Till hantverkets lov – och en smakbit

"-Varför man ska smida? Har du inte hört talas om 'lyckans smed'? Den som smider blir lycklig, så enkelt är det! säger mästersmeden Allan Wikström (bilden nedan)  och ler med hela ansiktet. Han har varit smed i nästan 50 år. Numera träffas han enklast i den gamla smedjan i Alvik, ofta tillsammans med gode vännen Peo, Per-Olof Thuresson. 
 -Vi är lite av ett gubbdagis, skrattar Allan och Peo. Det är vår roliga pensionärssyssla att vara här i smedjan och hålla på med diverse smidesarbeten, reparationer och lite kursveksamhet. / .../ Intresset för smide väcktes tidigt.  
 -Förr fanns det ju en smed och hovslagare i nästan varenda by. När han for förbi sprang vi barn efter honom för att se vilken gård han skulle till, berättar Allan. Jag brukade stå och titta på ässjan och se hur järnet blev mjukt och formbart. Jag har haft 'järnkoll' ända sedan barndomen!"

Det är kultur och tradition i produkterna, som åtminstone förr var nödvändiga i vardagen och dessutom kunde förgylla festen. Men nutidsmänniskan har alltmer sällan tid, lust och kunskap att färdigställa den gamla sortens handarbeten, vare sig det handlar om att jobba med textil, trä eller metall.

Vi kan behöva påminnas om allt detta! Och det finns en bok som förtjänstfullt lyfter fram både själva hantverket och de som utövar det: "Hemslöjdare – Möten med människor i arbete med sina hantverk", skriven av journalisten Lena Lundkvist, som också tagit de flesta bilderna i boken. Den är utgiven av Leksands hemslöjdsvänner och kom i fjol men hade skam till sägandes blivit liggande oläst på "fel" hylla. Nu har jag tagit igen det!

Redan i första kapitlet lär jag mig något nytt: det finns en särskild sorts knyppling som bara görs i Dalarna, och därför helt följdriktigt heter "dalknyppling" på fackspråk! Ett annat nytt ord är "tupphalskläde", en sorts sjal förstår man av sammanhanget (fast hur kom tuppen in?!).

Författaren betar av hantverksgren efter hantverksgren. Slöjdarna berättar om passion som egentligen aldrig lönar sig ekonomiskt sett, eftersom arbetstimmarna utan undantag är många. Men en stor belöning är att se folks förtjusning över det man åstadkommit, och dessutom den härliga känslan av att ha en färdig produkt man kan vara nöjd med och stolt över!

De textila mönstren har starka designtraditioner att följa. Bygdedräkterna ger inte utrymme för spontana påhitt, de vävda banden signalerar viss tillhörighet, precis som broderierna i svartstick (det enda handarbetet i boken som jag själv prövat på i mycket liten skala, se bilden!).

Det svarta smidda järnet känns ofta väldigt modernt även i gammal form. Halmkronorna är möjligen den konstart jag personligen känner minst för, medan jag älskar keramiken och silversmidet. Sammantaget är "Hemslöjdare" en bok som andas framtidstro, trots att de allra flesta intervjuade är till åren komna. De säger nästan alla att de ser intresserade "arvtagare", vare sig det gäller att göra knivar eller att hantera tvåändsstickning.

Vi som vet att uppskatta handarbete kan därmed känna oss lite gladare och bara hoppas att hantverket lever vidare, både i klassiska former och i djärvare ny design. Boken "Hemslöjdare" känns uppmuntrande!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du klickar på etiketten "handarbete" under den här texten (eller på länken jag lagt in här) ser du att jag ägnat ganska många blogginlägg (89 med det här!) åt ämnet som ligger mig varmt om hjärtat. Kolla!
Och fler smakbitar ur böcker får du om du klickar här. Då hamnar du på andra sidan Kölen, hos den norska bloggen Betraktningar! Här är det samarbete över gränsen som gäller!