I bostadsbristens Sverige

Kritiken finns där, den går inte att blunda för: vi bor onödigt stort. Representanter för det gäng som vägrar lämna den inbodda rymliga lägenheten även när barnen är utflugna. (Kanske är de biffgapare, man kan aldrig vara riktigt säker ...) Det sticker självklart i ögonen på den som inte hittar någonstans att bo till överkomligt pris.

Men hur besvärlig bostadsbristen än är, hur dyr nyproduktionen än blir, hur orättvist det än är att alla inte har tak över huvudet, så kan det inte hjälpas: det går inte bara att flytta in lite hur som helst och var som helst!

Först upptäcker vi att hackspetten gjort ett prydligt hål i gaveln på huset i Barndomslandet. Visst, vi vet att vi har hackspettar i trakten, men har aldrig hört någon sätta näbben i väggen – att det skulle ha hörts står utom alla tvivel! Men han har nog passat på när vi inte varit på plats.

Nödtorftigt lagat med en brädbit fastspikad över hålet hoppas vi att spetten väljer att hacka någon annanstans. Sedan åker vi tillbaka till lägenheten i stan.

Bara för att stå öga mot öga med nästa ockupant: en duva som byggt bo på vår balkong i vad som nyss var en väldigt lovande pelargonkruka, smockfull i knopp. Duvor är rätt stora och alla kvistar som nu utgör ett bo har tillsammans med fågelns tyngd gjort åverkan på min växt, grenar har gått av, knoppar krossats, ja hela bordet krukan står på har faktiskt säckat ihop!

Till råga på allt har duvan hunnit lägga ägg. Två stycken som hon ruvar när jag öppnar balkongdörren och stör. Jag förklarar för henne att hon tyvärr måste vräkas, att vi haft balkong här i huset enbart för eget bruk i över tretti år och att hon faktiskt inte får bo kvar.

Jag raserar hennes bygge, slänger pinnarna och lite dun över räcket, försöker stötta blommans skadade grenar. Tar bort äggen. De är ljumma.

Hon kommer och försöker återta sitt bo. Jag är i vägen. Hon flyger ett varv men kommer tillbaka, igen och igen. När jag drar för glasluckorna som definitivt hindrar henne från att ta sig in har jag vunnit striden. Fast jag är inte särskilt stolt, förstås.

Här sitter jag nu med två fina ägg, ett riktigt ruttet samvete och starka sympatikänslor för henne som just har förlorat sina barn – detta blev ju i slutändan en affär mammor emellan.

Mor Duva landar med jämna mellanrum i närheten, växlar mellan två träd och räcket utanför det nu stängda glaset, och jag känner sorgen i hennes pepparkornsliknande ögon när hon tittar på mig.

Allt hon ville var ju att hitta ett trevligt och bra ställe för ungarna att växa upp. Precis som jag en gång tänkte när jag hamnade här. Även om jag inte lade mina i en kruka på balkongen.

Fågelskrämma av storstadsmodell.

Copyright Klimakteriehäxan