tisdag, augusti 01, 2006

Den törstiga svalan – ett flygande semesterminne

Har ni någon gång undrat hur mycket en svala behöver dricka för att bli otörstig?
Jag vet svaret.
Tolv näbbar fulla krävs.

Svaret bygger på fältstudier vid poolsajd i Italien. När badbaljan tömdes på människor kom fåglarna. Och jag tror att det var en och samma svala som flög varv på varv, gjorde en till synes slumpmässig tvärdykning, snuddade den turkosblanka vattenytan och drog i sig en slurk vatten blandat med klor, svett och solkräm.
Minst tre dagar i rad bevittnade jag exakt samma skådespel. Jag räknade störtdykningarna. Och fick för mig att det var en och samma svala som bjöd mig på sin luft- och vattenbalett.

Nu är jag ingen äkta fågelskådare, tro inte det.
Men jag vet att uppskatta en gullig andfamilj, viggar på rad, koltrastens mästararior, domherrens bulliga charm, hackspettens stolthet (så länge han inte hackar, alltså).
Och har allvarligt övervägt att försöka kvala in i den 100-klubb som kräver att man från sin tomt eller balkong har kunnat iaktta minst 100 olika fågelarter. Hörde ett radioreportage om den där klubben för flera år sedan, men lyckas inte hitta någon information om den på nätet.

Det är förstås tveksamt om jag har ens en teoretisk chans att nå det magiska hundratalet. Men ta gråsparv, kråka, skata, fiskmås och björktrast (kallas också snöskata) och jag har lagt en stabil grund. Lägg därtill sädesärla, talgoxe, svan, duva och ett av mina hatobjekt, den vrålbajsande kanadagåsen – bara nittio kvar!

Dessutom har det hänt att huset där vi bor varit kringsprunget av entusiaster med kikare, kameror, stativ och fältstolar. Då har larmet gått: just i vår närhet har en exotisk pippi siktats. I sådana situationer är faktiskt fågelskådarna själva väl så lustiga att skåda som deras eftersökta objekt.
Fast ska jag räkna den befjädrade rariteten gäller det förstås att någon riktig ornitolog berättar för mig vad det är jag tittat på.

De italienska svalorna, som möjligen var törstigare än vanligt, drabbade av värmeböljan precis som allt annat levande, får jag förstås inte räkna in.
Men tolv näbbslurkar om dagen är ett flygande semesterminne som svingar sig mot skyn igen när törsten är släckt.

Copyright Klimakteriehäxan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar