Teater för alla – om och med 60+

Är du som läser detta en person som går under beteckningen "60-plussare"? Man eller kvinna spelar mindre roll, mycket förenar när man nu från teaterfåtöljen kan följa en rykande aktuell enmansföreställning om att bli äldre.

Det är precis det som det handlar om i "Mr Morfar" på Intiman i Stockholm just nu. Den rutinerade och folkkäre Allan Svensson gör en 90 minuter lång monolog om hur det är att åldras, och målgruppen är tydlig. Vilket också syns i publiken, som känner igen sig! Huvudpersonen i det här stycket och skådespelaren som gestaltar honom har efternamnet Svensson gemensamt.

Mycket förändras i livet. Barnen har flyttat hemifrån, han och frun sedan över 30 år har mer ledig tid, det blir en tripp till Gran Canaria och ett (förmodat barnfritt) hotell. Golfbanan väntar. Det är nu det sköna livet ska börja ...  Men där finns hoten också: sviktande hälsa, svärsöner man ogillar, behovet av potenshöjare blir påtagligt. Vänner dör.
Dessutom utgör barnbarnen ett alldeles eget kapitel, eftersom herr Svensson blir morfar, inte bara en gång utan två (precis som Allan blivit privat, fast i hans fall handlar det om att vara farfar)!

Det där med att spela en inte alldeles lyckad mansfigur är återkommande i Allan Svenssons karriär.
Själv föll jag pladask för honom efter att ha sett "Kärleksföreställningen" på Stockholms stadsteater, på tidigt 70-tal. Han porträtterade en förvirrad man som inte begrep sig på sin fru särskilt väl och det blev många komiska poänger, i ett manus av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Varenda svensk som har tv har sett och älskat honom som brevbäraren Gustav i serien "Svensson, Svensson" i Sveriges Television, också det en figur som har lite svårt att finna sig till rätta med fru, barn, släkt och grannar, men som gillar jul och fotboll, och som gick rakt in i folksjälen.
Mindre älskansvärd har han varit i "Fröken Frimans krig" (också SVT), där han med alla medel gör vad han kan för att hejda allt som luktar kvinnlig frigörelse. Det går sisådär.
Men raden av exempel på roller han spelat kan bli nästan hur lång som helst!

Den här gången visar Allan Svensson upp hela sitt breda register: vi ler, vi skrattar – och vi känner allvaret bita till när han låter det sticka fram bland iakttagelserna av absurditeter som dyker upp i hans liv som "årsrik". Han har pricksäker tajming i replikerna, och storyn understöds av en genialt enkel scenografi, projicerad på scenväggen, gjord av Finnur Arnar.

"Mr Morfar" har fått sin svenska gestaltning efter att ha spelats i en rad olika länder och dessutom blivit långfilm (Mr Grandad). Det är författaren Bjarni Thorsson som står för manus och regi.

Just nu är det alltså stockholmarna som kan se "Mr Morfar" men det blir snart ändring på det. En landsomfattande turné inleds om ett par veckor i Halmstad, sen blir det besök i Helsingborg, Lund, Ystad, Växjö, Kalmar, Linköping, Norrköping, Malmö, Uddevalla, Jönköping, Skövde och Karlstad. 

Chans att jämföra teaterns morfar med en egen man, pappa, morfar eller varför inte farmor! För, som sagt, mycket av det som lyfts fram gäller både kvinnor och män.

Copyright Klimakteriehäxan

Och eftersom jag då och då medarbetar på sajten Nyfiken Grå finns den här texten att läsa även där. Nyfiken Grå är en gratissajt speciellt ägnad åt läsare som är 60+ och där hittar du läsning om vitt skilda ting: mat, kultur, politik, äldrefrågor bl a. Klicka dig dit och kolla runt!

Så vitt man kan se

Veckans topplista ska bestå av böcker med övervägande vita omslag, så har Johanna i deckarhörnan bestämt. Jag lyder som vanligt! 

Orhan Pamuk fick förvisso Nobelpriset, men jag har inte läst honom. "Snö" står i hyllan. 

Åsa Larsson skriver deckare som utspelar sig i ett kallt och snöigt Norrland. Som "Till dess din vrede upphör". Gillar henne. 

Karin Alfredsson är väldigt bra på att ta sin läsare med till nya miljöer, här Afrika. "Skrik tyst så inte grannarna hör".

Edna O´Brien skriver mästerligt om tjejer/kvinnor, så också i den här boken: "Augusti är en farlig månad" (August is a Wicked Month).

Lisa See vet mycket om kinesiska traditioner och kvinnoliv i gamla Kina. Spännande läsning i "Snow Flower and the Secret Fan".

Copyright Klimakteriehäxan

Månsken

Blodmåne. Unikt naturfenomen. Oförglömligt!
Vilket trams. Och jag gick på det.

Inte så att jag satte en väckarklocka, nej det finns gränser. Men eftersom jag vaknade alldeles av mig själv vid sexrycket, bara minuter innan det bästa läget att se den där röda månen, kröp jag ur min sovgrop under duntäcket och gick till fönstret.

Molnen hade inte täckt himlen. Månen fanns där. Full var den. Men inte speciellt stor och knappast röd, inte ens om näsan faktiskt.
Grundlurad skulle jag vilja kalla mig när jag återvände till sängen och somnade om.

Kommer så ihåg att jag av oklar anledning tog en bild av månen alldeles nyligen. Den var inte full utan ny(kter) och lite förnämt bleklagd om kinden.
Fin men förstås inte lika berömd som den som enligt uppgift lyste röd i morse. Även om den inte gjorde det hos mig.

Men det här ska väl kunna bli en glad måndag ändå. Strax presenteras den nya regeringen. Hur kul den nu blir ...

UPPDATERING: Kanske beror det på att jag är uråldrig och gammalmodig, men jag känner stor tveksamhet inför en kulturminister som listar rollspel, serietidningar och Vinterstudion som sina pärlor. Hoppas hon läst en bok, sett en film, en pjäs och ett par tavlor också, lyssnat på lite olika sorters musik rentav. Hennes dreadlocks gör det inte enklare för mig ... men bilden av henne klarnar förhoppningsvis och gör mig kanske gladare. Måndagsgladare.

Copyright Klimakteriehäxan

Shoppare av olika sorter

Hurdan shoppare är du?
Kanske tillhör du den smarta typ som noga tänkt över dina behov, kollat saldot på bankkontot och dessutom gjort research i din dator för att ta reda på var det du behöver köpa brukar säljas, om det finns i lager och så gäller det förstås att jämföra priset mellan olika försäljningsställen.

Det där är bilden av den välplanerade kunden, den som bara går in i en butik för att göra just det där genomtänkta inköpet: hämta varan, gå till kassan och så raskt ut igen, hemåt med den nya ägodelen som strax ska tas i bruk. Inga spontanförvärv, ingen tvärtändning på något som bara är till lust men väldigt liten nytta ...

Jag kan bara erkänna: jag tillhör den andra typen. Den som kan förföras av något i ett skyltfönster, av en pryl som bara står där och hojtar till mig: kom och ta mig! Ropet kan också komma från en reaskylt: nu gäller halva reapriset! OK, det där hojtandet är det bara jag som hör, men jag hör det väldigt tydligt. Inte sällan lyder jag. Ibland är resultatet en bra present till någon annan än mig själv faktiskt!

Kanske blir det där inköpet ifrågasatt. Väninnan säger lite undrande: Men har du inte redan en nästan likadan? Maken suckar och säger att han sett snyggare/bättre/mera användbart. Dottern rycker på axlarna och menar att jag får väl göra som jag vill, även om hon skulle ha avrått om hon haft chansen.

Vad är då svaret, eller ska vi kalla det försvaret? Tja, nånting i stil med "jag-råkade-bara-ha-ett-par-minuter-över-och-så-låg-butiken-där-precis-och-jag-föll-pladask ..."

Det är inte vad man kallar för en planerad shoppingrunda. Men det kan vara rätt kul. Faktiskt. Behöver inte ta lång stund heller. Och faktum är att jag sällan ångrar de där köpen!
Hurdan shoppare är du?

Och som du förmodligen redan räknat ut är detta också mitt bidrag till dagens Skyltsöndag. Butikerna i Hornstullsgallerian fick bli min primära bildkälla den här gången. Det var som synes inte ont om reaskyltar!
Fler skyltar, av vitt skilda sorter, som vanligt om du tar vägen via BP:s blogg!

Det får bli en liten bonusskylt också. För visst är väl stolpen med frälsarkransen en sorts skylt? Dock är den inte nog för att jag skulle känna mig trygg där ute på isen. Har för dålig erfarenhet av promenader på sjöis och undviker det garanterat numera. Men i dag var det gott om både flanörer och skridskoåkare på Årstaviken.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem behöver en papperskniv?

Så praktiskt! måste någon – min mamma? – ha tänkt. Och så blev det affär. Köpet: en souvenir från Strömstad, en för "forntiden" jättesmart pryl med två användningsområden: bokmärke och papperskniv i ett!

Nu kan jag inte minnas när jag stötte på en (ouppsprättad) häftad bok senast, men kanske finns de ändå?
Behovet av papperskniv är hur som helst behärskat. Men behovet av bokmärken består, förvisso.

Lördag har blivit Bokmärkets dag, sedan Boklysten inledde inventeringen av det där vi lägger mellan boksidorna för att hitta tillbaka till rätt ställe när läspausen tagit slut.

Men nu när jag redan visat tjugo olika varianter tycker jag lagret börjar sina, i alla fall eftersom jag gärna vill kunna slänga med någon liten kommentar med det där märket.

Någonstans i gömmorna vet jag att det finns minst ett album med bokmärken från den tiden när man aktivt samlade dem. Vi bytte, barn emellan, och bokmärkena användes knappast som det de egentligen var avsedda för.

Fast tiden för änglar med glitter på vingarna är nog slut för min del. Lite robustare saker behövs när jag slänger iväg en pocketbok som jag fortfarande är mitt i.
En papperskniv i metall på hemvävt snöre kan dock funka.

Copyright Klimakteriehäxan

Barnens bästa läsning (funkar även för vuxna)

Att utse någon eller något till BÄST är både svårt och snudd på oansvarigt. Så många faktorer spelar in. Hur mådde jag när jag läste boken/ såg filmen/ mötte konstverket? Och hur länge har den fantastiska känslan suttit i?

Dessa invändningar till trots tänkte jag svara på Annikas nya Bokbloggsjerka. Uppdraget har hon formulerat så här: Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin har skrivits? (Tänk på din barndom om du inte läser denna genre i dag, eller var kreativ och vinkla frågan som du vill för att kunna besvara den).

Hela mitt liv har jag faktiskt läst barnböcker, alltså inte bara när jag själv var barn eller när mina egna ungar var små. Jag är av den bestämda uppfattningen att böcker som läses av barn är en synnerligen viktig litteraturgren, kanske den viktigaste av dem alla. De där böckerna kan bli avgörande för ett helt liv, på olika sätt.

I modern tid har jag redan många gånger hyllat Jan Lööfs "Sagan om det röda äpplet" och det gör jag gärna igen. När jag själv var liten var "Nalle Lufs" (av Gösta Knutsson) och Astrid Lindgrens "Pippi Långstrump" höjdare. 

Intressant nog lyckades jag aldrig intressera mina ungar för Nalle Lufs, men Pippi funkade, liksom "Kajsa Kavat". Och så Barbro Lindgrens oförglömliga "Loranga, Masarin och Dartanjang". 
Det fina i kråksången har jag sparat till sist: alla titlarna jag nämner funkar även för vuxna. För så är det med en bra barnbok: den kan med behållning läsas av alla!

Lägg därtill att jag bara nämner historier skrivna av svenska författare. Vi har väldigt högklassig litteratur för barn och unga här i landet!
Men själva grunduppdraget misslyckades jag naturligtvis med: att välja EN bok som den BÄSTA. Fullständigt omöjligt. Här har ni i alla fall fem bra! Fast jag skulle med lätthet kunna göra en riktigt lång lista ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om statistiken får tala kan mycket avslöjas

"Hur man ljuger med statistik" hette en bok jag en gång ålades att läsa. Jag gjorde det, pliktskyldigast, för att sedan lägga den åt sidan och glömma bort den. Siffror har aldrig varit min passion, statistik är just siffror!

Samtidigt går det numera att få statistik på nästan vad som helst. Och på det viset kan man naturligtvis kartlägga livet, både sitt eget och andras. Om man ska tro diagrammen, må vara i staplar eller tårtbitar, så ingår rätt många skumma eller halvskumma figurer i min bekantskapskrets.  Ja, jag kan till och med vara en själv, i någon kategori.

Hur många hustrumisshandlare känner jag till exempel? Jodå, jag kände en men han är död. Någon annan hyser jag inga misstankar mot. Men övergreppen pågår, det vet vi.

Rasister har jag väl också i min närhet? Ja, rimligen, eftersom ungefär var femte svensk röstade på ett parti med sådana drag i riksdagsvalet senast. Men det är personer som oftast inte bekänner färg, så jag vet inte vilka de är.

Porrkonsumenter tvingas man också inse att man är omgiven av, utan att veta vem som sitter framför sin dator och laddar ner både den ena och det andra, i skydd av mörkret eller i största ensamhet, kan man anta. Köper de sex på gatan också? Svaret måste vara ja i flera fall. Somliga förlägger "verksamheten" till stränderna i Thailand.

Sjukdomar pratar vi ofta och mycket om, kan det tyckas. Men alla är folk inte öppna med. Läser i Dagens Nyheter om människor som i hemlighet lever med HIV, trots att decennier gått sedan de smittades. Sexuellt överförbara sjukdomar har automatisk skämsstämpel, även om behandlingen blivit dramatiskt förbättrad och utvecklingen av Aids hejdats.

Alkoholister då? Absolut. De som kämpar emot den sjukan gör det, för det mesta, med varierande framgång. De som dricker i skymundan misstänker vi, om de inte redan är avslöjade, men det kostar på att konfrontera dem.

Matmissbrukarna är endera smällfeta eller dödligt smala och tillhör dem som är relativt enkla att identifiera. Jag känner nog ingen av de magraste, men ett antal tjocka, de som tar en kaka till som tröst när kläderna inte går att komma i.

Gränsen är inte tydlig, men den finns där, den som skiljer den som misshandlar sig själv från den som begår övergrepp mot andra.

I dagarna har en pensionerad journalistkollega gripits i USA, på semester i Florida på flykt undan den svenska vintern. Han anklagas för att ha gjort sexuella närmanden mot en 13-årig pojke i en lekpark. Utredning pågår, skuldfrågan är inte avgjord. Fälls han blir straffet hårt, säkert i kombination med ett skadestånd i jättestorlek – amerikanska advokater är generellt sett bra på sådant.

Vi har aldrig umgåtts, jag och mannen i fråga, men vi har gått omkring på samma redaktionsgolv, hejat på varandra, bytt några ord. För många har han varit en idol i tv-rutan, verkat trevlig, kunnig, med glimten i ögat.

Är det verkligen så en pedofil ser ut?

Svaret är naturligtvis att en (sex)brottsling kan se ut precis hur som helst. Förhoppningsvis klarnar bilden, i bästa fall är allt ett missförstånd. Men det kan också vara sant, jag vet ju inte.

De "fula gubbarna" kan gömma sig i den där statistiken, den som man kan vrida och vända i sin egen tolkning, den som passar den privata världsbilden bäst. Faktum kvarstår: alla har vi dem i bekantskapskretsen, fast vi inte sett det – eller har valt att titta åt ett annat håll. För statistiken talar sitt tydliga språk.

Kanske borde jag leta upp den där boken igen, "Hur man ljuger med statistik", för att försöka få grepp om siffrorna som omger mig och som kartlägger mitt liv – och ditt. Om jag törs. Vem vet vad jag hittar? Törs du?

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratissajt med mycket läsning främst riktad till äldre. Klicka dig dit och kika runt, det kan löna sig!

Serier ända till slutet eller ...?

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan lyder:
Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?
Mia har nämligen själv börjat läsa ett antal serier som hon inte avslutat.

Nu måste jag tänka efter. Har jag verkligen slängt någon bok i väggen i ilska och frustration? Och har det i så fall berott på att den blivit just superdålig, man kan väl tröttna ändå? Men visst, det finns mängder med serier jag inte läst ut.

Låt mig därför sticka ut hakan och bekänna, att jag lämnade Jan Guillous äventyr med riddaren Arn efter sisådär sjuttio sidor i första delen. Den fantastiske Arn blev för mycket för mig. Och jag har aldrig återvänt till hans historia, så älskad av så många andra.

Som bonusfråga fiskar Mia efter en bra tv-serie man kan tänka sig att rekommendera.
Jo, de finns. "Flykten från Dannemora" och "My Brilliant Friend" finns båda på HBO Nordic, den första bygger på en sann historia, den andra är dramatisering av Elena Ferrantes första bok om väninnorna i Neapel, och jag tycker faktiskt bättre om tv-versionen.

Just det, Ferrante-serien lämnade jag efter del 1 ... inte för att den var superdålig, men för att jag tyckte att det räckte, just då i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjejsnack efter 100-årsdagen

Dagny och Amie. Foto SVT.

Tjejsnack, säger folk ibland. Då avses oftast att man i ett samtal mellan kvinnor avhandlar oväsentligheter, väder, utseende, skvaller kanske. Eller gnäll på gubben därhemma, han som inte längre är Drömprinsen med stort D utan snarare en muttrande relik som knappt påminner om den virile brudgum han en gång var. Eventuellt jagar man rynkor, diskuterar mat och vikt.

Men om tjejerna passerat sin 100-årsdag med marginal, vad pratar de om då? Jo samma ämnen, faktiskt!

Det är ett unikt möte vi kan bevittna i den nya dokumentären ”Om jag sätter mig ner nu dör jag”, en film om Dagny Carlsson som vid 106 års ålder fortfarande bloggar, rör sig piggt som en vessla, är snabb i repliken och ständigt nyfiken.

Inför kameran sammanstrålar hon – för första gången på mycket länge – med en jämnårig, en hon dittills inte känt till.  Amie Sundström i Bromma är till och med ett år äldre än Dagny.  Båda damerna saknar vänner, längtar efter sällskap. /.../ När de hjälpts åt med kaffebryggaren och dukat fram både bullar och ”dammsugare” kommer tjejsnacket igång i soffan.

-Va gammal man är, hörru! är öppningsrepliken.

Hela min text om hur samtalet sedan fortsätter läser du om här, på sajten Nyfiken Grå som erbjuder gratis läsning med speciell tanke på en mogen publik. Det lönar sig att botanisera där!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om läsning

“No entertainment is so cheap as reading, nor any pleasure so lasting.” 
(Ingen underhållning är billigare än läsning, och inget nöje varar så länge)

-Det var Lady Mary Wortley Montagu som sa det, för väldigt länge sedan. Lady Mary var själv författare och blev mest känd för sina resebrev från Turkiet, där hon vistades eftersom hennes man var brittisk ambassadör i det dåvarande Ottomanska riket. Lady Mary avled 1762 men hade under sin livstid skrivit såväl poesi som essäer och de där breven. Hennes slutsats om värdet av läsning håller ju fortfarande, mer än 300 år senare!

Feelgood på brittiskt vis

Johanna i deckarhörnan, som ständigt hittar på ämnen för nya topplistor, skriver i dag:
Så här mitt i mörkaste januari när julen är utslängd och våren känns en miljon veckor bort tänkte jag att vi skulle muntra upp oss med att lista våra brittiska feelgoodfavoriter.
Jaha, bara att sätta igång!

Alan Bennett är en lättsam författare som dessutom inte skriver tegelstenar utan böcker av hanterligt format. "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) och "The Lady in the Van" är två trevliga möten, den senare verkar inte finnas översatt till svenska.

Jojo Moyes är mest känd för serien om den unga kvinnan som tar sig an den handikappade mannen och kärlek uppstår, men han dör ju ändå. Finns också på film. Men jag föll för Moyes redan tidigare, vid läsningen av "Sophies historia" (The Girl You Left Behind). Om två flickor i två olika epoker, om kärlek – och om en tavla.

Jerome K Jerome kan gärna få finnas med på ett hörn. Anledning? "Tre män i en båt" (Three Men in a Boat) så klart! En klassiker. PG Wodehouse och hans böcker om Jeeves skulle också kunna ta klassikerplatsen, förstås.

Helen Fielding gick till historien när hon skapade Bridget Jones, först som en återkommande krönikefigur i en dagstidning. Som jag har fnittrat åt Bridget, hennes ständiga räknande av cigaretter, kalorier, drinkar, och så alla misstagen, karriärförsöken, de romantiska (inte alltid!) äventyren. För att inte tala om trosorna Hugh Grant får syn på i första filmen ... Fast jag har visst halva "Mad About the Boy" kvar, kan se bokmärket ligga en bit in i pocketen.

Alexander McCall Smith kändes revolutionerande ny när "Damernas detektivbyrå" (Number 1 Ladies Detective) först såg dagens ljus, för tjugo år sedan. Historierna är fortfarande lättlästa och trivsamma, men jag vill nog inte läsa fler än de kanske fyra jag redan läst, det blir lätt lite för många upprepningar. Men Mma Ramotswe har förstås en plats i varje bokväns hjärta. TV-versionen var också rätt mysig.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleksbrev på Tulpanens dag

Kära Tulpan!

Jag är så glad att du vill komma hem till mig, särskilt så här års när man behöver alla ljusglimtar man kan få.
Dina diskret gnisslande blad och din ännu mer diskreta doft förhöjer min vardag på bästa möjliga sätt. Att du dessutom finns i olika färger är ett extra plus, och tänk så kul att du trivs så bra här hos mig att du fortsätter växa och sträcka på dig trots att man kapat dig vid foten!
Vår relation är vid det här laget en av de längsta i mitt liv. Kanske började den när mamma pekade på dina anfäder i rabatten i Barndomslandet och förmanade mig att "bara titta men inte röra" – varpå jag tittade så noga och närgånget att jag stod på öronen bland blommorna. Antar att åtminstone några gick av ...
Som "ung vuxen" (ja det uttrycket var inte uppfunnet då) kunde jag lyxa till det ibland. Då kostade jag på mig tre tulpaner så här på vårvintern. Fler blev för dyrt.
Nu, i det som tveklöst måste kallas "mogen ålder", bär jag hem dig i buntar. Men det ska du veta: att ni är många betyder inte att du är mig mindre kär. Jag kan älska väldigt många tulpaner på en och samma gång.
Vänta bara tills dina släktingar som fortfarande sover i backen vaknar till liv. Varje gång drabbas jag av lyckospel! Fast till dess är jag så glad och tacksam över att du finns! Och så rättvist och roligt att den här dagen blivit din egen!

Hälsningar
Klimakteriehäxan

Har bloggen en framtid?

Mitt femtonde år som bloggare har inletts. Jag tar mig en funderare: varför fortsätter jag? Och hur tänker jag fortsätta? Har bloggen en framtid när vi kommit ända till 2019?

Inser att bloggvärlden är ganska rejält förändrad sedan 2004, när jag postade mitt första inlägg. Då hade jag inte knäckt koden till hur man publicerade bilder, kände mig bara lycklig över att ha skaffat en alldeles egen plattform där jag (i princip) kunde göra vad som helst.

Läsning har alltid varit ett stort intresse. Utrymmet för funderingar kring böcker har växt här hos Klimakteriehäxan. Ett antal "bloggstafetter" har fångat mitt öga och jag har hängt på.
Bestämmer mig för att inventera förrådet av "krokar" jag har när jag vill hänga upp en ny liten bloggpost.

Om böcker blir det via Johannas deckarhörna, som har satt fart på Veckans topplista.
Annika med litteratur- och bokbloggen har startat om Bokbloggsjerkan.
Tillsammans med Boklysten och Hannele inventerar jag förrådet av bokmärken, kul om vi blev fler.

Helgfrågan har sina rötter hos Mia i bokhörnan vecka efter vecka. På söndagar försöker jag ha en bra skylt redo eftersom det är Skyltsöndag, med hemvist hos BP.
Och bloggaren Sanna har satt upp ett ämne per vecka under hela året, att tolka i bild i Gems Weekly Photo Challenge, som jag hänger på ibland.

För egen maskin har jag satsat på Pippi på fåglar, i dag med över 100 inlägg, och dessutom den nyaste etiketten Kasskampen som dyker upp med ojämna mellanrum. Citat plockar jag in allteftersom, snart är de 300, och så ska vi inte glömma Dagens ord. Hittills har jag hittat 43 sådana.

Tja, vad säger ni? Det här är så att säga läget denna måndag när det nya årets vardagsliv drar igång på allvar. Bloggen har kanske en framtid trots allt, åtminstone ett tag till?

Här ett definitivt framtidslöfte: utslagna körsbärsblommor! Nu i en vas hos mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om huvudbonader

Rätt så! Bild från www.ponten.com

"Hattar skall sitta så djupt ner att ögonen skuggas på ett intressant och gåtfullt sätt."

-Detta slår de djärva hattarnas mästarinna Gunilla Pontén fast i sina memoarer, "Tyg och otyg", som jag nyss läst. Se där ja! Då fick man äntligen svaret på frågan varför det är så omöjligt att känna sig och vara till sin fördel om man har en huvudbonad. För att mina ögon ska framstå som intressanta och gåtfulla, det blir svårt, oavsett hur djupt jag drar ner en mössa i pannan. Just i dag var huvudbonaderna på stan dock många och ofta rätt väl neddragna, för det kändes riktigt kallt där ute!

En skylt som talar sanning

Detta är ett budskap jag instämmer i, till 100 procent. Livet är för kort för att inte livas upp av det som faktiskt är enkelt att påverka: klädvalet.
Kerstin Hed (som har butiken Räddningsplankan, utan tråkiga kläder, i Gamla Stan i Stockholm) tog bilden och jag fick låna den, till Skyltsöndagen!

Fler skyltar(e) hittar ni som vanligt om ni tar vägen via bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan