åt.  Man kan bara hoppas att det slutar, att höstsolen visar sig igen. Under tiden får jag glädja mig åt att nästan ha användning för mitt favoritord på italienska (jag har favoritord på många språk!). Vilket det är? IMPALCATURA! Som betyder byggnadsställning. Kommer i bruk blott alltför sällan ...

Tisdagstemat är hur som helst STADIG och rätt så stadigt står målarna på sin ställning när vädergudarna tillåter arbete. Klicka på länken för andra stadiga saker!

Copyright Klimakteriehäxan

Den vill vi ju inte läsa!

"Ja, det är en gräslig bok på många sätt: substanslös, repetitiv och stilistiskt infantil."

-Per Schlingmann, en gång en av hjärnorna bakom Moderaternas lyckosamma omdaning med prefixet "nya", har skrivit "Så vinner du kommunikationskriget: Med berättelsen som vapen". Verket sågas i de recensioner jag hittills sett. Citatet ovan är hämtat från Svenska Dagbladet. Och jag kan inte låta bli att förundras över logiken: samtidigt som man recenserar färre böcker ger man en som enligt recensenten ingen behöver läsa en helsida i papperstidningen. Hur tänkte vi då då, kulturredaktören? Kunde man inte ha ägnat åtminstone en liten del av utrymmet till att skriva om något som folk vill och kanske rent av bör läsa, med behållning? Skrivet av någon som inte redan har ständig plats i en medial tyckarsoffa någonstans?

Att tvingas bort

Vi ägnar, med all rätt, mycket intresse åt flyktingproblematiken i dessa dagar. Ser tragedierna, skräcken, sorgen – och lite framtidstro inemellan, som tur är.

För oss som lever i trygghet med allt vi behöver är det ibland svårt att riktigt fatta det trauma som människor utsätts för. Trots att det funnits på nära håll, i flera omgångar.

På 40-talet skickades många barn från Finland till Sverige för att undkomma svält och elände. De kallades kort och gott "krigsbarn".

Ett av de där barnen har skrivit om sina upplevelser under sin tid hos tre svenska fosterfamiljer under åren 1944-45. 

Jag tänker på Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" som kom ut för rätt länge sedan nu, 1989. Jag har bloggat om den förr, det är en favorit i sin genre. Det är en tunn bok men det är text som går rakt in i hjärtat. Om ett barns förtvivlade längtan efter mamma, om en mors desperata försök att ge dottern ett bättre liv. Och om olyckan och desperationen de känner, på var sin sida Bottenviken.  

Boken verkar inte gå att köpa längre, men på bibliotek måste man kunna hitta den. Senaste upplagan trycktes 2003, tror jag.

Antikvariat är alltid en möjlighet. Fråga efter den, den är värd det – och det kommer att kännas som aktuell läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

En ensam ek vid Granbo

Vi bodde i Granbo. Att huset kallades så var synnerligen enkelt att förstå: det var verkligen inbäddat i granskog, med en och annan tall instoppad. Det är mörkt bland höga granar, det vet alla. Kring Granbo var det lite väl mörkt, ansåg min mamma, som genomdrev att en del träd höggs ner allra närmast knuten.

Men det räckte inte riktigt. En sommar när vi varit ute på en bilutflykt hittade hon en pytteliten ekplanta. Hon bestämde sig snabbt: grävde upp den och tog med den hem. Strax gick hon ut och planterade den några meter från köksfönstret i den lilla backen upp mot den nästan ogenomträngliga granväggen. Vi skulle ha en ek!

Familjens övriga medlemmar log lite överseende. En ek i våra trakter är, det vet ju alla, en total omöjlighet. De existerar helt enkelt inte, trivs nog inte, det går inte att få dem att överleva. En katt bland hermelinerna, överförd från djur- till växtriket. Mamma struntade i vår skepsis. Den lilla ekplantan, kanske 25 centimeter hög, tittade hon ständigt till, gav en extra slurk vatten, satte dit en stödjande pinne.

Vi flyttade från Granbo 1963 och sedan dess hade jag inte varit där. Förrän i går. De nya invånarna har fått in massor med mer ljus, glesat ut granbeståndet. Och då berättade jag om mammas ek, hennes galna ansträngning för att få in ett annat lövträd vid stugan. Egentligen hade jag glömt bort alltihop, men minnen väcks ju på olika sätt ...

Svaret jag får får mig att tappa hakan. Där finns ju en ek! Den står ju några meter upp i backen! Den är fortfarande grön och pryder verkligen sin plats! Den har till och med "fått barn", ett par nya plantor har synts till!
Undrar så om mamma hade en aning om att hennes med kärlek hemförda och ömt vårdade trofé kom alla våra fördomar på skam.

Idag måste eken vara på väg mot sin sextioårsdag och om inget dramatiskt händer kan den ha en framtid på flera hundra år.
Mamma hade rätt: det kan inte vara fel att plantera en ek! Men Granbo heter kåken förstås fortfarande. Granbo med en ensam ek.

Copyright Klimakteriehäxan

Naturligt i lördagstemat

Starka krafter råder i naturen. Det är vatten, det är åska, det är sol. Och det är vind.
Den här sommaren har luften ofta haft bråttom, väldigt bråttom. Vilket har satt sina spår.

Plötsligt en dag var den stora björken borta. Stormfälld, tursamt nog utan att ta med sig något viktigt på sin väg mot marken.
Kvar blev en dramatisk stubbe, som den naturligaste sak i världen. Lite uppiffad av de där växterna med rosa blommor som jag inte alls vet vad de heter, var de kommer ifrån.

Men väldigt naturligt är det alltihop, och det passar ju väldigt bra när lördagstemat är just NATURLIGT. Hos Musikanta finns en lista på presumtiva lördagstema-aktivister!

Okänd nykomling i naturen nära mig. Ni ser den bredvid stubben på bilden ovan. Någon som vet vad den heter?

Copyright Klimakteriehäxan

Zara Larssons sits - som delas av många

News55, ni vet den där sajten som skriver om allt möjligt men seriöst och med speciell tanke på folk som fyllt 55, den är värd att kolla vareviga dag.
Som till exempel i dag, när man under vinjetten "Erfarna tankar" publicerar en text mina bloggläsare för all del känner igen, men nu i nedkortat och omarbetat skick.

Budskapet är det samma: att man borde ge en chans till alla de kreatörer i olika branscher som satsar och gör jättebra saker. Men som aldrig lyckas ta sig fram i rampljuset. Där är det redan fullt av de etablerade, tyckarmaskinerna, de genistämplade, storsäljarna, tittarmagneterna. Medan ingen verkar bry sig att leta efter nya berättelser, nya åsikter, nya röster.

Läs, kommentera och sprid väldigt gärna vidare krönikan!
"Vem tror du att du är Zara Larsson - och ni andra?"
Kanske tyckte du den förra versionen var i längsta laget? OK, ge mig en ny chans!

Copyright Klimakteriehäxan

Ryska posten m/2015

Vi kallade den för Ryska Posten, leken som i en viss ålder var riktigt spännande. Den mynnade ut i att en av deltagarna åkte ut (minns inte hur), medan en lekledare pekade på kompisarna i tur och ordning och en i kretsen blev utvald. Sedan fick den som ingenting såg i sin tur välja på fyra alternativ: Vad skulle han eller hon göra med den utvalde? Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Den fege valde handtag. Famntag eller klapp var inte heller några särskilt djärva val. Men den riktigt modige klippte till med kyss, antagligen i förhoppningen att den som skulle få den där ömhetsbetygelsen var Någon Speciell i gänget, någon som man faktiskt gärna ville närma sig lite mer handgripligt. Att det skulle ske inför kompisarna gjorde det hela ännu mer intressant och, ibland i alla fall, pinsamt.

När jag står i kassakön på Ica ser jag att Ryska Posten verkar ha återuppstått, fast nu i godishyllan. Och alternativen är uppdaterade: nu är det hångla, kram eller puss som gäller. Fjärde valet blir ett neutralt grattis.

Alltså köper man en chokladbit och skänker den till den där, Någon Speciell, som knappast kan missa inviten i fråga. Ett sätt att "fråga chans" av årsmodell 2015?
Jag köpte för säkerhets skull de tre mer intressanta varianterna. Risken är förstås stor att jag äter dem alldeles själv. Då är grejen körd, jag fattar ...

Den som hade budskapet "grattis" bör rimligen tillägnas produktutvecklarna på chokladfabriken, som hittat en ny nisch. Och ger Ryska Posten en renässans, i emailens tidevarv.

Copyright Klimakteriehäxan

Med svaveldoften i näsan

Den speciella lukten av svavel ligger kvar över min teve-soffa fast en vecka har gått. Jag vet ju precis hur det känns. Har haft svaveldoften i näsan på vulkansluttningar i både Guatemala och Nicaragua. Det är otäckt och samtidigt lite spännande när ångorna stiger genom den varma jorden, pyser upp ur marken, får ögonen att tåras och väcker lusten att hosta. 

Just så måste det ha varit när Ingrid Bergman skulle fly till fots tvärs över den aktiva vulkanen från den instängda miljön på den lilla italienska ön Stromboli. Den var inspelningsplats och fick ge namn åt långfilmen som Roberto Rossellini gjorde med henne i huvudrollen. Hon sökte upp honom, ville bort från Hollywood, blev kär i regissören, och det var ett livsavgörande steg för en kvinna som följde sitt hjärta, vägrade inordna sig i etablerade mönster.

Med anledning av stjärnans 100-årsdag (hon avled dock på sin 67de födelsedag) visades filmen i teve sent en kväll i förra veckan, och jag började titta, helt oplanerat. Men satt kvar till slutet. Inte var det väl någon lysande cineastisk upplevelse, fast jag upptäcker att filmen kommer tillbaka till mig ideligen, så nog var jag fascinerad ändå.

"Stromboli" går fortfarande att se på SVTPlay. Är det då något jag rekommenderar? Tja det beror på. Storyn är inte mycket att skryta med, kärleksskildringen inget att tro på (Ingrids rollfigur Karen blir med barn, men man undrar hur – det äkta paret rör praktiskt taget aldrig varandra!) men skildringen av kvinnosynen känns helt autentisk. Möjligen beror det på att det var en syn Rossellini delade.

Och hör man till den kategori biobesökare som gillar lyckliga slut vet jag inte heller riktigt vad jag ska säga. Ibland har slutscenen tolkats som att Karen tar sitt liv. Det tror inte jag att hon gör, men någon lysande framtid har hon knappast att se fram emot även om Antonio, den fiskande maken, släpper in henne i huset igen. Själv fick Bergman tre barn med sin regissör, som så småningom försvann till Indien där han skaffade barn med en annan kvinna.

Det som ändå gjorde att filmen fastnat i mitt minne, det är nog de rent dokumentära scenerna. Rossellini använde sig av öborna i många roller, och när det blir dags att fånga tonfisk ser vi plötsligt en dokumentär! Många starka armar drar i näten, hugger båtshakar i de stora tonfiskarna, blodet stänker. Grymt men vilket skådespel! Utan skådespelare!

Om vulkanutbrottet är autentiskt vet jag inte, men antagligen är det inte det och då är det skickligt fejkat. Faktum är att Stromboli var och är fortfarande en av världens mest aktiva vulkaner, det senaste stora utbrottet ägde rum 2007 men mindre utbrott förekommer hela tiden.

Filmen är från 1950 och knappast en av Ingrid Bergmans bättre, men jag är ändå glad att ha sett den. Lite allmänbildning, kanske. Och för det gruvliga tonfisk-fiskets skull, och för att jag återupplevde hur det är att gå på en levande vulkan när man aldrig kan vara hundraprocentigt säker: är detta början på ett utbrott på riktigt?

Den stickande svaveldoften vilar över min teve-soffa. Trots att jag är väldigt långt från Stromboli. Fast kanske borde man ta en turisttripp dit, i Ingrid Bergmans spår?  Eller är öborna fortfarande taskiga mot utbölingar?

Copyright Klimakteriehäxan

Krossade tomater – och tisdagstema

Hur många förpackningar med krossade tomater kan en och samma människa ha?
Frågan uppstod sedan en väninna råkat lite illa ut och blev tvungen att storstäda i köksregionerna.
Men vi är fler som har anledning att fundera på svaret. När jag kollräknar visar det sig att jag har nio förpackningar. Och orsaken ...?

Jo men det är ju glasklart, inte sant? Det är ju så otroligt praktiskt med de där burkarna eller kartongerna! Sätter (tomat)smak på den enklaste anrättning, för att inte tala om Korv Stroganoff!

Alltså vill ingen vettig människa utsätta sig för risken att en dag öppna den där skafferi- eller skåpdörren, bara för att upptäcka att där inte finns en endaste liten tomatgnutta, vare sig hel, krossad eller passerad. Krossade är de hur som helst allra bäst. Gärna ekologiska.

Inte är det dyrt med tomatkross heller. Till råga på allt erbjuds de ofta till extrapris. Och så står man där i mataffären  – ta tre, betala för två!  – och försöker förgäves dra sig till minnes: har jag eller har jag inte redan köpt? Lite känns det som att man har gått vilse, in i en dimma där ett konservinköp är alldeles för oväsentligt för att bli ihågkommet.

I mitt fall är svaret, det vet jag nu i efterhand, att jo, jag hade redan köpt. Som tur är fanns det plats för fler. Dessutom, handen på hjärtat, det var väl bra att det var extrapris? Och att jag helt eliminerat risken för rätt lång tid framöver att stå där utan krossade tomater, för det vill ju absolut ingen!

När det gäller svaret på själva ursprungsfrågan så är det alltså: minst nio. Men vem vet, du har kanske också gått vilse bland mataffärens hyllor, har kanske ännu fler förpackningar med tomater?

Veckans tisdagstema är VILSE och man kan förstås tycka att jag tänjt på det rätt rejält ... men sällare lyss till den sträng som etc ...! Fler som gått vilse på ett eller annat sätt hittar du genom att klicka här.

UPPDATERING

Har hägern hamnat på irrvägar? Mötte den nyss på Reimersholme där den landade på kanotklubbens brygga. Den såg lite vilsen och ensam ut i mina ögon. Men snygg!

Copyright Klimakteriehäxan

Så vitt man kan se

Hur är det nu? Vitt, det är väl färgen på sommarens kläder framför annat, inte sant?

Tja, det kan man uppenbarligen ha olika åsikter om. Så här i höststarten har NK upplåtit entréhallen för djärvt, nytt mode – tämligen årstidsneutralt i och för sig, för de här kreationerna lämpar sig knappast för kontoret utan mer för kalasen. För den modiga, alltså ...

Fest för ögat, det handlar det om hur som helst. Och ni som inte har vägarna förbi kan väl också få titta på härligheten!? Var så goda! Här några smakbitar!

Josephine Bergqvist är designern bakom denna ryschkaskad. Vem vet vad den kan dölja ...?

Anna Scholz bryr sig också om fötterna.

Kanske har du en gammal herrskjorta som blivit över? Klipp av ärmarna och gör byxben av dem. Det var Petra Norden som kläckte idén.

Vitt så långt man kan se, alltså. Fast rullar man svart barnvagn och själv är klädd i grått kanske det blir för mycket. Då tittar man helt enkelt åt andra hållet!

Japaninspirerat? Kanske. Plats för något på ryggen i den här outfiten hur som helst ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nytt fönster mot världen öppnat!

Idag har jag öppnat ännu ett fönster mot världen.
Gör debut som krönikör på nyhetssajten News55, som samlar skribenter under vinjetten "Erfarna tankar". Sedan morgonen har jag en text publicerad där, under rubriken "Jag tröttnar aldrig på Claes Elfsberg", en uppföljare till en intervju med samme Claes som funnits att läsa några dagar.

News55 bevakar världen med ett speciellt öga för vuxen publik, alla möjliga ämnen ur nyhetsfloden dyker upp.
Titta in du också, kommentera, dela!
För alldeles egen del tycker jag det känns som starten på ett nytt och roligt litet äventyr. Räknar nämligen med att återkomma på samma kanal!

Copyright Klimakteriehäxan  

På Bergmans gata

Nu har jag fått ännu ett bevis för min grava hemmablindhet.
Sju år efter att det hänt upptäcker jag denna "nyhet": Ingmar Bergman har fått både en gata och ett litet torg i huvudstaden uppkallade efter sig! (Han har på senare år ärats på samma sätt i Helsingborg och Uppsala).

Det är en bit av Smålandsgatan som "spjälkats av" och blivit en postum hyllning till vår meste världskändis i filmregissörsrollen. Ingmar Bergmans plats heter dessutom den lilla ytan alldeles bredvid Kungliga Dramatiska Teatern, korsningen Nybrogatan/Smålandsgatan/Almlöfsgatan. Just där påstås han ofta ha stått och väntat på taxi efter avslutad arbetsdag på Dramaten.

2008 hölls den halvståtliga invigningen med teaterchef och ett borgarråd i talarstolen. Det är helt riskfritt att påstå, att Bergman är mer ihågkommen än de andra två herrarna, oavsett hur cineastiskt lagd man än råkar vara. Och oavsett hur medveten man är om gatans och torgets nya namn.

Är detta kanske ett turistmål som vi som bor i Stockholm missar att peka ut för eventuella långväga gäster? Tja, om de ändå ska till Abba-museet (och det ska de antagligen) är inte omvägen lång.
Abba-museet har jag för övrigt inte heller sett ännu ... men det har ju å andra sidan bara två år på nacken! Och jag vet åtminstone om att det finns ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skäggets dag och lördagstema

I dag är ännu en speciell dag för en särskild kulturyttring: Stora Skäggdagen, World Beard Day, som högtidlighålls runt om i världen. På skäggens egen hemsida får man veta, att denna dag behöver skäggbärarna inte göra någon nytta. Tvärtom ska de passas upp. Och ve den som väljer att raka av sig ansiktsbehåringen just i dag: en äkta oförskämdhet, direkt avsedd att kränka de skäggiga.

Danska vikingar får skulden för att ha börjat firandet av de skäggiga på de fjunigas bekostnad, någon gång på 800-talet.
Om man inte rakade sig så flitigt på den tiden tycker åtminstone jag att det är förlåtligt: knivarna var väl inte så vassa, rakhyveln och tillhörande lödder inte uppfunnet, och den elektriska rakapparaten långt borta.

Men varför så många män har fått för sig att de klär i skägg, det är fullständigt obegripligt. Lurviga, oansade, glesa, toviga, illaluktande, flerfärgade (inte sällan med den omisskännliga snusranden ...) förvandlar de helt anständiga karlar till åldrade gubbar. Och retas du med dem för att de fallit för en modetrend som absolut inte passar alla fnyser de – MODE! så urbota fånigt, omanligt och korkat, säger deras reaktion. Pyttsan!

Minst tio år åldras den som låter ansiktet gro igen. De vandrar omkring som någon sorts misslyckade talibaner, för i den kulturen ska också skägget växa fritt. Fast det är inte bara "naturliga skepparkransar" som skämmer grabbarnas yttre. Otäcka små skäggkvadrater på underläppen väcker också obehagliga associationer.
Sedan finns det, det ska erkännas, en och annan kille som faktiskt är snygg med skägg (prins Carl Philip!). Men de är alldeles för få.

Möjligen lever något kvar av inställningen att det är intellektuellt högstående figurer som låter stråna växa. Kultureliten kan visa upp några skäggbärare som inger respekt: Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Alexander Bard och varför inte, ur historien, Albert Einstein, även om han nöjde sig med mustasch. Det går att hitta fler.

Själva ordet kultur betyder ju faktiskt odling, så odling av skäggväxt passar naturligtvis folk som gärna syns på parnassen: poeter, trubadurer, skådespelare och åsiktsmaskiner.
Fast snyggingar som Brad Pitt, George Clooney och inte minst Leonardo di Caprio gjorde rätt som rakade sig, för att ta några internationella exempel.

Något om inställningen till eller behandlingen av skäggiga damer nämns inte alls i samband med World Beard Day. Trots att de är rätt många och verkligen skulle må bra av lite uppmuntran, och uppassning, som ett avbrott i den eviga kampen med pincett, borttagningskrämer och blekmedel.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagstemat, som säsongstartar i dag, är KULTUR och kommer från bloggen Olgakatt. 

Rätt fågel vann!

För mig var det självklart.

Visst är väl havsörnen en pampig fågel, och nog är skatan snygg i sin blanka, svartvita skrud. Domherren är en trevlig gäst vid fröautomaten, gör sig bra på julkorten dessutom. Men hur skulle de kunna slå ut koltrasten som Sveriges nationalfågel? 

Idag blev det avgjort. Och segrare är – ta-dam! – koltrasten, pippin som gör en så hjärtans glad varje vårvinter när den börjar med sin långa, variationsrika serenader som kan röra vilket stenhjärta som helst. Jag hade tänkt rösta, men glömde bort det. Hade grämt mig massor om någon annan gått om på upploppet: lövsångaren till exempel, som lär vara landets allra vanligaste fågel.

Lustigt nog verkar det handla om ett omval, för såvitt jag begriper hade koltrasten redan titel och "guldmedalj". Nu ännu tryggare i positionen, helt enkelt.
Efter vinnaren placerade sig, i tur och ordning, havsörn, domherre, sädesärla, rödhake, talgoxe och bofink. Men de vanligaste arterna är uppenbarligen inte de mest populära. Inte heller den allestädes närvarande gråsparven tog någon framskjuten placering. Kanske lider den av att ibland liknas vid råttor ...

I mitt hjärta bor han och sjunger för evigt, den ljuvliga koltrasten. Om bara några månader är det dags igen! Då börjar vårkonserten!
Skönt att ha något att se fram emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommar summa summarum

Årets nyfödda har hunnit bli större - och vi har badat ihop!

Hej höst!
Jo men så måste det väl vara nu, när vi nästan är en vecka in i september. Badade visserligen i sjön så sent som igår, men man får ju inse att varje dopp kan vara säsongens sista.

Jaha, och hur har sommaren varit? Hur många gånger har vi inte fått den frågan när semesterdagarna tagit slut och vardagen varit där igen att ta greppet om. Funderar över hur jag kan summera den här sommaren och konstaterar, som de flesta andra, att det inte blev någon riktig årstidsväxling förrän vi kom in i augusti – men DÅ!

Alltså kom jag i kapp. Har kunnat bada nästan dagligen, promenerat en del, läst både med ögonen och med öronen. Lägg till lite konst, lite konsert och lite krogbesök, allt sådant som får vem som helst att må bättre. På plussidan finns också en väldigt ovanlig sak: jag har knappt sett en mygga, broms eller geting. Den kalla våren och försommaren gynnade inte de där elakingarna, och det får man vara innerligt tacksam för.

I början gick jag ut rätt hårt och rensade i skåp och lådor här hemma, men jag tog paus när vädret vände. Alltså har jag inte varit särskilt nyttig, men vet förstås att allt det ogjorda finns kvar och väntar på regniga och kanske också snöiga dagar. Eftersom vi tagit över ett gammalt hus i Barndomslandet har det också blivit lite samröre med hantverkare, men vi är inte ens halvvägs där.

Balkongen har varit en äkta glädjekälla, mer än vanligt känns det som. Blommorna har prunkat och vi har ofta ätit vid det för året nya balkongbordet, med nyfikna (och hungriga?) gråsparvar på armlängds avstånd. De har flugit in genom den öppna dörren också, men vänligt nog ångrat sig och flaxat ut igen, utan någon förödelse.

Många somrar har vi bokat in en utlandsresa för att vara säkra på att få se solen. I år gjorde vi inte det, och jag är faktiskt innerligt nöjd med att inte ha planerat en någorlunda lyxig tripp till en grekisk ö – vi har inte varit i Grekland på väldigt länge – så som läget är just nu. Kan svårligen tänka mig att det går att njuta av en simtur i samma hav som spolar upp döda flyktingbarn på stranden.

Rea på rean hör sommarnöjena till. Det kapitlet är avklarat. Vi satte in en slant på Radiohjälpen och skrev FLYKT på talongen, kändes som en bättre investering, även om våra kronor inte räcker särskilt långt.

En sommar kan vara väldigt olika beroende på vem och var man är. Tur som en tokig, det är vad man har när man knallar runt i Stockholm i september 2015, ens anhöriga verkar må rätt bra och orosmolnen håller sig på hyggligt avstånd.
Sommar summa summarum.
Hej höst!

Höst - den årstid då äpplena smyger sig in i blombuketterna ...

Copyright Klimakteriehäxan