söndag, september 13, 2015

En ensam ek vid Granbo

Vi bodde i Granbo. Att huset kallades så var synnerligen enkelt att förstå: det var verkligen inbäddat i granskog, med en och annan tall instoppad. Det är mörkt bland höga granar, det vet alla. Kring Granbo var det lite väl mörkt, ansåg min mamma, som genomdrev att en del träd höggs ner allra närmast knuten.

Men det räckte inte riktigt. En sommar när vi varit ute på en bilutflykt hittade hon en pytteliten ekplanta. Hon bestämde sig snabbt: grävde upp den och tog med den hem. Strax gick hon ut och planterade den några meter från köksfönstret i den lilla backen upp mot den nästan ogenomträngliga granväggen. Vi skulle ha en ek!

Familjens övriga medlemmar log lite överseende. En ek i våra trakter är, det vet ju alla, en total omöjlighet. De existerar helt enkelt inte, trivs nog inte, det går inte att få dem att överleva. En katt bland hermelinerna, överförd från djur- till växtriket. Mamma struntade i vår skepsis. Den lilla ekplantan, kanske 25 centimeter hög, tittade hon ständigt till, gav en extra slurk vatten, satte dit en stödjande pinne.

Vi flyttade från Granbo 1963 och sedan dess hade jag inte varit där. Förrän i går. De nya invånarna har fått in massor med mer ljus, glesat ut granbeståndet. Och då berättade jag om mammas ek, hennes galna ansträngning för att få in ett annat lövträd vid stugan. Egentligen hade jag glömt bort alltihop, men minnen väcks ju på olika sätt ...

Svaret jag får får mig att tappa hakan. Där finns ju en ek! Den står ju några meter upp i backen! Den är fortfarande grön och pryder verkligen sin plats! Den har till och med "fått barn", ett par nya plantor har synts till!
Undrar så om mamma hade en aning om att hennes med kärlek hemförda och ömt vårdade trofé kom alla våra fördomar på skam.

Idag måste eken vara på väg mot sin sextioårsdag och om inget dramatiskt händer kan den ha en framtid på flera hundra år.
Mamma hade rätt: det kan inte vara fel att plantera en ek! Men Granbo heter kåken förstås fortfarande. Granbo med en ensam ek.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

lenaiwales sa...

Vilken fin ekberättelse!
Ha en skön söndag!

Eleonora sa...

Tack snälla för din påhälsning hos mig. Blev så glad att hitta en ny bloggare!

Din berättelse om eken- som din mamma planterade- är både fin och romantisk. Tänk vad hon visste och övertygande trodde, din lilla mamma.

Trevlig helg önskar
Eleonora

Hanneles bokparadis sa...

när man minst anar!

Anonym sa...

Vilket fint minne!

Kulsprutan

em sa...

Även jag har planterat en ek här, där det är ont om ekar. Det var bortåt 35 år sedan, och den växer och frodas - och har gett upphov till flera nya ekar. Är man galen i träd så är man, har smugglat in rödlönnar också.
Margaretha