lördag, november 05, 2016

Rekordår i dödens tecken

Visst är det en vacker tradition vi har att på Alla Helgons dag gå till platser där spåren är tydliga av våra nära och kära, de som inte längre är i livet. 

Köerna ringlar långa i novemberkvällen medan ständigt nya små flammande ljuslågor tänds och lyser upp stenarna där namnen på de saknade huggits in. Blomsterförsäljarna håller kommersen i gång: ljung i olika färger, mosskransar, lyktor, alla sorters prydnader som kan tänkas passa och dessutom tåla lite snö och rusk.

Vi sänder varma tankar bakåt i den kalla aftonen, vi minns, vi berättar än en gång den där skojiga anekdoten eller den gripande historien i vilken den avlidne spelade huvudrollen då, för ganska länge sedan.
Men år 2016 finns så många döda som så få orkar tänka på. Det finns heller inte  ...

Ja tyvärr är det här året ett "rekordår" i dödens tecken. För när Medelhavet ideligen slukar människor som flyr för sina liv sätts ständigt nya "rekord". Och oavsett religion, etnicitet och social status får de flesta av offren aldrig en grav, inte en plats dit man kan gå för att minnas. Som vi oftast kan, på Alla Helgons Dag.

Du läser hela min text här, på gratissajten Nyfiken Grå.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Anonym sa...

Sorgligt rekord.

tant Hannele på Hisingen sa...

Men i början tyckte inte de renläriga svenska prästerna om denna katolska sed att pryda bortgågna släktingars gravar med ljus...

Klimakteriehäxan sa...

Det har gått över Hannele!

♥ Hanneles bokparadis sa...

som tur är!