måndag, december 26, 2016

Annandag

Gick en kort sväng på stan. Så mycket folk överallt! Så många reaskyltar! Så gott om hungriga på matställena! (Julmaten där hemma kanske redan är slut?)
Men på bussen var det gott om plats och jag hann med två avsnitt av Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna" som finns som radioföljetong och som jag lyssnar på i mobilen. Perfekt längd: ett avsnitt i varje riktning räcker nästan på minuten.

Jag har blivit väldigt förtjust i radioföljetongsfenomenet: gratis, oftast bra röster, nästan alltid spännande val av text. Även om jag retar mig på detaljer. Som nu, när Gunilla Nyroos läser Ferrante.
Varför blandar hon uttal av en och samma verbform, imperfektum (eller preteritum som man visst ska säga nu för tiden)? Exempel: "Hon hamna vid sidan men rättade till det". Inte "hon hamna och rätta" eller "hon hamnade och rättade". Det irriterar mina öron. Vilket också blir effekten när uppläsaren inte tagit reda på hur saker och ting uttalas, det händer hela tiden och det får tydligen bara passera!

En sak till blir jag grinig av: att man är så snål med credit till översättaren. Dennes namn nämns alldeles för sällan  jag menar att det också i webbversionen bör sägas i samband med varje avsnitt, vilket tydligen sker när det sänds i radio. Översättarens namn (i fallet Ferrante heter hon Johanna Hedenberg) bör också lyftas upp i alla presentationstexter. Det räcker med att det är ett svårt jobb som är ganska dåligt betalt! De ska ha respekt! Och vad vore vi utan dem? Hur skulle vi annars kunna tillgodogöra oss litteratur på väldigt främmande språk? En extra knorr i kanten är ju att personen bakom pseudonymen Elena Ferrante tydligen är just översättare ...

När det gäller Ferrante är jag inte lika imponerad som de flesta andra jag hör prata om boken. Hade faktiskt inte tänkt bry mig om den alls, tänker att en bok som "alla andra" läser kan jag hoppa över, men när den ju fanns som lättåtkomlig bussförströelse så ... Tvivlar dock starkt på att jag kommer att bry mig om fortsättningen, tycker stundtals att det är en ganska tjatig historia.

Någon "vanlig" julbok har jag för ovanlighetens skull inte hunnit sätta tänderna i, trots att kön av väntande är lång. Men jag kan tillbringa rejäla stunder med att bara låta ögonen vila på min amaryllisbukett i sin för just den snittblomman speciellt införskaffade Ikea-vas. Såg någon psykologliknande människa slå fast att alla mår bättre av en rejäl julblomma och det tror jag på, hade förstås redan investerat i mina vackra julliljor! Nu får du också njuta av dem!

God fortsättning!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

tant Hannele på Hisingen sa...

Vilken vacker bukett!

Klimakteriehäxan sa...

Ja jag blir glad av att titta på den!

♥ Hanneles bokparadis sa...

Ferrante är som en rysk roman; massa folk och alla har flera namn; familjenamn och ibland flera smeknamn. I början av boken finns alla familjer presenterade - ingen lätt bok att lyssna.

Musikanta sa...

Jag skulle inte kunna tänka mig att lyssna till Ferrante - behöver stillhet och lugn för att se alla bilder framför mig när jag läser. Sen behövde åtminstone jag bläddra tillbaka ibland för att uppdatera personerna i boken. Jag tycker den är en fantastisk bok och jag håller med dig om att översättaren verkligen har gjort sitt till för att den ska bli så läsbar på svenska. De borde framhållas mycket mer tycker jag också.
Ingrid