tisdag, augusti 22, 2006

Krockkudde i korsstygn

I dag stötte jag ihop med en gammal bekant.
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.

Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.

Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.

Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.

För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.

Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Jag känner en som hade pepitarutig bilhjälm!

    Och så saknar jag Sveriges bilradio enormt. Det gick länge på fredagarna i ny skepnad - underbart att slappa till i soffan efter jobbarveckan, slumra lite till gamla godingar.

    SvaraRadera
  2. Anonym10:30 em

    Kommer även ihåg att många hade en hund, med nickande huvud, liggande på hatthyllan i bakrutan på sina bilar "förr". Otroligt populära!"Morskan"

    SvaraRadera
  3. Den där hunden kommer jag oxå ihåg! Men tycker att hjälmen och kudden var strået vassare ändå. Fast en hund är ju inte fel.

    SvaraRadera
  4. Visst kommer jag ihåg Sveriges Bilradio på lördagarna! Det var en lämplig uppladdning inför Tio i Topp som kom precis efteråt. Signaturmelodin till CG Hammarlund's program hette förresten "Jalopy" och framfördes av Kermit Leslie and his Orchestra

    SvaraRadera