onsdag, november 24, 2010

Om konsten att fånga en ekorre

I Barndomslandet bodde det ekorrar runt knuten. Vi såg dem kila upp och ner på granstammarna. De var rödbruna och granna på sommaren, gråa och magra på vintern. Vid ett tillfälle kunde vi genom köksfönstret följa hur ekorrmamman i största hast räddade sina barn undan en angripare – ungarna hämtade hon, en i taget, bar dem i munnen och lastade av dem på ett säkrare ställe. Rart!

Inte vet jag vad som hände, men så småningom blev de där djuren vi sjungit om sedan tiden i barnkammaren alltmer sällsynta. På Skansen fanns de fortfarande, där matades de av besökarna, men ute i skog och mark blev man överraskad om en yvig svans plötsligt dök upp på en gren. Och åtminstone jag har alltid tyckt (kan det verkligen bero på visan?) att ekorrar är gulliga djur, sådana man gärna skulle gosa lite med, om man nu bara kom åt.

För konsten att fånga en ekorre, den är svår. Jag har nyss försökt.
Hamnade hastigt och lustigt i Boston, i nordöstra USA, en stad jag aldrig tidigare besökt. Trots att tiden var knapp gällde det förstås att försöka få lite intryck, lite hum om hus och folk och sevärdheter. Vilket ledde mina steg till en park mitt i staden.

Då upptäcker jag den första.
-Titta! Så söt! Ekorren! Såg du?
Jo, mitt ressällskap hade också sett. Men var tämligen oimponerad.
Strax såg jag en till. Och en till. Och ännu en!
Det visade sig att den där parken var tillhåll för ungefär hur många ekorrar som helst. De såg välnärda ut, betydligt mer än människorna som köade för gratis soppa strax intill. Det skulle också visa sig att lokalbefolkningen betraktar ekorrarna som en variant på råttor. Med andra ord ej önskvärda.

Fast inga protester, inga elaka omdömen om Kurre kunde hindra mig – eller andra besökare för den delen – att ta upp kameran. Här skulle fångas ekorrar! På bild, alltså.
Nu är det så att jag är väldigt nöjd med min lilla kamera. Med den har jag fått till närbilder på bin, pormaskskarpa porträtt, blommor med detaljer. Men aldrig förr plåtat en ekorre.

Digitala kameror av samma kvalitet och prisklass som min har en svaghet: det tar ett halvt litet ögonblick mellan att mitt finger pressar ner avtryckaren och att bilden verkligen tas.
På den stunden kan, visar det sig, en ekorre hinna med en hel del. Han kan försvinna helt. Han kan bli gruvligt oskarp. Eller vända bort den lilla rara nosen. Han kan få sin svanstipp förevigad, med rörelseoskärpa förstås (fotot högst upp ...).
Och han kan, på femtionde försöket, bli någorlunda användbar som bild – och då enbart tack vare att han sitter still och mumsar på något ätbart.

Jag gillar fortfarande ekorrar, tro inget annat. Kanske skulle jag ändra uppfattning om de i min närhet vore lika vanliga som råttor, visst. Men tills vidare tycker jag de är söta små djur. Den där bilden på svansen känns riktigt rätt: visst brukar man säga något om ekorrpigg?
Ur fotografisk synvinkel kan samtidigt konstateras, att det är tur att man kan ödsla med digitala bilder. Samt ta bort de värsta direkt.
För konsten att fånga en ekorre, den kräver helt enkelt att en bättre människa än jag håller i kameran.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Gunilla sa...

Den första bilden är absolut bäst! :)

Musikanta sa...

Jag kom att tänka på sista raderna i barnvisan när jag såg första bilden:"...stötte han sitt lilla ben och den långa, ludna svansen."
Jag tycker att du går med håven, dina bilder är alldeles utmärkta.

Ska försöka mig på att ta en bild nästa gång jag är hos Mirren. Hon har ekorrar som skuttar i träden precis utanför fönstret med jämna mellanrum.

Klimakteriehäxan sa...

Gunilla, jag är faktiskt väldigt förtjust i svansbilden själv - den säger liksom allt ... :-D

Musikanta, ingen av bilderna är skarp.
Fast ekorrarna är ju söta ändå.
Om man låter bli att klicka upp dom i större format!
Och "ekorrn satt i granen" har gått varv efter varv i skallen sedan jag skrev den här texten!

Cicki sa...

Mormor och morfar bodde i skogsbrynet. Där fanns det hur mycket ekorrar som helst att titta på. För mig som var uppväxt i ett villaområde i stan var ekorrarna nästan exotiska. När man kom till mormor stod man på knä i den blå kökssoffan och bara tittade. Mormor brukade luta sig fram bredvid mig och sa på dalmål: "Sir du ikorrn".

Vitsippan sa...

Säg den som INTE tycker om Ekorrar.Nog mest vi kvinnor som gör det, eller som vågar tala om det.Min exmake hade när han var liten ett helt gäng med ekorr - ungar,grodor, 1 duvunge, 1 harunge o.sniglar.Han ville ha ett djur, men hans Mamma sa NEJ.Tur att hans och min med förståss Dotter släpade hem djur, då var det jag som sa NEJ.Jag hade ingen talan.Vem tror Du fick sköta om dom?
Klart skickligt fotat.

Lisa sa...

Bilden blev helt klart mer intressant som den blev tycker jag fast man bara ser svansen :)

Monkan sa...

Jag vet! Fota ekorrar är stört omöjligt! De rör på sig… värsta tittut-leken, och man vet aldrig var de ska dyka upp nästa gång så man vet inte vart man ska peka kameran - hur ska man då kunna få skarpa bilder.

Vad bra att du fick så många chanser så du fick ett par bilder till slut. Den första bilden var ju mest "normal" :) Och jisses vilken tjockis.