Den här damen är inte mager som en tandpetare. Nej, hon har kurvor! Naturligtvis är hon inte tjock, inte alls, men om man betänker alla de modebilder man sett tillför den här dockan en ny och klart mera mänsklig dimension.
Jag tänker på de poserande tjejerna i postorderkatalogerna och annonserna, flickor vars redan långa och slanka ben gjorts ännu längre och slankare med dataprogrammens hjälp. Damer i nöjesbranschen som i reklamsyfte blivit av med en antydan till mage, aningen för kraftiga lår eller en liten liten valk i midjan. Och så vidare.
Den som tittar i något gammalt fotoalbum från 40-talet kan lätt konstatera att på den tiden var de överviktiga väldigt få. I dag dräller det av dem, inte längre bara i USA (som man påstod en gång) utan i varenda liten svensk stad också. Fetma är en folksjukdom. Och kampen mot den är svår att vinna.
I spåren av de magra idealen har antalet unga med ätstörningar ökat och i många fall fått katastrofala följder, konsekvenser som varar livet ut.
Kanske började smalhetsen på allvar med Twiggy på 60-talet, men hon kan inte behöva ta på sig hela skulden – en hel bransch hängde ju på och en stor del av den hänger kvar där än.
Att sedan för många kilon inte bara är tämligen missklädsamt och opraktiskt utan också dåligt för hälsan att släpa på är en annan sak. Men nog är det ett friskhetstecken att man i dag i klädbutiken kan hitta en skyltdocka som visar upp ett mer realistiskt ideal, även om vi är många som inte har en chans att se ut precis så där heller, hur mycket vi än anstränger oss!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
