June Allyson är död.
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Å, den filmen minns jag. Fast jag såg den på teve när jag var ... måste varit över 10 år i alla fall, för innan dess hade vi inte tillgång till teve. Köpte gjorde vi först -65... vi var nog sist med det av alla...
SvaraRaderaDom bara dör allesammans - igår Allison och idag Stroessner. Skönheten och odjuret.
SvaraRaderaOj är Strössner död nu också??? det hade jag inte en aaaaning om.
SvaraRaderavid närmare eftertanke: har inte han varit död jättelänge, det trodde nog jag?!
SvaraRaderaJune Allison - spelade med i min första färgfilm. På biografen Grand i Södertälje. För många år sedan. Nu finns varken hon eller biografen kvar. Ordet efemär gör sig påmint.....fast å andra sidan är väl 88 år en rätt hyfsat lång livstid.
SvaraRaderaRIP, June.