Klassiker som håller

Mia i bokhörnan undrar i denna veckas helgfråga: Hur är det med klassiska böcker, läser du några? 

Det händer, svarar jag. Och vill ge ett par exempel på klassiker som jag tycker håller – det är inte alltid de gör det, är jag rädd, vilket kan bero på texten/storyn eller läsaren, det varierar nog.

Men "Spionen som kom in från kylan" (The Spy Who Came in from the Cold) tyckte jag var kanonbra när jag lyssnade på den i fjol. En klassiker i spänningsbranschen av John le Carré, i mitt tycke bättre nu än förra gången jag läste den, för länge sedan (den kom ut 1963).

Albert Camus "Främlingen" (L'Étranger) hör också till de slitstarka. Precis som det mesta idolen framför andra, Selma Lagerlöf, har skrivit. 

Sedan kan man ju undra vilka böcker som allmänt sett uppnått klassikerstatus. "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg måste ha gjort det, precis som "Romanen om Olof" av Eyvind Jonson som jag är mitt uppe i just nu, i radioföljetongsversion. I långa stycken helt fenomenal text!

En annan Nobel-pristagare som verkligen är värd att komma ihåg är norska Sigrid Undset och hennes fantastiska kärleksroman "Kristin Lavransdotter". Och en norska till: "Alberte" av Cora Sandel, i tre delar. Om Alberte som bryter upp och skapar sig ett eget liv i Paris, mot alla odds.

Nog finns det bra klassiker att ta till! Känner att jag skulle kunna rada upp många fler, så många som håller, faktiskt, att man skulle kunna klara sig på idel omläsningar ... men det är ju inte riktigt så vi fungerar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att den som sa att ett effektivt sätt att bli påmind om sin dödlighet är att göra en kullerbytta som vuxen, hen hade utan tvekan rätt. (Jag var inte duktig på det ens som barn.)

I det lilla formatet

Onsdag betyder Veckans kulturfråga från Enligt O. Den lyder denna gång så här: Vilka tunna böcker vill du lyfta fram?

Här är risken väldigt stor att jag upprepar mig, för jag har bestämt för mig att den frågan har förekommit tidigare, fast kanske inte just under den här vinjetten. 

Det nya normala i bokbranschen verkar numera vara ett omfång på minst 400 sidor, oftast längre, ibland väldigt mycket längre. Och inte sällan tänker jag att "den här historien hade tjänat på att bli lite nedstruken ..." Nu försöker jag tänka bort gamla favoriter i hanterligt format!

En föredömligt kort bok som jag läst på senare tid är i alla fall "En kvinnas frigörelse" (Combats et métamorphoses d'une femme) av Édouard Louis, en ung fransman som författarmässigt känns besläktad med den senaste Nobel-pristagaren, hans landsmaninna Annie Ernaux (hon skriver inte heller några tegelstenar). 

På 112 sidor får man lära känna Louis´ mamma, som efter ett trist liv bytte fot vid 45 års ålder – och lyckades! Rätt upplyftande, faktiskt. Den här lilla boken har nog väldigt många läst redan, kan jag tänka mig. Jag fick köa för den på biblioteket. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om bokhyllor

"Bokhyllor är som årsringar i gamla ekar, de berättar om tider som har varit och tankar som har försvunnit. /.../ Bokhyllor säger mycket om sina ägare, men nästan mer om sin tid."

-Lotta Olsson skriver krönika på Dagens Nyheters kulturavdelning. Hon rensar i sin mammas efterlämnade bokhylla, och jag känner väldigt väl igen situtionen. Båda blev vi bokslukare främst tack vare våra mödrar.

Lotta Olssons text påminner mig om den skojigaste bokhylla jag sett. Dock en som inte avslöjar något om den som läst böckerna ... 

Den här fanns med på Liljevalchs vårsalong 2019.  En Billy-hylla från Ikea med 180 böcker, alla med ryggen inåt. Mireia Rocher kom på det och fick garanterat fler än mig att fnissa. 

Fast vi blev inte så inspirerade att vi gick hem och vände våra böcker ut-och-in, det gjorde vi nog inte någon av oss!

Copyright Klimakteriehäxan

Oss systrar emellan

Jag har en syster. Hon är visserligen tio år äldre än jag, men i ett visst läge försvinner den där åldersskillnaden och gemensam bakgrund och sammanfallande intressen placerar oss på samma nivå, även om vi har levt väldigt olika liv, som skulle kunna bli två väldigt olika självbiografier ...

Systrar är nyckelordet för denna veckas tisdagstrio, så har bloggaren Ugglan & boken bestämt. Då upprepar jag gärna en gammal rekommendation: läs Annika Thors serie om de två flickorna som skickas till Sverige från Wien för att de ska undkomma kriget. ”En ö i havet” är den första av fyra böcker.  ”Havets djup”, ”Näckrosdammen”och ”Öppet hav” ger hela historien om de judiska systrarna Steffi och Nelli. Kallas ungdomsroman, men är utmärkt läsning för vuxna också.

"Unga kvinnor" (Little Women) har alla amerikaner läst i skolan. För mig krävdes det att jag bodde i USA en period för att jag skulle inse att det var nödvändig läsning, inte minst om man (som jag) spelade Trivial Pursuit ... Här följer läsaren fyra systrars uppväxt under 1800-talets andra hälft. Boken, som också finns som långfilm och tv-serie, lär åtminstone delvis bygga på författaren Louisa May Alcots eget liv. 

"Det blåser på månen" (The Wind on the Moon) är en brittisk barnbok som jag fick i present av min älskade sommarkompis Ingela från Stockholm när jag var i 10-årsåldern. Systrarna Dinna och Dorinda är huvudpersoner. Det är två tjejer med "girl power", de vågar saker som andra flickor inte törs, de är en ständig utmaning för sina föräldrar, de äter sig runda som ballonger (vilket jag tyckte var jättekul!) Och ondskan i världen (boken kom strax efter andra världskriget) kan skyllas på – om jag nu minns rätt – att det blåser på månen ... Om det stämmer måste det ha varit både storm och orkan på månen ett bra tag nu. Måtte den bedarra.

Copyright Klimakteriehäxan

I brit på bokstävr förvndls texten

Ibland töter mn på texter om man ska läsa trots att en massa information saknas. okstäver är borta, skiljetecken finns inte, det borde vara hur lätt om helst att tappa bort sig bland alla felen. Ändå nrukar det visa sig att folk utn problem läer de där texterna.

ka jag tolka detta om å att jag sitter här och korrigerar det jg skiver helt i onödan? Det är nämlien så att mitt tangentbord till laptoppen inte gör om jag vill. omliga boktäver går inte igenom förrän vid fjärde eller rent v sjätte försöket (en gång räknde jg till 16) och då slår jag till knappen så hårt att jag påminn om en kollega gamla Halda, en klassisk skrivmaskin från nno dzuml.

Min städutrutning.

Värt problem har jag med området där a, , d, e och r finns. Har försökt dmmsuga, petat med top, blåst lite försiktigt ... ingen skillnad. Och hårdare och hpårdre hmrar jag på tangentbordet. Nturligtvis skriver jg fel iblnd, men inte SÅ oft.

Inser ni vad detta kan gör med en text? Eempelvis kommer jg på tre välkända boktitlr som förvandls t'mligen radiklt.
"Törre än törst" v Mln Person Giolito.
"Nötormen", en fantstisk och superoriginell rysk romn som jg vnjutit. Skriven av Vldimir orokin.
"Kattkammarön" är en klassiker i barnbokshylln skriven v R L Stevenson.
Mitt eget nmn går inte heller att känn igen: in.

Och någr ndr: "Mätarnas mätare", populärt tv-program med gamla idrottsidoler som t'vlr mot varandra i diverse mer eller mindre konstiga grenar. "tjärnorna på lottet" är en annan tv-succé.
Sedn hr vi ju Katteverket som man understundom måste h kontakt med vre sig mn vill eller inte. Låter en aning gulligre än originlet, eller hur?

Nu hr jag verkligen fått hejd mig själv från att gå tillbak och korrigera lla felen ... jg vkyr ju nämligen korrfel men det påstås lltså gå br ändå, ft jg tycker förstås inte det! Däremot verväger jag starkt att invester i en ny laptop, en som inte kräver dammsugning. Som ju ändå inte hjälper. Men mn sk ta sig till ffären också. 

I väntn på det nvände jg inte mindre än fyr top för tt "damma" melln tangentern. Visst ka det väl hjälp?  nu k vi e om t livit lite bttre mn det d´tror jg inte tt et hr. UCK.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu skyltar vi igen!

Skyltsöndagar har vi alla söndagar även 2023, om inget märkligt inträffar som stoppar oss och BP, Skyltsöndagens främsta vårdnadshavare. För min del blev det en rätt blek premiär på skyltåret, men jag får ta det med ro ...  Leta färska skyltar i BP:s högerspalt!

Den märkningen hade jag aldrig sett förrän jag skulle lägga påsen som hade innehållit Barillas tortellini i återvinningen. (Väldigt liten "skylt", medges!)

Detta tåg trafikerar t-banelinjen nr 13, därom råder inget tvivel. Däremot ska man inte tro för mycket på skylten, om man vill ta sig framåt.

Det här är en markering (skylt!) för att här tar pulkabacken slut. Kanske läge
att byta till vattenskidor.

 

Avslutningsvis lite uppåttjack, som bara blir bättre tillsammans med en liten
 (eller för all del stor) blombukett ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att man borde sluta gnälla på regnandet och i stället glädjas åt hur bra det måste vara för grundvattennivån.

Veckans mening – om morgonpigga

Det går en skarp gräns genom mänskligheten. På ena sidan finns sjusovarna, de kvällspigga som inte kommer igång på allvar med någonting förrän det är mörkt ute. De älskar att ligga och dra sig i sängvärmen, lika mycket som de avskyr ljudet av väckarklockan, den som obönhörligt förklarar att det faktiskt är dags att gå upp. På andra sidan, som jag inte alls är lika bra på att beskriva, efterom jag inte känner mig hemma där, hittar vi de morgonpigga. Det är folk som vaknar av sig själva innan väckarklockan tjuter, de skuttar ur sängen med ett leende på läpparna och kan knappt hejda sin arbetslust tillräckligt länge för att de ska hinna svälja frukosten. Petra Medes mamma tillhör den senare kategorin. Mede, med karriär som dansare, komiker och programledare på sitt cv, kallar sig numera också författare och i sin självbiografi "Skam och högmod i Sävedalen" berättar hon om sin barndom och uppväxt. Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar, hittar jag (med ett litet fnissande) i Medes beskrivning av mammans personlighet:

Det som inte hunnit göras före klockan elva på förmiddagen är knappt värt att göras.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 128

 FATTIGMÅNADSKALENDER

-Det är varuhuskedjan Ö&B som hittat en ny kampanjmodell. Januari brukar förvisso kunna visa upp sviterna av julfirandet i hemmabudgeten. Nu satsar man på adventskalenderns motsvarighet i en nyårsvariant: en extraprisvara per dag, med start på Knut-dagen (igår), då julen ju formellt är slut. Se där: en fattigmanskalender! Vet inte om jag tror på någon pyramidal succé ...

Tjugofem ord

Ett foto i veckans färg: grått.

Fem ord per svar ska det vara på de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda denna gång. Inte alltför ansträngande att räkna ut att tjugofem ord räcker för "den egna delen" av dagens bloggpost. Ja, vad skulle man göra utan dessa "utmaningar"? Bli tvungen att tänka alldeles själv?

1. Med fem ord, hur har din vecka varit? Grå, regnig, tom på händelser.
2. Med fem ord, vad gör du imorgon? Spelar pingis med Hammarbys seniorer.
3. Med fem ord, vad var roligast i veckan? Jesper Rönndahls tv-ståupp om tatueringar.
4. Med fem ord, vad behöver du göra? Snabbt förpassa julen till källaren.
5. Med fem ord, vad önskar du just nu? Drygt fyra timmars trygg bilresa. 

Copyright Klimakteriehäxan

Visst har jag "reprisläst"!

Vissa böcker är så givande att läsa att man tänker, så snart man lagt ihop pärmarna, att den där, den ska jag läsa igen. Nån gång.  Sedan är det ytterst osäkert om det någonsin blir av, men vid varje tillfälle när jag försöker rensa i bokhyllan stöter jag på sådant som absolut måste få vara kvar – för "den borde jag verkligen läsa om"!

Mia i bokhörnan ställer den andra helgfrågan för året och det handlar just om detta: Läser du om böcker? Ge gärna exempel.

I mitt fall är det alltså så, att jag tänker läsa om böcker långt mycket oftare än jag verkligen gör det, eftersom världen är full av litteratur som man ändå aldrig kommer att hinna konsumera, hur gärna man än vill.

Men några böcker har jag kört i repris, och jag kan tänka mig att göra det igen. "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult" är Astrid Lindgrens berättelse om föräldrarna och deras kärlekssaga i Småland för ganska länge sedan. Helst ska man lyssna på den, när Astrid läser själv. Så bra!

En annan som är omöjlig att läsa för många gånger är Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien". Också en otroligt gripande kärlekshistoria, men här handlar det om känslorna som uppstår mellan en far och hans dotter, ett barn han inte ens trodde att han ville ha ...

"Glöd" av ungraren Sándor Márai började jag läsa för andra gången i fjol, eftersom jag inte kom ihåg att jag redan hade läst den ... Men jag fortsatte till sista punkt, för storyn var fortfarande bra och jag hade naturligtvis glömt en hel del. Mera kärlek, här i kombination med svartsjuka och såta barndomsvänner som blir rivaler. 
Så där ser man, visst har jag "reprisläst"!

Copyright Klimakteriehäxan

"Min Barbie och jag"

Den som gillar dockan Barbie kan i år fira henne på 64-årsdagen. Ja, så gammal har hon faktiskt hunnit bli! Jag hade växt ifrån dockorna när hon lanserades, men en större succé i leksaksbranschen får man leta efter. Någon lika omstridd finns väl inte heller.

Barbie har upphöjts till en kulturell företeelse som debatterats intensivt, både häcklats och hyllats. Som kroppsideal var hon långt ifrån idealisk, och dessutom fanns hon inledningsvis bara i ljushyad variant. Men mycket har hänt under åren, och i dag finns hon i olika storlekar, färger och – faktiskt –former.

Om du är en gammal "Barbie-mamma" finns just nu ett kul program på SVT Play, gjort av svenskspråkiga YLE i Finland. Nio kvinnor och en man, alla synnerligen vuxna och med helt olika karriärer långt från dockornas värld, berättar på en halvtimme i "Min Barbie och jag" om sin fascination som fått dem att älska Barbie för evigt. En av dem har minst 400 dockor, många fortfarande kvar i sin originalförpackning, med stort samlarvärde. Men då har hon en till, likadan, uppackad, att byta kläder och frisyr på ... 

Klart underhållande tyckte jag som råkade titta härom kvällen, trots att jag inte tillhör de "frälsta"! Men samlare är nästan alltid fascinerande, oavsett vad de samlar på för prylar.

Tio personer som älskar Barbie. Bild från YLE

Copyright Klimakteriehäxan

Ny favorit?

Enligt O får mig att klicka upp listan över fjolårets lästa böcker, detta i och med att hon ställer Veckans kulturfråga: Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2022?

Jag räknar och finner nio författarnamn som jag inte stiftat bekantskap med tidigare. Då återstår frågan: Är någon av dem en potentiell favorit? Två är döda, där finns inte mycket mer att hämta. En ung japanska tyckte jag bara var tröttsam. Irländsk barndom har jag konsumerat i mängd redan. En Nobel-pristagare (Gurnak) gav inte mersmak. Andra som jag gillar har jag läst förut och återvänt till.

Listan blir snabbt väldigt kort. Den ende som hänger kvar som helt ny och hyfsat lovande i min bokhylla är till sist Daniel Bergman, vars självbiografiska (och berörande) "Hjärtat" jag fann klart läsvärd. Dock inte i första hand för berättelserna om föräldrarna (Käbi Laretei och Ingmar Bergman) och inte heller för författarens egen sjukdomshistoria, men mer för den intressanta inblick jag fick i ambulanspersonalens vardagsliv. Då är frågan: skriver han något mer? Det vet jag inte. Så etiketten "favorit" hänger rätt löst.

Copyright Klimakteriehäxan 

I min bokkö från ifjol

Idag, med avklarade helger, återuppstår Tisdagstrion hos Ugglan & Boken. Temat hon presenterar är Böcker jag inte hann med under 2022.

Oj då! Så långa blogginlägg finns inte! Mitt lager av olästa pappersböcker lyckas växa, trots min föresats att inte köpa, utan låna eller läsa i e-boksformat.

Men jag kan lätt lista tre titlar som står långt fram i kön. "Djävulsgreppet" av Lina Wolff är en sådan. Har höga förväntningar, efter "Köttets tid". Sedan har jag nu bara en av Karin Alfredssons böcker oläst: "Från någon som vill dig illa", så den måste det bli, i vetskap om att det snart kommer en ny. Hon är obegripligt produktiv!

Det är hård konkurrens om bronsplatsen i denna tävling, och som vanligt är det urtrist att komma fyra ... men nu bestämmer jag mig för  Alex Schulmans "Malma station"). I min bokkö kör jag på det lättlästa spåret tills vidare (det tror jag i alla fall!) Och hela trion gavs ut under fjolåret.

Copyright Klimakteriehäxan