lördag, september 19, 2015

Älskade ogräs

Vad är egentligen ogräs?
Definitionen är inte entydig. Så här står det i Wikipedia: "ogräs växer på platser där de för människor inte är önskvärda, såsom åkerfält, trädgårdsland, blomsterrabatter, trädgårdsgångar, gator och torg. En art kan alltså vara både ogräs och kulturväxt beroende på var den växer".

Fritt fram för tolkning, eller hur? Men jag häpnar ändå ofta när folk fnyser åt växter som jag njuter av. Ta vallmon, till exempel. Ogräs? Blandar sig in i åkrarna och förvandlar dem till konstverk, se bara hur de inspirerat Claude Monet! 

Lupiner är en annan art som har en fantastisk förmåga att sprida sig. Ogräs? Den målar vägrenar, ja hela fält, i rosa, vitt, blått och lila mitt i sommaren, med en grafisk precision som påminner om pointelisternas penselföring. Ljuvligt!

Nu har jag fått jättebalsamin som ny granne och tycker att de orkidéliknande blommorna på lång stjälk verkligen är vackra. Ogräs? Antagligen blir de fler till nästa år. De blommar senare än lupinerna och tar så att säga över stafettpinnen, det kan man ju bara gilla! Kan precis som lupinen plockas in och ställas i vas och pryder därmed sin plats också inomhus.

Mjölkört är en annan vanligt förekommande växt som har många olika namn: rallarros, älgstjälk är ett par av dem. Ogräs? De förvandlar kalhyggen och järnvägsbankar till mörkrosa skönhetsupplevelser. Men i likhet med de flesta andra växter är de förstås inte lika stor fröjd för ögat när de gått i frö.
Vid det här laget har ni fattat att jag starkt lutar åt att förklara de här arterna för kulturväxter i stället för ogräs. Visst begriper jag att det kan bli för mycket av en sort, det kan bli för mycket av allt.

Kan kirskål vara Sveriges mest hatade växt, tillsammans med maskrosen? Jag har utan att darra på manschetten mer än en gång förklarat min kärlek till just maskrosen, trots att den redan med sitt latinska namn stämplas som mindre passande: taraxacum vulgare. Tänk så härligt gulprickig naturen blir när den börjar slå ut någon gång i maj! Vulgärt? Inte!

Vissa lokor tycker jag också är pampiga att skåda, men där är den giftiga växtsaften ett aber. Brännässlor är absolut ogräs också i min värld, de är aldrig snygga att se på och ger ilskna spår på huden om man råkar komma åt ett blad. Naturvänner vädjar att man ändå ska låta dem ha kvar någon växtplats annars har den fina nässelfjärilen ingen plats att föröka sig på!

Alla dessa ord bekräftar väl egentligen bara en urgammal sanning: skönheten ligger i betraktarens öga. Så när en hängiven trädgårdsmästare svär över invaderande lupiner och balsaminer som kväver spädare örter ser jag blomsterprakt. 
Tänk så olika det kan vara ...

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

Lisa H sa...

Vi kallar rallarrosen Alamock och grismat. :)
De är jättevackra tycker jag med. Dessutom blir det så fina dunbollar på hösten.

Brännässlorna avskyr jag. Vi har hela tomten full och de är bara ett enda elände. Sprider sig och jag för en ojämn kamp mot de brinnande sakerna.

maskrosTanten sa...

rallarros är min favorit, speciellt den vita, ätbart även för människor.

Bosse 31 sa...

Balsaminen är ett tillskott i ogräsfloran som på min ort funnits kanske 15 år. Den växer med förkärlek efter en bäck som finns i omgivningarna. Både balsamin och lupin måste definitivt inordnas under vackra ogräs!