Veckans fönster kan man bli sjuk av

I åratal har jag gått förbi det här fönstret, så gott som dagligen. I åratal har den där otroliga blombuketten stått i fönstret. Konstgjord är bara förnamnet, man verkar inte ens ha haft som ambition att efterlikna någon verklig företeelse i floran över huvud taget.

Men jag har en teori. Eftersom det bakom detta fönster uppenbarligen pågår viss aktivitet av medicinsk typ (skylten Praktikertjänst!) tror jag helt enkelt att det är ett sätt att skaffa fler och nya kunder.
För den som ser den här förskräckliga buketten kan naturligtvis bli sjuk av chocken, få psykbryt, deppa ihop, slå sig för pannan så hårt att blodvite uppstår ... möjligheterna känns oändligt många. Rena turen att jag klarat mig - men det kan naturligtvis bero på att jag vänder bort blicken.

Idag har jag ändå gjort ett undantag och inte bara tittat, utan till och med förevigat arrangemanget. Anledningen är att temat för Veckans fönster är MEDICINSKT.
En hake i mitt resonemang om baktanken med buketten är dock, att mottagningen verkar tillhöra en tandläkare och inte en "vanlig" doktor.
Å andra sidan: man kan skära tänder för mindre fula saker än denna. Så vem vet, det kan lyckas - jag biter ju ihop, hårt, inför anblicken!
Fast jag går förstås till en annan tandläkare.

Copyright Klimakteriehäxan

Juldjur att satsa på?

Bock, gris och kalkon - se där julens djur, i koncentrat! Men varför inte också en liten råtta, en nyckelpiga eller en lätt hysterisk rosa larv med hellugg?

För visst har väl också du insett välsignelsen med handsfree till mobilen, inte minst nu när minusgraderna får fingrarna att stelna på rekordtid? Det finns bot för det. Till mikrofoner som används utomhus, och dessutom väldigt nära munnen, använder proffsen så kallade puffskydd. Vilket gör att man hör mindre vindbrus och störningar. Och när det gäller mobilen betyder handsfree framför allt att du kan ha händerna i varma vantar eller fickor medan du pratar - vad man i ekonomkretsar brukar kalla "a win-win-situation", helt enkelt!

De små djuren du ser här är alltså ytterst fiffigt hopkomna små puffskydd, lite som ett smycke blir de också! De är inte direkt svåra att åstadkomma, men det kräver utan tvekan både tålamod och pilliga fingrar. Kerstin Pettersson heter kvinnan som gör dem, och jag köper och ger bort eftersom jag tycker det blir personliga presenter med lite extra touch.

För den händiga är det naturligtvis bara att ta fram stickorna (garnåtgången inget bekymmer, det behövs ju bara en stump!) och kopiera idén. Storleken på handarbetet är ju sådan, att till och med jag skulle hinna få det färdigt i tid till julafton ... men nej, vill jag ha fler köper jag dem av Kerstin. Några fler djur till jul kan det nog bli!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om du blir jätteintresserad kan jag nog fixa ett telefonens juldjur också till dig! Maila i så fall! klimakteriehaxan@hotmail.com

Citat om kärlek

"Hon visade alltid villkorslös kärlek så fort man klev innanför dörren. De flesta hundar gör det, till skillnad från fruar och ungar."

-Robert Aschberg skriver fint om sin hund Maya i en krönika i Aftonbladet idag. För honom precis som för de flesta andra hundägare övergår snart ett husdjur från att vara djur till att bli en riktig familjemedlem. Och innerst inne är Robban en riktig mjukis, tro inte annat!

Sockersött

X2000 krånglar sig fram genom Mellansverige. Det är hett som i en bastu inne i kupén, i stark kontrast mot den värld som passerar på andra sidan fönstret. Tåget är försenat - naturligtvis, det är ju vinter ... väldigt vackert, det måste till och med en sommarfantast som jag erkänna. Att också Södertälje kan framstå som riktigt snyggt känns oväntat! (förlåt, Södertälje, och dina fans!)

Och så slås jag av den fullständigt ologiska tanken (ja ännu en i en lång rad alltså) att om man någon gång ska få ha en ursäkt för sitt sockersug, så måste det vara nu.
När solen bryter igenom diset och får allt att gnistra, då är man ju inflyttad i en sockrad värld, ett helt landskap av kristyr. Allt är vitt och sprött. Sött, kort och gott. Självklart beroendeframkallande!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VÄNTAN

Det finns en vanföreställning som går ut på, att den som lägger upp fötterna på skrivbordet är lat och allmänt oduglig.
Fel, fel, fel!

Med fötterna högt sätter man fart på blodomloppet, tankarna löper lättare och snabbare – och har man dessutom lite roliga skor (inte bemängda med snömodd och lera) blir effekten ännu bättre. Tro mig, jag praktiserar detta så gott som dagligen! Och den som väntar på något gott kan gärna göra det med fötterna på bordet!

Därför får ni som bidrag till veckans tisdagstema VÄNTAN se mina inneskor för dagen.
Och har du inte testat tricket för egen del så gör det, snarast.
För att kika på fler bidrag klickar du här, så ligger vägen öppen!

Copyright Klimakteriehäxan

PS ber om ursäkt för de noppiga strumporna - syns ju inte så länge vinterstövlarna är på ... och inte hade jag väl trott att mina fötter skulle förevigas just i dag ...

Personligare cykel

Cykel är ett förtjusande fort-skaffningsmedel: smidigt, tar liten plats, energisnålt, miljösnällt, och den som cyklar får en hygglig dos motion på köpet. Tyvärr är cykeln också en av våra mest stöldbegärliga ägodelar. Det är inte för inte som folk släpar upp sina exklusiva velocipeder ända in i hemmet eller på jobbet.
Synd bara att cyklandet samtidigt är förenat med absolut livsfara – ja, ni som brukar läsa här, ni vet vad jag tycker och hur skraj jag numera är för att ge mig ut i (Stockholms)trafiken på bara två hjul.

Till och med i dessa dagar, i värsta sortens vinterväglag, susar folk fram, trots att cykelfilsmarkeringen drunknat i modden och halkrisken är enorm. Men vuxna människor måste ju få avgöra själva vilka faror man är villig att utsätta sig för om man vill slippa ta buss, tåg eller bil.
Och det finns faktiskt de som hävdar, att moderna cyklar klarar mycket mer än cyklar gjorde förr. Vilket jag i och för sig tillåter mig betvivla – tänker på min Crescent i reflexgrönt som jag sålde på loppis efter att ha haft den i ungefär fyrtio år … den var inte i nyskick, men köparen var lyrisk!

Fast förvisso pågår en produktutveckling även när det gäller tvåhjulingar i fullstorlek.
En riktigt kreativ cykelfantast heter Juri Zaech. Han är grafisk formgivare i grunden, schweizare, bosatt i Paris, och han har skapat sig en alldeles egen nisch när det gäller cykeldesign. ”Write a bike” kallar han projektet för. Cykelns ram förvandlas till en grafiskt ganska stram version av cyklistens förnamn. Kul, inte sant?
Den här varianten går dock inte att köpa ännu, men han jobbar på prototypen.

Återstår då bara en fråga: blir en sådan personlig cykel mer eller mindre stöldbegärlig?
För cykeltjuvarna, de har kanske lågsäsong just nu. Men man kan vara helt övertygad om att de kommer tillbaka. Till skillnad från den stulna cykeln.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna lånade från www.behance.net - där finns fler namncyklar! Till och med en tandem!

Veckans fönster - en jättekåk i glas

Veckans fönster ska vara teatraliskt - och det kan man väl ändå säga att hela glasfasaden på Danmarks nya operascen är, även om min bild inte är direkt vad man kallar dramatisk?

Det Kongelige i ny tappning invigdes så sent som i januari 2008 och är antagligen en upplevelse att se inifrån. Jag har bara sett den på håll, en av sommarens varmaste dagar. Vi tog en sightseeingbåt som tuffade runt bland sevärdheterna. Det passade mig perfekt eftersom jag inte alls är hemtam i Köpenhamn. (Vilket också gör att jag innerligt hoppas att jag inte blandat ihop de grandiosa kåkarna!)

Men Veckans fönster, som alltså har tema TEATRALISKT, gav mig tillfälle att minnas hur varmt och skönt det kan vara när inte almanackan säger december. Och dessutom konstaterar jag, att jag väldigt gärna åker till Köpenhamn igen. Kanske kan jag rent av ta mig in och njuta av något som händer på scenen? Fast då får jag nog satsa på balett, danska är inte mitt bästa språk ... trots "Livvakterna" och "Brottet", som jag inte missat en enda minut av!

Fler bilder som är närbesläktade med teatervärlden klickar du dig fram till här.

Copyright Klimakteriehäxan

En olydig kaffebryggare

Råkade ut för ett smärre missöde i veckan, ett missöde som ledde till att vi blev utan kaffebryggare. Inget oöverkomligt problem, inte alls. Maken klev iväg och handlade en ny – eftersom vi faktiskt gärna vill ha, och rent av anser oss behöva, något att göra kaffe i.

Föga anade jag när nykomlingen packades upp att vi nu står inför ett nytt och tämligen jobbigt problem. Det dök upp när vi skummade bruksanvisningen.
Vi som inte längre passar några småbarn för hemmets faror, inte ligger vakna på nätterna i väntan på att tonåringarna ska hitta hem, inte ens har hund eller katt att hålla reda på – vi måste nu ha ständig koll på vår kaffebryggare.

Punkt 9 i bruksanvisningen slår nämligen fast, att vår kaffemaskin aldrig får vara utan tillsyn. ”Lämna aldrig apparaten obevakad” står det, bokstavligen och ordagrant. Punkt och slut.
Jag ser framför mig hur jag kliver på bussen och så småningom kommer till jobbet på måndag morgon med min kaffemaskin i handen. Hur vi måste ha den med på bio, som handbagage på flyget, i en extra väska när vi hälsar på hos grannarna, hur den finns med i träningslokalen, vid restaurangbordet ...

Frågan är om vi inte borde överväga att genast gå ut och handla en annan bryggare, en mindre olydig variant, som kan lämnas åt sitt eget sällskap åtminstone för kortare stunder.
Det skulle förstås också kunna vara så, att den som skriver bruksanvisningar åt OHB Nordica borde få lite hjälp med tankearbetet. För visst har någon tänkt, utan att ha särskilt mycket tur. Åtminstone inte just den här gången.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser plötsligt att jag nu kanske står inför svaret på en gåta som jag funderat länge på. Har vi här möjligen förklaringen till att moderna handväskor så ofta är så stora? Man ska ha plats för en elektrisk kaffebryggare i dem!

HEMskt

Det finns folk som har idéer. Kreativa människor som tar tag i saker, skapar, tänker nytt. Ibland lyckas de till och med tänka nytt med start i något redan existerande, rent av vanligt.
Som familjen Wolf i Enebyberg norr om Stockholm.
Där firar man verkligen advent.

För medan andra föräldrar slaviskt förser sina telningar med teves adventskalender – ett måste i de flesta familjer – har Wolfs gjort ett eget lucksystem som inte går av för hackor.
De har helt enkelt förvandlat hela sitt kök till en enda stor adventskalender. På skåpluckorna har de målat alla siffrorna, från 1 till 24, och de tre ungarna får turas om att öppna. Bakom varje lucka väntar naturligtvis en överraskning.

De där siffrorna går dessutom inte att ta bort igen, men det spelar mindre roll, eftersom köket ändå ska renoveras. Så man har passat på att måla lite stjärnor, granar och tomtar också!
Nog måste grannbarnen bli lite avundsjuka, även om störst naturligtvis inte alltid är bäst? Och kanske är detta en idé att kopiera nästa år, för den som ändå tröttnat på sin köksinredning?

Ett annat häftigt företag i hem-branschen finns i en annan förort, i Husby. Där har flitiga händer förvandlat en vanlig trerumslägenhet till ett enda stort mysrum. Ja, det måste väl bli mysigt om precis allt blir mjukt?
I åtta veckor har projektet pågått. Det kallas Knitting House, och det betyder att allting i lägenheten har avbildats som stickningar. Vilket betyder 250 kvadratmeter tapet, till exempel, och kylskåp, elskåp, element, badrumsinredning, elkontakter … Och har det funnits en spricka i väggen finns den också avbildad i stickningen.

Det handlar naturligtvis om ett konstprojekt, nära besläktat med stickgraffiti.
Visst får sådana här infall oss andra, som bor i alldeles "normala" bostäder, att framstå som lite torra och tråkiga?
Men det är klart: om man inte gillar att städa i vanliga fall lär det ju inte bli enklare att feja i en helstickad inredning … Fast det är naturligtvis en väldigt tråkig invändning. HEMskt trist, rent av.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturradion har just sänt reportage om Knitting House - gå hit!

Hund - bättre än skönhetsoperation

Hundar är ofta trevliga.
Hundägare, däremot, uppvisar ofta alldeles för många brister.
Men de där lurviga, mjuka, blötögda, fyrbenta kamraterna är det väldigt lätt att gilla, ja till och med att älska.

Nu har hunden poppat upp som ett inlägg i debatten om skönhetsoperationer. Det är den amerikanske plastikkirurgen Robert Tornambe som i ett inlägg i Huffington Post faktiskt talar mot sin egen profession när han rekommenderar att den som vill ta till kniven när åren börjar bli alltför synliga i stället ska skaffa hund.

Enligt plastikkirurgernas amerikanska fackorganisation gjordes mer än nio miljoner kosmetiska ingrepp på ungefär lika många kvinnor i fjol. Under samma tid avlivades cirka två miljoner hundar. Samtidigt fanns det mellan sex och åtta miljoner hundar som ingen ville ha. De togs om hand på speciella inrättningar för herrelösa husdjur, i hopp om att någon husse eller matte skulle dyka upp och förbarma sig.

Plastikkirurgen Tornambe råkar, visar det sig, vara en stor hundvän, samtidigt som han lutar sig tungt mot tjugotre års erfarenheter av skönhetsoperationer. Nu föreslår han, att den som överväger en ansiktslyftning tar sig en allvarlig funderare – och blir hundägare i stället. Det är helt enkelt bättre, både för människan och hunden!

-En vanlig ansiktslyftning håller mellan fem och tio år, beroende på hudtyp och den teknik som används, menar han.
-En hund lever längre, i medeltal nästan tretton år. Men också när hunden är död har man minnena kvar, hunden lever för evigt i ditt hjärta.
-Den dag då effekten av din skönhetsoperation inte längre syns är allt du har kvar minnet av den där prislappen – och insikten om att det kan kosta minst lika mycket att göra om alltihop en gång till!

Det bästa hos människan är hunden, heter det ju. Så kanske är det där tipset något att ta på allvar för den som funderar på ett litet lyft, även om det inte heller är gratis att vara hundägare.
Man kan bara hoppas att den som tänker om och satsar på en fyrbent skönhet vid sin sida också blir en ansvarsfull hundägare som ingen behöver reta sig på.
Vovven är med största säkerhet gullig. Och det kan nog smitta av sig på den som håller i kopplet … Hunden blir ett lyft utan kniv, helt enkelt!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Hunden på bilden är en av mina absolut trevligaste hundbekanta. Men inte min. Å andra sidan är jag inte ansiktslyft heller ... som synes ...

Tisdagstema: Advent - när änglarna dyker upp ...

Det kan vara en liten luciatärna som tjuvstartat och fått luft under vingarna. Men egentligen tror jag att detta är en julängel som, mjuk och rar, kommer farande med de vita snöflingorna därutanför rutan, flingor som snabbt blir till drivor och gör Sverige till ett julkort redan innan vi rivit bort novemberbladet från almanackan.

Första adventssöndagen har redan passerat, stjärnorna lyser - och julänglarna blir bara fler och fler ... för det är nu i advent de kommer fram, sins emellan väldigt olika men stämningsskapare allihop.
Veckans tisdagstema är ADVENT och du hittar fler bilder att kika på om du klickar på den här länken.
















Copyright Klimakteriehäxan

Hisnande bilder!

Om du är det allra minsta intresserad av foto bör du läsa den här artikeln.
Den handlar om John Hallmén, en ung svensk som tagit fotograferandet till nya höjder. Det är rent hisnande att se resultatet, som Svenska Dagbladet ägnar flera sidor i dagens kulturbilaga.

Bilderna ligger dock inte på tidningens nätsida, antagligen av upphovsrättsliga skäl, men det är givande också att bara läsa om hur han bär sig åt.
Däremot kan man förstås gå till John Hallméns egen hemsida - tänk att för en gångs skull kunna njuta av blomflugor och andra hopplösa insekter!

Det är omöjligt att inte bli superimponderad av bilderna. När det handlar om riktigt känsliga objekt kan de bara avplåtas om tvättmaskinen står stilla och treåringen sover!
Hallmén kallar sig för amatör - vad då alla andra amatörer ska kallas för är oklart ...

Copyright Klimakteriehäxan

Filéfolket och märgpipans revansch

Vad har man mest av i sin frys?
Sådant man använder ofta och gärna, eller hur?!
I mitt fall betyder det bröd, grönsaker, Scans chorizo, min färdiga pajdeg som jag gör tio åt gången av, riven ost, lite glass och frysta bär. Och så, mest av allt, filé.

Det där är en vana jag grundlagt under en lång period med mycket liten frys. Utrymmet skulle utnyttjas maximalt, precis som extrapriserna på ox-, lax-, fläsk-, torsk-, kycklingfilé – ibland uppblandat med lamm- och kalkonfilé. I dag har jag sedan en tid tillbaka betydligt större frys, men min vana att fylla den med filé består. Vilket också medför att jag är djupt omodern, eller i alla fall min matlagning.

Nu för tiden är det bara latmaskar, fegisar och okunniga kockar som plockar fram de där filéerna. En renässans pågår i köksregionen. Den börjar i livsmedelsbutiken eller rent av vid den bemannade charkdisken i saluhallen.
Och det verkar vara finkrogarna med de mest namnkunniga stjärnkockarna som går i första ledet.

Trenden går ut på att man – naturligtvis och alldeles rimligt – måste ta vara på hela djuret efter slakt. Det har varit lite dåligt med det hittills, trots att styckningsdetaljer utan efternamnet -filé egentligen håller hög kvalitet, en kvalitet som dessutom betingar ett betydligt lägre pris.

Kolla nästa gång du kostar på dig en ”fin” restaurangmiddag: visst finns det lite högrev på menyn? Eller märgpipa? Lägg? Köttbitar som tillagas utan att benen avlägsnats, bitar som ofta kräver längre tid i grytan eller ugnen, men som kan bli verkligt delikata om de hanteras rätt.

Det är väl där problemet sitter. Man måste vara lite duktigare för att våga, även om budskapet om trendriktighet och (inte minst viktigt) miljöansvar gått fram.
Vilket förmodligen betyder att jag fortsätter att tillhöra filéfolket. Och låter märgpipan vänta på att få sin revansch. Åtminstone i mitt kök.
Tur ändå att de där filéerna fortsätter att vara goda ... ikväll tror jag att jag satsar på kyckling ... ska ta ut ur frysen och lägga att tina ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pensionärs-Pippi

Pippi Långstrump ville inte bli gammal. Det var därför hon och Tommy och Annika tog var sitt krumelurpiller den där kvällen i Söderhavet, dit de kommit seglande med pappa Efraims båt Hoppetossa.
-Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, sa de tre vännerna.

Det gällde att inte säga fel – den som sa ”stor” i stället för ”stur” skulle växa så snabbt och så mycket att han eller hon skulle kunna slicka på solen. Kan möjligen låta spännande ett ögonblick för den som fryser i novembermörkret, men föga lockande för den som tänker efter ...

Knepet med de där pillren fungerade, för Pippi lever kvar, lika sprattlig och pigg som någonsin. Vilket är tur, för i decennier har hon roat barn över hela världen med sina upptåg, sin generositet och sin styrka. Egentligen skulle hon firas just i dag, som är hennes födelsedag. Och inte vilken årsdag som helst. För det är exakt 65 år sedan den första boken om henne kom ut. Så i själva verket är Pippi pensionär.

Men visst är det skönt att evig ungdom trots allt finns, om så bara i barnböckernas värld.
Vi andra får klara oss utan krumelurpiller och se 65-årsdagen an med mod och tillförsikt. Det gäller att komma ihåg vad Oscar Wilde en gång slog fast: alternativt till att bli äldre är klart sämre.

Och så är det det långstrumpska visdomsordet framför andra som gäller alldeles oavsett ålder och omständigheter: den som är stark måste vara snäll.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur gick det sen? Aftonbladet har följt upp de tre som spelade Pippi, Tommy och Annika i Olle Hellboms klassiska filmer.

Om en månad ...

... har julafton passerat. Granen har börjat barra, skinkan har krympt, de vackra papperen ligger hoptryckta i en soppåse och man har ätit för mycket godis. Igen.
Om bara en månad är vi alltså där.
Sug på den!

Copyright Klimakteriehäxan