June Allyson är död.
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 16, 2006
måndag, augusti 14, 2006
Inte precis som i Bagdad
För första gången på jättelänge har molnstunderna varit längre än solglimtarna. Fukten från nattens och morgonens regn har gett ny doft åt gräset, mer sting i blommornas färg.
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Mitt liv som lipsill
Äntligen är det över.
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 12, 2006
Nyförälskad!
Jag är kär. Nykär. Förälskad.
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Inget att häck-la
Susanna Kallur intervjuas efter sitt EM-guld för loppet på 100 meter häck.
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 10, 2006
En välsignad ölmage?
Varje princip ska ha ett undantag som bekräftar regeln.
Nu har kalaskulans vänner fått ett argument mot alla dem som propagerar för ett mindre midjemått.
Det är britten Bob Cox, 54 år, som tömt alldeles för många pints i sina dar. Resultatet är en rejäl ölmage som – hittills i alla fall – förmodligen bara gillats av honom själv.
Bob gick uppför en stege när det hände. Han var för tung, stegens pinnar brakade ihop, och Bob rasade mot backen – men hejdades. Han spetsades på stegens ena ”ben”, en 120 centimeter lång och vass träbit. Den gick in vid höften, passerade genom magen och kom ut i trakten av axeln.
Hans fru Susan stod bredvid och såg alltihop. Hon larmade räddningstjänsten direkt, och när ambulanspersonalen kom på plats tvingades de plocka fram sågen för att skilja mannen från stegen.
Men tack vare allt fett på magen klarade sig kroppens inre organ utan skador. Läkarna fick plocka ut en del träbitar ur honom, allt inbäddat i fett. Utan det hade olyckan troligen fått dödlig utgång, säger läkarna som behandlade honom till Daily Mirror.
Vad mrs Cox tycker får vi inte veta. Hon säger bara “He does like a drink", vilket man får förmoda är en lätt underdrift.
Att midjemåttet på en man för hälsans och framtidens skull bör hålla sig under 105 cm tycker Bob Cox förmodligen bara är struntprat.
Antagligen välsignar han sin ölmage. Och lyfter en pint till.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har kalaskulans vänner fått ett argument mot alla dem som propagerar för ett mindre midjemått.
Det är britten Bob Cox, 54 år, som tömt alldeles för många pints i sina dar. Resultatet är en rejäl ölmage som – hittills i alla fall – förmodligen bara gillats av honom själv.
Bob gick uppför en stege när det hände. Han var för tung, stegens pinnar brakade ihop, och Bob rasade mot backen – men hejdades. Han spetsades på stegens ena ”ben”, en 120 centimeter lång och vass träbit. Den gick in vid höften, passerade genom magen och kom ut i trakten av axeln.
Hans fru Susan stod bredvid och såg alltihop. Hon larmade räddningstjänsten direkt, och när ambulanspersonalen kom på plats tvingades de plocka fram sågen för att skilja mannen från stegen.
Men tack vare allt fett på magen klarade sig kroppens inre organ utan skador. Läkarna fick plocka ut en del träbitar ur honom, allt inbäddat i fett. Utan det hade olyckan troligen fått dödlig utgång, säger läkarna som behandlade honom till Daily Mirror.
Vad mrs Cox tycker får vi inte veta. Hon säger bara “He does like a drink", vilket man får förmoda är en lätt underdrift.
Att midjemåttet på en man för hälsans och framtidens skull bör hålla sig under 105 cm tycker Bob Cox förmodligen bara är struntprat.
Antagligen välsignar han sin ölmage. Och lyfter en pint till.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 09, 2006
En nollåtta i Norrland
Jag har gjort en tur ut i verkligheten, den som ligger ovanför Uppsala och det som kallas Norrland. Och ni vet hur det är: den som reser har i alla fall alltid något att berätta.
Som till exempel när man efter en förnämlig äktnorrländsk middag på finaste löjrom, renskav med gräddstinn mosad potatis och rårörda lingon, följt av lite hjortron med vaniljglass är så mätt att man - som vi nollåttor säger - är sprickfärdig.
Inte är man sprickfärdig i Norrland.
Man har palt-coma. Det är ju oslagbart.
Fast något jag aldrig kommer att drabbas av på riktigt, eftersom palten är något infödingarna får behålla vad mig anbelangar.
Vi nollåttor knallar omkring på stadens gator i relativt gå- och fotvänliga skodon, just nu oftast av sandal- eller espadrillos-typ.
En trendmedveten norrlänning (och de är många) har Foppa-toffel.
Det är en importerad plastsko, lite lik en klassisk träsko i modellen, med perforerad ovansida och en rem som kan tas upp runt hälen.
Den här märkliga fotbeklädnaden finns i mängder av glada färger, rosa, gult, ljusblått, grönt, plus klassiskt svart och vitt, och jag misstänker att de riktigt fanatiska modenördarna har flera olika par. Man matchar turkos t-shirt med turkosa tofflor, eller bestämmer sig för en annan färg med sting på accessoarerna. Lägg därtill att det finns speciellt framtagna prydnader att köpa. De fäster man i hålen ovanpå skon, som då blir till exempel blommig eller prickig.
Foppa-toffeln är en importsuccé som hockeylegenden Peter Forsberg ligger bakom. Och efterfrågan är så stor att de numera görs i flera länder, originalfabriken hinner inte med, vilket förklarar minimala skillnader mellan paren på affärens skohylla. Toffeln finns i alla storlekar, för barn lika väl som för folk som kräver 45-or.
De är lätta och antagligen väldigt praktiska i lera, vatten och dynga. Bara att spola av, sen är de som nya igen. Förresten, om ni tror att plastskor är billiga - glöm det! Foppa-toffeln kostar runt 700 kronor och den reas INTE.
Och inte vet jag om jag gått omkring i blindo, men jag har inte sett en enda Foppa-toffel i Stockholm, även om de förstås måste finnas även där. Det gör inte så mycket, i mina ögon är de jättefula, sen må de vara hur smarta som helst.
Vad som däremot av födsel och ohejdad vana borde finnas i Norrland, det är myggor. Jag har inte sett en enda - det är exakt lika många som antalet renar jag sprungit på, så där sprack ännu en myt.
Men får jag en sån där äktnorrländsk meny till, då kan det bli palt-coma. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Som till exempel när man efter en förnämlig äktnorrländsk middag på finaste löjrom, renskav med gräddstinn mosad potatis och rårörda lingon, följt av lite hjortron med vaniljglass är så mätt att man - som vi nollåttor säger - är sprickfärdig.
Inte är man sprickfärdig i Norrland.
Man har palt-coma. Det är ju oslagbart.
Fast något jag aldrig kommer att drabbas av på riktigt, eftersom palten är något infödingarna får behålla vad mig anbelangar.
Vi nollåttor knallar omkring på stadens gator i relativt gå- och fotvänliga skodon, just nu oftast av sandal- eller espadrillos-typ.
En trendmedveten norrlänning (och de är många) har Foppa-toffel.
Det är en importerad plastsko, lite lik en klassisk träsko i modellen, med perforerad ovansida och en rem som kan tas upp runt hälen.
Den här märkliga fotbeklädnaden finns i mängder av glada färger, rosa, gult, ljusblått, grönt, plus klassiskt svart och vitt, och jag misstänker att de riktigt fanatiska modenördarna har flera olika par. Man matchar turkos t-shirt med turkosa tofflor, eller bestämmer sig för en annan färg med sting på accessoarerna. Lägg därtill att det finns speciellt framtagna prydnader att köpa. De fäster man i hålen ovanpå skon, som då blir till exempel blommig eller prickig.
Foppa-toffeln är en importsuccé som hockeylegenden Peter Forsberg ligger bakom. Och efterfrågan är så stor att de numera görs i flera länder, originalfabriken hinner inte med, vilket förklarar minimala skillnader mellan paren på affärens skohylla. Toffeln finns i alla storlekar, för barn lika väl som för folk som kräver 45-or.
De är lätta och antagligen väldigt praktiska i lera, vatten och dynga. Bara att spola av, sen är de som nya igen. Förresten, om ni tror att plastskor är billiga - glöm det! Foppa-toffeln kostar runt 700 kronor och den reas INTE.
Och inte vet jag om jag gått omkring i blindo, men jag har inte sett en enda Foppa-toffel i Stockholm, även om de förstås måste finnas även där. Det gör inte så mycket, i mina ögon är de jättefula, sen må de vara hur smarta som helst.
Vad som däremot av födsel och ohejdad vana borde finnas i Norrland, det är myggor. Jag har inte sett en enda - det är exakt lika många som antalet renar jag sprungit på, så där sprack ännu en myt.
Men får jag en sån där äktnorrländsk meny till, då kan det bli palt-coma. Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 08, 2006
Fruktnytt - och hur rar är far när mor ror?
För ovanlighetens skull har jag i eftermiddags bläddrat igenom både Expressen och Aftonbladet. Och inte nog med det, jag hittade inte mindre än två artiklar vars innehåll jag tycker man kan dela med sig av!
För visst är förekomsten av fyrkantiga meloner en nyhet värd en kort stunds reflektion. Härliga, stora, tunga vattenmeloner, grönspräckliga utanpå och röda inuti (var det inte så någon humorist beskrev miljöpartister?) och fulla av törstsläckande fruktkött.
Nog är det väl sant att de i fullvuxet skick är ganska svårhanterliga. Och att det definitivt blir enklare att lagra och hantera dem när de nu förvandlats till kuber.
Det påminner mig om min morbror i USA som köpte ägg-ersättning när hans läkare drog i kolesterol-bromsen. Äggen som befriats från det farliga fettet fanns i två former: små kuber eller långa cylindrar – det senare speciellt framtaget för den som vill ha sina kokta ägg i snygga, jämna skivor där alla har en snutt gula.
Nu är det i alla fall stora livsmedelskedjan Tesco som låter sina kunder begå premiären med den nya vattenmelonen.
Vi andra får tills vidare hålla till godo med den gamla vanliga, klumpiga, runda, medan saften rinner utefter hakan och längs armarna ända ner till armbågen. Superbt mitt i värmeböljan. Och har ni inte redan provat att skära ner vattenmelon i vilken enkel grönsallad som helst – gör det. Blir jättegott, jag lovar.
Långt ifrån fruktdisken tilldrar sig nästa äventyr som fångade min uppmärksamhet. Det är artikeln om Louise från Stockholm som tagit sig en riktig långtur i roddbåt. Hon blev arbetslös och bestämde sig för att göra något annorlunda: ro från Strömstad till Haparanda, alldeles ensam. Det gick fort och galant, tog en vecka kortare tid än planerat och i går gick hon i mål, vilket firades i champagne tillsammans med maken, som så vitt jag förstår varit sjöfolkets motsvarighet till landkrabbans gräsänkling i nästan två månader. Han om någon vet alltså vad det betyder att mor ror – är far rar nu när hon rott klart månntro?
Han bör väl i alla fall ha fått en kraftfull återföreningskram – Louise har tagit 600 000 årtag på vägen. Snacka om styrketräning.
Nu ska hon sätta sig i soffan och se på tv i stället, och det gör hon rätt i, tycker jag.
Copyright Klimakteriehäxan
För visst är förekomsten av fyrkantiga meloner en nyhet värd en kort stunds reflektion. Härliga, stora, tunga vattenmeloner, grönspräckliga utanpå och röda inuti (var det inte så någon humorist beskrev miljöpartister?) och fulla av törstsläckande fruktkött.
Nog är det väl sant att de i fullvuxet skick är ganska svårhanterliga. Och att det definitivt blir enklare att lagra och hantera dem när de nu förvandlats till kuber.
Det påminner mig om min morbror i USA som köpte ägg-ersättning när hans läkare drog i kolesterol-bromsen. Äggen som befriats från det farliga fettet fanns i två former: små kuber eller långa cylindrar – det senare speciellt framtaget för den som vill ha sina kokta ägg i snygga, jämna skivor där alla har en snutt gula.
Nu är det i alla fall stora livsmedelskedjan Tesco som låter sina kunder begå premiären med den nya vattenmelonen.
Vi andra får tills vidare hålla till godo med den gamla vanliga, klumpiga, runda, medan saften rinner utefter hakan och längs armarna ända ner till armbågen. Superbt mitt i värmeböljan. Och har ni inte redan provat att skära ner vattenmelon i vilken enkel grönsallad som helst – gör det. Blir jättegott, jag lovar.
Långt ifrån fruktdisken tilldrar sig nästa äventyr som fångade min uppmärksamhet. Det är artikeln om Louise från Stockholm som tagit sig en riktig långtur i roddbåt. Hon blev arbetslös och bestämde sig för att göra något annorlunda: ro från Strömstad till Haparanda, alldeles ensam. Det gick fort och galant, tog en vecka kortare tid än planerat och i går gick hon i mål, vilket firades i champagne tillsammans med maken, som så vitt jag förstår varit sjöfolkets motsvarighet till landkrabbans gräsänkling i nästan två månader. Han om någon vet alltså vad det betyder att mor ror – är far rar nu när hon rott klart månntro?
Han bör väl i alla fall ha fått en kraftfull återföreningskram – Louise har tagit 600 000 årtag på vägen. Snacka om styrketräning.
Nu ska hon sätta sig i soffan och se på tv i stället, och det gör hon rätt i, tycker jag.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 07, 2006
Tio frågor om böcker och läsning
Bokhoran har skickat en liten rundfråga om böcker och läsning till mig – och några fler. En sorts ”kedjebrev” som jag tycker är helt uthärdliga – till skillnad från den sorten som tigger tjänster, prylar eller pengar, och som lovar evig förbannelse om man inte lyder.
Alltså svarar jag glatt och villigt!
1. En bok som förändrat mitt liv
Den heter ”Kattilina och hennes bröder”. En minibok med ljusblå pärmar och en tecknad katt.
Föfattare: Miriam Dixon. Hon har förmodligen ingen plats i litteraturhistorien, men hon skrev min allra första bok. Och vad skulle livet ha blivit utan böcker?
2. En bok jag läser mer än en gång
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Den sanna historien om Astrid Lindgrens föräldrar, kanske hennes enda vuxenbok. Alla borde läsa den! Finns också inläst med Astrids egen röst, vilket höjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
John Dos Passos fullständigt oförlikneliga ”The US Trilogy”. Fast den består förstås av tre delar, gills det? I alla fall en genial blandning av fakta och fiktion.
4. En bok som fick mig att skratta
”Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten för att ta ett sentida exempel.
Hennes sätt att brottas med franska språkets fällor gav mig veritabla skrattanfall.
5. En bok som fick mig att gråta
Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna. När barnmagen spricker av gröten, när Karl Oskar måste döda hästen, när Robert inser att hans pengar är falska och sist men inte minst när Kristina biter i astrakanen (som aldrig skulle ha kunnat hinna mogna, men sådana friheter får ju författare ta sig). Kudden blev blöt, ideligen.
6. En bok jag önskar hade skrivits
”Den enda och sanna berättelsen om mitt kärleksliv” av Selma Lagerlöf. Det skulle ha blivit mycket passion mellan pärmarna och mycket spännande läsning!
7. En bok som inte borde skrivits
Finns säkert, men jag kommer inte på någon.
8. En bok jag just nu läser
”Box 21” av Anders Roslund och Börge Hellström. Nummer två från författarparet som kombinerar journalistik med kåkfarar-erfarenhet och skrivit ännu en omruskande samhällsskildring som går under etiketten kriminalroman.
Bokfrågor
9. En bok jag tänkt läsa
Nicole Krauss: ”History of Love”. Har börjat men fastnat, begriper inte riktigt varför. Alla som läst den höjer den till skyarna.
10. Skicka vidare till fem andra bloggare!
Bloggblad
Cornelia
Björn
Supermamman
Batbut
Alltså svarar jag glatt och villigt!
1. En bok som förändrat mitt liv
Den heter ”Kattilina och hennes bröder”. En minibok med ljusblå pärmar och en tecknad katt.
Föfattare: Miriam Dixon. Hon har förmodligen ingen plats i litteraturhistorien, men hon skrev min allra första bok. Och vad skulle livet ha blivit utan böcker?
2. En bok jag läser mer än en gång
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Den sanna historien om Astrid Lindgrens föräldrar, kanske hennes enda vuxenbok. Alla borde läsa den! Finns också inläst med Astrids egen röst, vilket höjer upplevelsen ytterligare ett par snäpp.
3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
John Dos Passos fullständigt oförlikneliga ”The US Trilogy”. Fast den består förstås av tre delar, gills det? I alla fall en genial blandning av fakta och fiktion.
4. En bok som fick mig att skratta
”Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten för att ta ett sentida exempel.
Hennes sätt att brottas med franska språkets fällor gav mig veritabla skrattanfall.
5. En bok som fick mig att gråta
Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna. När barnmagen spricker av gröten, när Karl Oskar måste döda hästen, när Robert inser att hans pengar är falska och sist men inte minst när Kristina biter i astrakanen (som aldrig skulle ha kunnat hinna mogna, men sådana friheter får ju författare ta sig). Kudden blev blöt, ideligen.
6. En bok jag önskar hade skrivits
”Den enda och sanna berättelsen om mitt kärleksliv” av Selma Lagerlöf. Det skulle ha blivit mycket passion mellan pärmarna och mycket spännande läsning!
7. En bok som inte borde skrivits
Finns säkert, men jag kommer inte på någon.
8. En bok jag just nu läser
”Box 21” av Anders Roslund och Börge Hellström. Nummer två från författarparet som kombinerar journalistik med kåkfarar-erfarenhet och skrivit ännu en omruskande samhällsskildring som går under etiketten kriminalroman.
Bokfrågor
9. En bok jag tänkt läsa
Nicole Krauss: ”History of Love”. Har börjat men fastnat, begriper inte riktigt varför. Alla som läst den höjer den till skyarna.
10. Skicka vidare till fem andra bloggare!
Bloggblad
Cornelia
Björn
Supermamman
Batbut
söndag, augusti 06, 2006
En miljard - bara att hämta
Knappt har de kinesiska visdomsorden om att allt inte går att köpa för pengar hunnit sjunka in förrän min lycka är gjord.
Jag har nu 12 800 000 dollar att hämta. Bortemot en miljard kronor, bara så där. Så gott som utan ansträngning. Allt jag behöver göra är att svara på ett mail jag just fått.
Min välgörare finns på en internationell bank i Burkina Faso. Han har skött pengarna åt en tysk medborgare som omkom i Concorde-kraschen utanför Paris för några år sedan, olyckan som kom att sätta stopp för flygningarna med supermaskinen. Tysken hade inga efterlevande, och ingen mer än bankmannen känner till den stora ”överblivna” penningsumman – ja, förutom jag då alltså.
Nu erbjuder bankmannen mig rollen som närmaste släkting, berättigad till arvet, och han ordnar alltihop. Inte alldeles gratis, förstås, jag får bara 30 procent av pengarna, men det är inte småsmulor, det heller. 60 procent tar han hand om, resterande 10 behövs för omkostnader under processens gång – det är min tolkning av ”naccasery expenciss” som han skriver.
Vad ska jag nu göra med ungefär 30 miljoner kronor?
Är det inte rent av i mesta laget?
Blir man inte lyckligare på lite sikt om man bara blir lagom rik? Om bankkontot fylls på så att guldkanten syns, men utan att man drunknar i överflödet?
Tror helt enkelt att jag avstår från de där tyska pengarna. Min okände vän på den afrikanska banken får söka en annan lämplig arvinge. Det kan tyvärr tänkas att han lyckas hitta någon som svarar, som inte hör de dånande varningsklockorna eller ser de flashande larmlamporna.
Fast bankmannen är inte helt oförberedd på detta. Tvärtom är han förutseende.
Det här är mailets själva slutkläm: ”In other for you to beleive me honestly try and go through this (website) before you start with me”.
Sån tur att kineserna hann först. Så att jag alldeles nyligen fick mig påpekat, att allt inte kan köpas för pengar. Man kan förstås köpa en idiot, men inte hederlighet.
Men en eller annan engelsklektion borde väl gå att betala för, även i Burkina Faso.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har nu 12 800 000 dollar att hämta. Bortemot en miljard kronor, bara så där. Så gott som utan ansträngning. Allt jag behöver göra är att svara på ett mail jag just fått.
Min välgörare finns på en internationell bank i Burkina Faso. Han har skött pengarna åt en tysk medborgare som omkom i Concorde-kraschen utanför Paris för några år sedan, olyckan som kom att sätta stopp för flygningarna med supermaskinen. Tysken hade inga efterlevande, och ingen mer än bankmannen känner till den stora ”överblivna” penningsumman – ja, förutom jag då alltså.
Nu erbjuder bankmannen mig rollen som närmaste släkting, berättigad till arvet, och han ordnar alltihop. Inte alldeles gratis, förstås, jag får bara 30 procent av pengarna, men det är inte småsmulor, det heller. 60 procent tar han hand om, resterande 10 behövs för omkostnader under processens gång – det är min tolkning av ”naccasery expenciss” som han skriver.
Vad ska jag nu göra med ungefär 30 miljoner kronor?
Är det inte rent av i mesta laget?
Blir man inte lyckligare på lite sikt om man bara blir lagom rik? Om bankkontot fylls på så att guldkanten syns, men utan att man drunknar i överflödet?
Tror helt enkelt att jag avstår från de där tyska pengarna. Min okände vän på den afrikanska banken får söka en annan lämplig arvinge. Det kan tyvärr tänkas att han lyckas hitta någon som svarar, som inte hör de dånande varningsklockorna eller ser de flashande larmlamporna.
Fast bankmannen är inte helt oförberedd på detta. Tvärtom är han förutseende.
Det här är mailets själva slutkläm: ”In other for you to beleive me honestly try and go through this (website) before you start with me”.
Sån tur att kineserna hann först. Så att jag alldeles nyligen fick mig påpekat, att allt inte kan köpas för pengar. Man kan förstås köpa en idiot, men inte hederlighet.
Men en eller annan engelsklektion borde väl gå att betala för, även i Burkina Faso.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 04, 2006
Allt kan inte köpas för pengar
Ingen joker-fullträff nu heller?
Tji teve-apparater på trisslotten?
Din häst kom en noslängd efter?
Fel lag vann tipsmatchen?
Ack ja. Visst drömmer vi om storvinsten lite till mans. Och väldigt få får någonsin uppleva hur det känns när turen fyller bankkontot till bristningsgränsen.
En serie kinesiska talesätt som cirkulerat länge i världen kom till min e-postlåda härom dagen. De visar alla en och samma sak: pengar är inte allt, allt kan inte köpas för pengar.
o Du kan köpa ett hus men inte ett hem.
o Du kan köpa en klocka men inte tid.
o Du kan köpa medicin men inte god hälsa.
o Du kan köpa en bok men inte kunskap.
o Du kan köpa en position men inte respekt.
o Du kan köpa sex men inte kärlek.
o Du kan köpa blod men inte liv.
Kinesisk visdom i kortformat.
Kan vara bra att tänka på ibland – även om storvinsten kommer... kanske redan nu i helgen?
Copyright Klimakteriehäxan
Tji teve-apparater på trisslotten?
Din häst kom en noslängd efter?
Fel lag vann tipsmatchen?
Ack ja. Visst drömmer vi om storvinsten lite till mans. Och väldigt få får någonsin uppleva hur det känns när turen fyller bankkontot till bristningsgränsen.
En serie kinesiska talesätt som cirkulerat länge i världen kom till min e-postlåda härom dagen. De visar alla en och samma sak: pengar är inte allt, allt kan inte köpas för pengar.
o Du kan köpa ett hus men inte ett hem.
o Du kan köpa en klocka men inte tid.
o Du kan köpa medicin men inte god hälsa.
o Du kan köpa en bok men inte kunskap.
o Du kan köpa en position men inte respekt.
o Du kan köpa sex men inte kärlek.
o Du kan köpa blod men inte liv.
Kinesisk visdom i kortformat.
Kan vara bra att tänka på ibland – även om storvinsten kommer... kanske redan nu i helgen?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 03, 2006
För vem gråter vi på begravningen?
Det har blivit dags för begravning igen.
Förr, när jag var ung och ändå hade upplevt förvånansvärt många jordfästningar, förklarade jag för vem som ville höra på att jag minsann inte skulle gå på en enda till förrän jag var alldeles, alldeles tvungen – eventuellt först på min egen.
Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit.
Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre.
Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern.
Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.
Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det.
Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt.
Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.
Och det var de som fick beskedet:
-Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull, slog han fast.
”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”.
Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?
För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.
Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull.
Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak.
Begravningsriten uppfattas förstås oerhört olika beroende på religiositet, trosinriktning, psykologiska faktorer. Den kan också vara profan eller bestå av enbart musik. En person jag känner till lämnade noggranna instruktioner efter sig om vad som skulle ätas och drickas vid den festmåltid som skulle markera hans hädangång. Också det en rit.
Vi behöver riter kring livets stora händelser.
Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra.
Att gråta lite.
För min egen skull. Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
Förr, när jag var ung och ändå hade upplevt förvånansvärt många jordfästningar, förklarade jag för vem som ville höra på att jag minsann inte skulle gå på en enda till förrän jag var alldeles, alldeles tvungen – eventuellt först på min egen.
Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit.
Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre.
Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern.
Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.
Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det.
Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt.
Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.
Och det var de som fick beskedet:
-Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull, slog han fast.
”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”.
Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?
För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.
Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull.
Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak.
Begravningsriten uppfattas förstås oerhört olika beroende på religiositet, trosinriktning, psykologiska faktorer. Den kan också vara profan eller bestå av enbart musik. En person jag känner till lämnade noggranna instruktioner efter sig om vad som skulle ätas och drickas vid den festmåltid som skulle markera hans hädangång. Också det en rit.
Vi behöver riter kring livets stora händelser.
Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra.
Att gråta lite.
För min egen skull. Åtminstone.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 02, 2006
För artonde gången
Hon är på väg att bli stor på riktigt, min lilla flicka.
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?
Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.
Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.
Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.
Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.
Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.
Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!
Copyright Klimakteriehäxan
Myndig. 18 år. Får gifta sig. Får rösta. Får ha bankomatkort. Får dricka alkohol på krogen.
Det verkar ju inte klokt - hon är väl ändå bara barnet?
Nej, dottern är numera mycket mer än så. Även om jag, hennes mamma, har svårt att ta in sådana enkla och uppenbara fakta.
18-årsdagen kräver förstås sin uppmärksamhet, precis som de sjutton födelsedagar vi redan firat. Den första hade tårtan ett stort kronljus mitt på, födelsedagsbarnet hade sjömansklänning och strålande glada ögon, trots att hon förstås inte hade en aning om vad som pågick.
Sedan blev ljusen undan för undan fler och minskade förstås också i storlek - hur skulle de annars få plats i den hembakta tårta som ingår i ritualen i vår familj?
Paketen har också ändrat karaktär. På 80-talet, ja en bit ända in på 90-talet, var det bara lätt och roligt att köpa presenter. Såväl mjuka som hårda paket mottogs med oreserverad förtjusning:
-Mamma vicken fin! Titta! Åååå, precis en sån som jag önskat! TACK!
De runda gosiga flickarmarna landade runt min hals, vi pussades och kramades och inget kunde vara bättre än en födelsedag.
Det fanns en tid när jag till och med dristade mig att ge dottern saker jag själv hade gjort. Små tröjor, till exempel. Den sista, en blå med rosa egenhändigt designade rosor nertill, tog hon på sig en enda gång och jag tror jag måste bekänna att det var under visst hot. Därmed var det färdigstickat.
Sedan kunde jag fortfarande under flera år köpa både plagg och prylar som föll henne i smaken. Men det går inte längre. Nu har vi kommit till det långt tråkigare stadium då vi går ut och shoppar tillsammans - nej, det är inte tråkigt att gå i butiker ihop, det är urkul. Fast det blir ändå tokigt i min värld när mottagaren redan känner till vad alla paketen innehåller. Borta är den spontana glädjen, överraskningseffekten försvunnen. Ändå hemfaller jag åt ett eller annat litet impulsköp - oftast blir det retur, men jag lär mig visst aldrig.
Alltså har jag gjort det igen. Köpt något som inte står på 18-åringens önskelista, som förvisso är ganska lång.
När födelsedagen är över för den här gången - den inträffar i morgon - får jag väl ta mig en ny tur för att, som det numera tycks heta, un-shoppa det jag spontan-shoppat.
Tur att det finns ångervecka, fri bytesrätt och öppet köp.
Det finns det inte på barn, men det gör inget. Jag vill inte byta, är väldigt nöjd med mina. Och talesättet att man alltid är sin mammas barn oavsett ålder och uppnådd visdom, det håller. Det är, så att säga, bara att hacka i sig...
Fast visst har väl de där åren gått lite i fortaste laget?
Hur som helst: nu firar vi igen. För artonde gången.
Puss på födelsedagen, hjärtat mitt!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 01, 2006
Den törstiga svalan – ett flygande semesterminne
Har ni någon gång undrat hur mycket en svala behöver dricka för att bli otörstig?
Jag vet svaret.
Tolv näbbar fulla krävs.
Svaret bygger på fältstudier vid poolsajd i Italien. När badbaljan tömdes på människor kom fåglarna. Och jag tror att det var en och samma svala som flög varv på varv, gjorde en till synes slumpmässig tvärdykning, snuddade den turkosblanka vattenytan och drog i sig en slurk vatten blandat med klor, svett och solkräm.
Minst tre dagar i rad bevittnade jag exakt samma skådespel. Jag räknade störtdykningarna. Och fick för mig att det var en och samma svala som bjöd mig på sin luft- och vattenbalett.
Nu är jag ingen äkta fågelskådare, tro inte det.
Men jag vet att uppskatta en gullig andfamilj, viggar på rad, koltrastens mästararior, domherrens bulliga charm, hackspettens stolthet (så länge han inte hackar, alltså).
Och har allvarligt övervägt att försöka kvala in i den 100-klubb som kräver att man från sin tomt eller balkong har kunnat iaktta minst 100 olika fågelarter. Hörde ett radioreportage om den där klubben för flera år sedan, men lyckas inte hitta någon information om den på nätet.
Det är förstås tveksamt om jag har ens en teoretisk chans att nå det magiska hundratalet. Men ta gråsparv, kråka, skata, fiskmås och björktrast (kallas också snöskata) och jag har lagt en stabil grund. Lägg därtill sädesärla, talgoxe, svan, duva och ett av mina hatobjekt, den vrålbajsande kanadagåsen – bara nittio kvar!
Dessutom har det hänt att huset där vi bor varit kringsprunget av entusiaster med kikare, kameror, stativ och fältstolar. Då har larmet gått: just i vår närhet har en exotisk pippi siktats. I sådana situationer är faktiskt fågelskådarna själva väl så lustiga att skåda som deras eftersökta objekt.
Fast ska jag räkna den befjädrade rariteten gäller det förstås att någon riktig ornitolog berättar för mig vad det är jag tittat på.
De italienska svalorna, som möjligen var törstigare än vanligt, drabbade av värmeböljan precis som allt annat levande, får jag förstås inte räkna in.
Men tolv näbbslurkar om dagen är ett flygande semesterminne som svingar sig mot skyn igen när törsten är släckt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag vet svaret.
Tolv näbbar fulla krävs.
Svaret bygger på fältstudier vid poolsajd i Italien. När badbaljan tömdes på människor kom fåglarna. Och jag tror att det var en och samma svala som flög varv på varv, gjorde en till synes slumpmässig tvärdykning, snuddade den turkosblanka vattenytan och drog i sig en slurk vatten blandat med klor, svett och solkräm.
Minst tre dagar i rad bevittnade jag exakt samma skådespel. Jag räknade störtdykningarna. Och fick för mig att det var en och samma svala som bjöd mig på sin luft- och vattenbalett.
Nu är jag ingen äkta fågelskådare, tro inte det.
Men jag vet att uppskatta en gullig andfamilj, viggar på rad, koltrastens mästararior, domherrens bulliga charm, hackspettens stolthet (så länge han inte hackar, alltså).
Och har allvarligt övervägt att försöka kvala in i den 100-klubb som kräver att man från sin tomt eller balkong har kunnat iaktta minst 100 olika fågelarter. Hörde ett radioreportage om den där klubben för flera år sedan, men lyckas inte hitta någon information om den på nätet.
Det är förstås tveksamt om jag har ens en teoretisk chans att nå det magiska hundratalet. Men ta gråsparv, kråka, skata, fiskmås och björktrast (kallas också snöskata) och jag har lagt en stabil grund. Lägg därtill sädesärla, talgoxe, svan, duva och ett av mina hatobjekt, den vrålbajsande kanadagåsen – bara nittio kvar!
Dessutom har det hänt att huset där vi bor varit kringsprunget av entusiaster med kikare, kameror, stativ och fältstolar. Då har larmet gått: just i vår närhet har en exotisk pippi siktats. I sådana situationer är faktiskt fågelskådarna själva väl så lustiga att skåda som deras eftersökta objekt.
Fast ska jag räkna den befjädrade rariteten gäller det förstås att någon riktig ornitolog berättar för mig vad det är jag tittat på.
De italienska svalorna, som möjligen var törstigare än vanligt, drabbade av värmeböljan precis som allt annat levande, får jag förstås inte räkna in.
Men tolv näbbslurkar om dagen är ett flygande semesterminne som svingar sig mot skyn igen när törsten är släckt.
Copyright Klimakteriehäxan
Låt sommaren leva!
Första dagen på jobbet efter semestern.
-I somras grillade vi nästan varje kväll, säger en.
-Vi träffade hela släkten i somras, berättar en annan.
En tredje stämmer in i kören:
-Ungarna ville inte annat än bada i somras.
-I somras var det verkligen osedvanligt varmt, nickar ännu en.
Vadå ”i somras”? Sommaren är ju NU!
Den pågår, i allra högsta grad!
Bara för att några av oss har semestrat klart måste vi väl inte dödförklara denna redan alldeles för korta årstid?!
Skolorna har sommarlov. Riksdagen likaså. Trafiken är stillsam, fast husvagnarna är förhållandevis många. Tidningen listar badtemperaturer och affärerna skyltar fortfarande med solskyddsfaktor 30.
Klädbutikerna har sommarrea, flanörerna har shorts och solglasögon. De bara benen slutar i sandaler och om fötterna tillhör en kvinna är tånaglarna ofta piggt sommarröda, som hallon eller jordgubbar.
Därför vädjar jag nu till er, gott folk: låt sommaren leva. Byt verbform: det är presens, nutid, som gäller. Tids nog hamnar vi i det förflutna och då, men först då, kan vi tala om ”i somras”. Men då är vi en bit in i september, med höstfärgerna penslade över vykortsvyerna.
Då är ”i somras” ett härligt minne att plocka fram. Sedan håller ”i somras” hela vägen genom en grå november, en stressig december, en iskall januari, en huttrig februari – och sen, i mars, kan vi försiktigt börja blicka framåt igen.
Till nästa sommar. Och då kommer vi att fråga oss om den blir som ”i somras”.
Copyright Klimakteriehäxan
-I somras grillade vi nästan varje kväll, säger en.
-Vi träffade hela släkten i somras, berättar en annan.
En tredje stämmer in i kören:
-Ungarna ville inte annat än bada i somras.
-I somras var det verkligen osedvanligt varmt, nickar ännu en.
Vadå ”i somras”? Sommaren är ju NU!
Den pågår, i allra högsta grad!
Bara för att några av oss har semestrat klart måste vi väl inte dödförklara denna redan alldeles för korta årstid?!
Skolorna har sommarlov. Riksdagen likaså. Trafiken är stillsam, fast husvagnarna är förhållandevis många. Tidningen listar badtemperaturer och affärerna skyltar fortfarande med solskyddsfaktor 30.
Klädbutikerna har sommarrea, flanörerna har shorts och solglasögon. De bara benen slutar i sandaler och om fötterna tillhör en kvinna är tånaglarna ofta piggt sommarröda, som hallon eller jordgubbar.
Därför vädjar jag nu till er, gott folk: låt sommaren leva. Byt verbform: det är presens, nutid, som gäller. Tids nog hamnar vi i det förflutna och då, men först då, kan vi tala om ”i somras”. Men då är vi en bit in i september, med höstfärgerna penslade över vykortsvyerna.
Då är ”i somras” ett härligt minne att plocka fram. Sedan håller ”i somras” hela vägen genom en grå november, en stressig december, en iskall januari, en huttrig februari – och sen, i mars, kan vi försiktigt börja blicka framåt igen.
Till nästa sommar. Och då kommer vi att fråga oss om den blir som ”i somras”.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
