fredag, november 26, 2010

Pensionärs-Pippi

Pippi Långstrump ville inte bli gammal. Det var därför hon och Tommy och Annika tog var sitt krumelurpiller den där kvällen i Söderhavet, dit de kommit seglande med pappa Efraims båt Hoppetossa.
-Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, sa de tre vännerna.

Det gällde att inte säga fel – den som sa ”stor” i stället för ”stur” skulle växa så snabbt och så mycket att han eller hon skulle kunna slicka på solen. Kan möjligen låta spännande ett ögonblick för den som fryser i novembermörkret, men föga lockande för den som tänker efter ...

Knepet med de där pillren fungerade, för Pippi lever kvar, lika sprattlig och pigg som någonsin. Vilket är tur, för i decennier har hon roat barn över hela världen med sina upptåg, sin generositet och sin styrka. Egentligen skulle hon firas just i dag, som är hennes födelsedag. Och inte vilken årsdag som helst. För det är exakt 65 år sedan den första boken om henne kom ut. Så i själva verket är Pippi pensionär.

Men visst är det skönt att evig ungdom trots allt finns, om så bara i barnböckernas värld.
Vi andra får klara oss utan krumelurpiller och se 65-årsdagen an med mod och tillförsikt. Det gäller att komma ihåg vad Oscar Wilde en gång slog fast: alternativt till att bli äldre är klart sämre.

Och så är det det långstrumpska visdomsordet framför andra som gäller alldeles oavsett ålder och omständigheter: den som är stark måste vara snäll.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur gick det sen? Aftonbladet har följt upp de tre som spelade Pippi, Tommy och Annika i Olle Hellboms klassiska filmer.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Pippi var, är och förblir en favorit.

♥ Hannele på Hisingen sa...

Peppi Pitkätossu

Musikanta sa...

O, vad jag älskade Pippi när jag fick den första boken om henne någon gång i mitten på 40-talet. En flicka som var stark och gjorde vad hon ville.

Ett tag försökte jag ligga med fötterna på huvudkudden som hon, men övergav det efter en tid. Inte nog med att Pippi var stark - hon var rik också och kunde köpa allt vad hon ville. Och så hade hon en apa och en häst - önskedrömmen för små flickor på den tiden.

HUR kunde Bonniers var så urbota idiotiska att de inte insåg storheten i Astrid Lindgrens förstlingsverk? Man undrar...

Klimakteriehäxan sa...

Hannele - tack, jag övar!
Musikanta - det där med fötterna på huvudkudden, det testade jag också, utan framgång ...
Vad Bonniers beträffar misstänker jag att man där ställt sig samma fråga ungefär en miljon gånger!