En fantastisk sommardag i Stockholm!
Och hur har jag tillbringat den?
Jo med att putsa fönster. Tvätta tre maskiner. Stryka. Otroligt men sant.
Hur dum kan man bli, stryka på årets vackraste och kanske varmaste dag?
Men vad göra när snart hela sommargarderoben består av linneplagg, som är så sköna att ha. Trots kraven på omvårdnad. De blir ju skrynkliga ändå, de SKA ju vara skrynkliga, invänder kanske någon. Jo för all del, men nog blir det olika sorters skrynklor på en gång struket linnetyg och ostruket – eller hur? Alltså strök jag.
Men sedan tog jag ändå lite ledigt och smög ut i gröngräset och, när det började bli lite svettigt i brassestolen, ner i sjön. Helt fantastiskt, avsvalkande men inte iskallt.
Jag framhärdar alltså med min civila olydnad och trotsar badförbudet i Årstaviken – ingående beskrivet i en bloggpost förra sommaren, du kanske inte har läst den? Varför inte passa på nu i så fall? Här är den!
Så sköna dopp kan gå i repris, nästan hur många gånger som helst.
Bara vädret håller i sig.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juni 30, 2006
Bloggenkät
Bloggen Media Culpa genomför sin andra undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Vilken kanske inte är alldeles enkelt mitt i sommar- och semestertider, när aktiviteten på nätet rimligen är betydligt lägre än annars.
Du kan i alla fall svara på enkäten genom att klicka på den här länken:
http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=956142272223
Du svarar anonymt. Och det tar dig uppskattningsvis två och en halv minut.
Men resultatet kanske blir intressant, vem vet?
Du kan i alla fall svara på enkäten genom att klicka på den här länken:
http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=956142272223
Du svarar anonymt. Och det tar dig uppskattningsvis två och en halv minut.
Men resultatet kanske blir intressant, vem vet?
torsdag, juni 29, 2006
Bussigt
Härom dagen ondgjorde jag mig över den teknostress som drabbade mig i det bredbandslösa Barndomslandet.
Just nu är jag alldeles till mig av rakt motsatt anledning: jag sitter på en buss på väg mot Stockholm - och bloggar!
Har oavbruten, trådlös nätkontakt.
Ibland tror man att man har tekniken med sig bara för att man bär på den. (Kommer osökt att tänka på den klassiska koimmentaren om en fuling: inte nog med att han har utseendet mot sig, han har det med sig också... fast den har ju absolut ingenting med detta att göra.)
Och ibland har man den verkligen med sig. Tekniken menar jag nu igen.
Som här på E18.
Jättebussigt!
Just nu är jag alldeles till mig av rakt motsatt anledning: jag sitter på en buss på väg mot Stockholm - och bloggar!
Har oavbruten, trådlös nätkontakt.
Ibland tror man att man har tekniken med sig bara för att man bär på den. (Kommer osökt att tänka på den klassiska koimmentaren om en fuling: inte nog med att han har utseendet mot sig, han har det med sig också... fast den har ju absolut ingenting med detta att göra.)
Och ibland har man den verkligen med sig. Tekniken menar jag nu igen.
Som här på E18.
Jättebussigt!
Första doppet
Det hann alltså nästan bli juli innan jag kom i sjön i år. Snudd på skandal.
För här i Barndomslandet badar man alltid på sommaren, ibland redan i slutet av maj.
Bästa badberget är inte stort, speciellt inte när vattennivån i sjön är hög, så ibland har det varit konkurrens om utrymmet.
I dag var jag, svettig efter kampen med gräsklipparen mot sorktuvor och småstubbar, ensam på själva berget, men inne i viken landade en tvåbarnsfamilj samtidigt som jag. Barnen hade doppat sig innan jag hade hunnit få av mig sandalerna, deras glada plask hördes vida omkring. En skäggdopping med två ungar på släp lät sig inte skrämmas utan simmade förbi ganska nära land – en stund såg det ut som om mamman simmade ifrån de små, men de kom ikapp. Rena idyllen där i solen, som äntligen lyste.
Den badande familjen var inga jag kände igen. Ingen Urbefolkning (dit jag fortfarande räknar mig) alltså, men kanske Lokalbefolkning – det har ju hänt en del med den sedan jag flyttade härifrån. Vi har också ganska gott om Sommargäster här på trakten, både på genomresa och med stugor. Och då kan, som sagt, det uppstå vissa smärre skärmytslingar om utrymmet och bästa stället att ta sig i och ur vattnet.
Minns en gång på badberget när vi hade etablerat oss, ett gäng ur Urbefolkningen. En i den äldre generationen, en dam vars ålder låg kring pensionsstrecket, badade varje dag som kallades sommar i almanackan, oavsett väder. Hon ville inte ha inkräktare på berget. Ändå kom det en. En aommargäsr.
-Här har vi badat hela livet, sa Urbefolkningsdamen med eftertryck.
Att hon försvarade sitt revir var alldeles uppenbart.
-Mhm, sa Sommargästen utan att verka alltför imponerad.
-Vattnet i den här sjön är faktiskt rena skönhetsmedlet, fortsatte Urbefolkningsdamen.
-Jaså, sa Sommargästen.
Minipaus. Så kom, i all enkelhet, dråpslaget:
-Synd att det inte märks.
Tror att han gick och badade någon annanstans sedan.
Lite skönhetsbefrämjande var det nog att bada i sjön i dag ändå, för när jag klev i kände jag hur alla kroppsmått på bredden krympte ungefär en decimeter.
Men det gick förstås över blixtsnabbt. Tippar att det faktiskt var sisådär 20 grader i vattnet och jag simmade till och med runt en stund utan att tveka.
Första doppet äntligen avklarat.
Vackert så, eller hur!
Copyright Klimakteriehäxan
För här i Barndomslandet badar man alltid på sommaren, ibland redan i slutet av maj.
Bästa badberget är inte stort, speciellt inte när vattennivån i sjön är hög, så ibland har det varit konkurrens om utrymmet.
I dag var jag, svettig efter kampen med gräsklipparen mot sorktuvor och småstubbar, ensam på själva berget, men inne i viken landade en tvåbarnsfamilj samtidigt som jag. Barnen hade doppat sig innan jag hade hunnit få av mig sandalerna, deras glada plask hördes vida omkring. En skäggdopping med två ungar på släp lät sig inte skrämmas utan simmade förbi ganska nära land – en stund såg det ut som om mamman simmade ifrån de små, men de kom ikapp. Rena idyllen där i solen, som äntligen lyste.
Den badande familjen var inga jag kände igen. Ingen Urbefolkning (dit jag fortfarande räknar mig) alltså, men kanske Lokalbefolkning – det har ju hänt en del med den sedan jag flyttade härifrån. Vi har också ganska gott om Sommargäster här på trakten, både på genomresa och med stugor. Och då kan, som sagt, det uppstå vissa smärre skärmytslingar om utrymmet och bästa stället att ta sig i och ur vattnet.
Minns en gång på badberget när vi hade etablerat oss, ett gäng ur Urbefolkningen. En i den äldre generationen, en dam vars ålder låg kring pensionsstrecket, badade varje dag som kallades sommar i almanackan, oavsett väder. Hon ville inte ha inkräktare på berget. Ändå kom det en. En aommargäsr.
-Här har vi badat hela livet, sa Urbefolkningsdamen med eftertryck.
Att hon försvarade sitt revir var alldeles uppenbart.
-Mhm, sa Sommargästen utan att verka alltför imponerad.
-Vattnet i den här sjön är faktiskt rena skönhetsmedlet, fortsatte Urbefolkningsdamen.
-Jaså, sa Sommargästen.
Minipaus. Så kom, i all enkelhet, dråpslaget:
-Synd att det inte märks.
Tror att han gick och badade någon annanstans sedan.
Lite skönhetsbefrämjande var det nog att bada i sjön i dag ändå, för när jag klev i kände jag hur alla kroppsmått på bredden krympte ungefär en decimeter.
Men det gick förstås över blixtsnabbt. Tippar att det faktiskt var sisådär 20 grader i vattnet och jag simmade till och med runt en stund utan att tveka.
Första doppet äntligen avklarat.
Vackert så, eller hur!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 28, 2006
Barndomslandet och Världen
Förr i världen badade jag jätteofta på sommaren. Vattnet var inte alltid varmt, men ändå badbart.
Förr i världen tog jag cykeln när jag skulle förflytta mig här i Barndomslandet.
Förr i världen avskydde jag att plocka bär såvitt det inte handlade om smultron.
Förr i världen var det viktigt att ha sommarkul på fredagen och lördagen, och hittade man på något skoj på söndagen och onsdagen också, så gjorde det inget.
Förr i världen gjorde någon annan det tråkiga som hörde sommaren till – klippa gräset, rensa ogräs, koka sylt.
Förr i världen var inte världen särskilt påträngande, i alla fall inte på sommaren.
Men det var då det.
Idag är det onsdag och jag sitter bakom ett berg av jordgubbskartonger (inte den sortens onsdagskul jag skulle ha uppskattat förr i världen). De fina gubbarna har åkt ända från Öland, det blir rätt många mil, och enkom för deras skull var det för ovanlighetens skull kö utanför Konsum. Priset, 13 kronor litern, var förstås orsaken – en dramatisk nedgång, för ett dygn sedan tog man 35 spänn.
Nu ska det bli sylt. Man måste passa på. Bären blir kanske inte billigare i år.
Men världen finns där, faktiskt ganska nära.
Israel attackerar Gazaremsan. Hamas har kidnappat ännu en israel, en judisk bosättare.
Ska jag ta syltsocker eller vanligt?
Min bästa jordgubbssylt kallar jag J&R, vilket uttyds jordgubb och rabarber. Grannen har rabarber i överflöd, vi får ta så mycket vi vill.
Två små flickor har hittats döda i Belgien och alla minns Marc Dutroux.
Trots att det är väldigt nära tar vi bilen till grannen, bil i stället för paraply. Innan vi hugger in på rabarberlandet blir det naturligtvis kaffe och hembakt. Ljudnivån runt köksbordet är märkvärdigt hög, trots att vi bara är fyra personer. Men husets härskarinna, 82, har aldrig blivit vän med hörapparaten, och det är bara jag som inte är van.
”Han tvingade mig att äta sitt bajs, och han kissade på mig när jag sov” berättar en misshandlad kvinna som intervjuas inför utsikterna till skyddat boende.
Rabarbern är vacker, mörkgrön, kraftig, rentav ståtlig. Till min sylt går det åt nästan lika mycket av den som av jordgubbarna. Vet inte hur mycket jag behöver.
Debatten om fildelning på nätet contra respekten för upphovsrätten går vidare. Ska fildelarna kunna försäkra sig mot eventuella böter?
Solen tittar fram genom molnen, jag klär av mig innan jag börjar rensa jordgubbar. De är stora och fina, men ack så många – behöver vi verkligen SÅ mycket sylt?
Lastbilsförare nykterhetstestas när de kör av färjan i Skåne. Äntligen!
Rabarbern är trist att skala trots att den är så nyskördad en avskuren stjälk kan bli. Skalen ringlar mot marken och bildar en lockig massa som skulle kunna bli en ball peruk på maskerad, fast de går förstås direkt i skräpet.
Moderatledaren är förhållandevis jättepopulär och valanalytikern kliar sig åtminstone bildligt i den coola skäggstubben och jämför med Carl Bildt.
Jag borde ha en vassare kniv för att skiva rabarbern.
Jordgubbarna är så stora att de måste delas.
Mina fingrar missfärgas av bären.
Statsministern duckar för en fråga gällande hans framtid som godsägare: Det har jag inte ens tänkt på!
Hur mycket socker ska jag ta? Delvis en samvets-, delvis en smak- och delvis en hållbarhetsfråga.
Burkar måste diskas.
Den svenska börsen är i dag oförändrad.
Jag har ännu inte badat i sjön. Snudd på skandal. Smultron har jag plockat, en handfull som smakade sommar – och kanske pyttelite vägdamm. J&R-sylten kokar jag just nu. Det doftar ljuvligt ur grytan.
I morgon ska jag klippa gräset. Om bara det håller uppe, men meteorologen lovar sol och varmare.
Det gäller även här i Barndomslandet, där världen numera ideligen gör sig påmind och är helt omöjlig att bortse ifrån.
Sugen på sylt? Här är receptet:
Klimakteriehäxans J&R-sylt
1 kg jordgubbar
0,75 kg rabarber
saften av två limefrukter
1,5 kg socker (mer om du vill ha riktigt söt sylt)
Dela stora bär, skär rabarbern i bitsockerstora bitar.
Varva bär, rabarber och socker i en gryta. Häll limesaften över.
Låt koka upp sakta.
Skumma.
När sylten kokat i minst 15 minuter (gör inget om den kokar längre, se till att hela grytan puttrar!) är den klar att hällas upp. Kan du fortfarande se att rabarbern är ljus i färgen? Då har du kokat den för lite!
Tänker du spara den länge? Tillsätt i så fall lite natriumbensoat.
Vill du ha riktigt tjock sylt? Tillsätt pektin av något slag, annars måste du ta mera socker.
Häll upp i rena, varma burkar. Häll fullt! Sätt på lock och ställ sedan burken upp och ner på t ex en bricka (det blir vakuum men OM du inte satt på locken ordentligt kan det ju läcka...)
Provät den nykokta sylten ljummen till vaniljglass!
Mmmmm...
Copyright Klimakteriehäxan
Förr i världen tog jag cykeln när jag skulle förflytta mig här i Barndomslandet.
Förr i världen avskydde jag att plocka bär såvitt det inte handlade om smultron.
Förr i världen var det viktigt att ha sommarkul på fredagen och lördagen, och hittade man på något skoj på söndagen och onsdagen också, så gjorde det inget.
Förr i världen gjorde någon annan det tråkiga som hörde sommaren till – klippa gräset, rensa ogräs, koka sylt.
Förr i världen var inte världen särskilt påträngande, i alla fall inte på sommaren.
Men det var då det.
Idag är det onsdag och jag sitter bakom ett berg av jordgubbskartonger (inte den sortens onsdagskul jag skulle ha uppskattat förr i världen). De fina gubbarna har åkt ända från Öland, det blir rätt många mil, och enkom för deras skull var det för ovanlighetens skull kö utanför Konsum. Priset, 13 kronor litern, var förstås orsaken – en dramatisk nedgång, för ett dygn sedan tog man 35 spänn.
Nu ska det bli sylt. Man måste passa på. Bären blir kanske inte billigare i år.
Men världen finns där, faktiskt ganska nära.
Israel attackerar Gazaremsan. Hamas har kidnappat ännu en israel, en judisk bosättare.
Ska jag ta syltsocker eller vanligt?
Min bästa jordgubbssylt kallar jag J&R, vilket uttyds jordgubb och rabarber. Grannen har rabarber i överflöd, vi får ta så mycket vi vill.
Två små flickor har hittats döda i Belgien och alla minns Marc Dutroux.
Trots att det är väldigt nära tar vi bilen till grannen, bil i stället för paraply. Innan vi hugger in på rabarberlandet blir det naturligtvis kaffe och hembakt. Ljudnivån runt köksbordet är märkvärdigt hög, trots att vi bara är fyra personer. Men husets härskarinna, 82, har aldrig blivit vän med hörapparaten, och det är bara jag som inte är van.
”Han tvingade mig att äta sitt bajs, och han kissade på mig när jag sov” berättar en misshandlad kvinna som intervjuas inför utsikterna till skyddat boende.
Rabarbern är vacker, mörkgrön, kraftig, rentav ståtlig. Till min sylt går det åt nästan lika mycket av den som av jordgubbarna. Vet inte hur mycket jag behöver.
Debatten om fildelning på nätet contra respekten för upphovsrätten går vidare. Ska fildelarna kunna försäkra sig mot eventuella böter?
Solen tittar fram genom molnen, jag klär av mig innan jag börjar rensa jordgubbar. De är stora och fina, men ack så många – behöver vi verkligen SÅ mycket sylt?
Lastbilsförare nykterhetstestas när de kör av färjan i Skåne. Äntligen!
Rabarbern är trist att skala trots att den är så nyskördad en avskuren stjälk kan bli. Skalen ringlar mot marken och bildar en lockig massa som skulle kunna bli en ball peruk på maskerad, fast de går förstås direkt i skräpet.
Moderatledaren är förhållandevis jättepopulär och valanalytikern kliar sig åtminstone bildligt i den coola skäggstubben och jämför med Carl Bildt.
Jag borde ha en vassare kniv för att skiva rabarbern.
Jordgubbarna är så stora att de måste delas.
Mina fingrar missfärgas av bären.
Statsministern duckar för en fråga gällande hans framtid som godsägare: Det har jag inte ens tänkt på!
Hur mycket socker ska jag ta? Delvis en samvets-, delvis en smak- och delvis en hållbarhetsfråga.
Burkar måste diskas.
Den svenska börsen är i dag oförändrad.
Jag har ännu inte badat i sjön. Snudd på skandal. Smultron har jag plockat, en handfull som smakade sommar – och kanske pyttelite vägdamm. J&R-sylten kokar jag just nu. Det doftar ljuvligt ur grytan.
I morgon ska jag klippa gräset. Om bara det håller uppe, men meteorologen lovar sol och varmare.
Det gäller även här i Barndomslandet, där världen numera ideligen gör sig påmind och är helt omöjlig att bortse ifrån.
Sugen på sylt? Här är receptet:
Klimakteriehäxans J&R-sylt
1 kg jordgubbar
0,75 kg rabarber
saften av två limefrukter
1,5 kg socker (mer om du vill ha riktigt söt sylt)
Dela stora bär, skär rabarbern i bitsockerstora bitar.
Varva bär, rabarber och socker i en gryta. Häll limesaften över.
Låt koka upp sakta.
Skumma.
När sylten kokat i minst 15 minuter (gör inget om den kokar längre, se till att hela grytan puttrar!) är den klar att hällas upp. Kan du fortfarande se att rabarbern är ljus i färgen? Då har du kokat den för lite!
Tänker du spara den länge? Tillsätt i så fall lite natriumbensoat.
Vill du ha riktigt tjock sylt? Tillsätt pektin av något slag, annars måste du ta mera socker.
Häll upp i rena, varma burkar. Häll fullt! Sätt på lock och ställ sedan burken upp och ner på t ex en bricka (det blir vakuum men OM du inte satt på locken ordentligt kan det ju läcka...)
Provät den nykokta sylten ljummen till vaniljglass!
Mmmmm...
Copyright Klimakteriehäxan
Dags att träda fram
Det har blivit dags för en träda-frammare.
Jag är medlem i en Hemlig Orden.
Beviset, medlemshandlingen, finns nu i min hand. Ett tryckt kort i svart och vitt, som satt instucket mellan några böcker i min gamla stringhylla, fortfarande upphängd på väggen i det som brukade vara mitt flickrum. Kortet andas 50-tal, precis som bokhyllan.
Det står att jag är medlem av Hemliga Ögon Orden. Jag är medlem nummer 56, vilket rimligen måste vara ett lågt nummer, för vi talar inte om någon liten lokal lustighet, utan en landsomfattande rörelse.
En svår inträdesprövning måste klaras av innan man antogs i sammanslutningen – kan det ha handlat om att svara på någon gåta eller rebus eller så?
Underskriften är Pekka Langers, med titeln Hemlig Ögon Ordnare. Han var (för den som eventuellt inte minns honom) en rolighetsminister i största allmänhet, med rader av radio- och teveprogram och flera böcker på sin meritlista – för att inte tala om att han var programledare i det populära listprogrammet Sommartoppen i åratal, med en stark faiblesse för Alma Cogan (en av hennes stora hittar, ”Tennessee Waltz”, döpte Pekka raskt om till ”Tennisvalsen”, fast oftast var han lite skojigare än så).
Detaljerna minns jag alltså inte så noga, men alltihop bottnar i att jag till frukost alltid drack choklad. Och inte vilken choklad som helst! Nej, Cloettas Ögon Kakao skulle det vara. De två stiliserade ögonen på paketet övervakade tillagningen: en rågad tesked kakaopulver, två teskedar strösocker, en slurk grädde rördes ihop till en gegga, över vilken man sedan hällde kokande vatten.
I vissa familjer värmde man mjölk som ersatte grädden och vattnet, men då riskerade man också skinn på koppen. Jag föredrog alltså grädde-och-vatten-varianten.
Det blev väldigt gott, fast ibland blev drycken lite lankig, eftersom den där geggan i sig var så god att den ibland åts upp innan den hann spädas med vatten.
Och uppenbarligen var vi många som slurpade i oss Ögon Kakao, eftersom någon marknadsförare på Mazetti kom på att bilda Hemliga Ögon Orden.
På medlemskortet står ett tillägg: Gäller endast om ägaren kan uppvisa medlemsnål också.
Det kan jag.
Den sitter på min gamla märkessköld som jag tillverkade själv av en bit grön sammet, överblivet tyg från en finklänning.
Nu undrar jag bara: finns det några fler medlemmar av Hemliga Ögon Orden där ute? Vad sägs om en reunion? Varm choklad och limpmacka föreslås som förtäring.
Det var ju faktiskt jättegott.
Men Ögon Kakao, den äkta, finns förstås inte längre. Antar jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag är medlem i en Hemlig Orden.
Beviset, medlemshandlingen, finns nu i min hand. Ett tryckt kort i svart och vitt, som satt instucket mellan några böcker i min gamla stringhylla, fortfarande upphängd på väggen i det som brukade vara mitt flickrum. Kortet andas 50-tal, precis som bokhyllan.
Det står att jag är medlem av Hemliga Ögon Orden. Jag är medlem nummer 56, vilket rimligen måste vara ett lågt nummer, för vi talar inte om någon liten lokal lustighet, utan en landsomfattande rörelse.
En svår inträdesprövning måste klaras av innan man antogs i sammanslutningen – kan det ha handlat om att svara på någon gåta eller rebus eller så?
Underskriften är Pekka Langers, med titeln Hemlig Ögon Ordnare. Han var (för den som eventuellt inte minns honom) en rolighetsminister i största allmänhet, med rader av radio- och teveprogram och flera böcker på sin meritlista – för att inte tala om att han var programledare i det populära listprogrammet Sommartoppen i åratal, med en stark faiblesse för Alma Cogan (en av hennes stora hittar, ”Tennessee Waltz”, döpte Pekka raskt om till ”Tennisvalsen”, fast oftast var han lite skojigare än så).
Detaljerna minns jag alltså inte så noga, men alltihop bottnar i att jag till frukost alltid drack choklad. Och inte vilken choklad som helst! Nej, Cloettas Ögon Kakao skulle det vara. De två stiliserade ögonen på paketet övervakade tillagningen: en rågad tesked kakaopulver, två teskedar strösocker, en slurk grädde rördes ihop till en gegga, över vilken man sedan hällde kokande vatten.
I vissa familjer värmde man mjölk som ersatte grädden och vattnet, men då riskerade man också skinn på koppen. Jag föredrog alltså grädde-och-vatten-varianten.
Det blev väldigt gott, fast ibland blev drycken lite lankig, eftersom den där geggan i sig var så god att den ibland åts upp innan den hann spädas med vatten.
Och uppenbarligen var vi många som slurpade i oss Ögon Kakao, eftersom någon marknadsförare på Mazetti kom på att bilda Hemliga Ögon Orden.
På medlemskortet står ett tillägg: Gäller endast om ägaren kan uppvisa medlemsnål också.
Det kan jag.
Den sitter på min gamla märkessköld som jag tillverkade själv av en bit grön sammet, överblivet tyg från en finklänning.
Nu undrar jag bara: finns det några fler medlemmar av Hemliga Ögon Orden där ute? Vad sägs om en reunion? Varm choklad och limpmacka föreslås som förtäring.
Det var ju faktiskt jättegott.
Men Ögon Kakao, den äkta, finns förstås inte längre. Antar jag.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 27, 2006
Bortkopplad, inte avkopplad
Jag är bredbandslös. Så gott som avskuren från omvärlden.
Du milde sån tid allt tar!
Det som annars är ett ögonblicks verk – en koll av ett telefonnummer, några fakta som man inte kan enas om, eller bara en snabb titt för att veta att ingenting allvarlig har hänt i världen – är nu näst intill ogörligt.
Sitter framför datorn och stirrar på timglaset.
Komma in på Blogspot tar upp till en halvtimme om det lyckas alls. Och så kan man bli utslängd, ofrivilligt nedkopplad, i nästa sekund. Hoppa mellan olika ställen på nätet är inte att tänka på, inte att läsa andra bloggar heller. Kommentera? Glöm det. Pinga? Jo det gick i alla fall en gång. (Men vart tog förresten tjejblog.com vägen?)
Ute intensivregnar det. Inne måste man ha taklampan tänd. Perfekt datorväder, med andra ord. Och så detta!
Jag lider av tekno-stress. I stället för att vara avkopplad är jag bortkopplad och det är jätteirriterande.
Men kommer tillbaka till civilisationen, den ständigt uppkopplade, så småningom.
I väntan på det ska det bli spännande att se hur lång tid det tar att få kontakt den här gången.
Jo! Faktiskt "bara" 25 minuter... om nu nästa musklick får önskad effekt...
Copyright Klimakteriehäxan
Du milde sån tid allt tar!
Det som annars är ett ögonblicks verk – en koll av ett telefonnummer, några fakta som man inte kan enas om, eller bara en snabb titt för att veta att ingenting allvarlig har hänt i världen – är nu näst intill ogörligt.
Sitter framför datorn och stirrar på timglaset.
Komma in på Blogspot tar upp till en halvtimme om det lyckas alls. Och så kan man bli utslängd, ofrivilligt nedkopplad, i nästa sekund. Hoppa mellan olika ställen på nätet är inte att tänka på, inte att läsa andra bloggar heller. Kommentera? Glöm det. Pinga? Jo det gick i alla fall en gång. (Men vart tog förresten tjejblog.com vägen?)
Ute intensivregnar det. Inne måste man ha taklampan tänd. Perfekt datorväder, med andra ord. Och så detta!
Jag lider av tekno-stress. I stället för att vara avkopplad är jag bortkopplad och det är jätteirriterande.
Men kommer tillbaka till civilisationen, den ständigt uppkopplade, så småningom.
I väntan på det ska det bli spännande att se hur lång tid det tar att få kontakt den här gången.
Jo! Faktiskt "bara" 25 minuter... om nu nästa musklick får önskad effekt...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 26, 2006
Barndomens stenar
”Jag längtar stenarna där barn jag lekt” skrev poeten – minns inte vem av de gamla stora klassikerna det var just nu, får kolla det senare.
Jag knallar runt på de där stenarna nu några dagar.
Brukar jag längta?
Vet inte riktigt. Visst känner jag mig hemma på sätt och vis, men samtidigt är mycket så väldigt annorlunda.
Folk försvinner. De flesta jag minns från förr verkar ha flytt sin kos, sällan till andra orter utan snarare till en eventuell existens där man aldrig får någon ny adress. Det är föräldragenerationen, i dag de pensionerade, kroknade, fläckiga av ålder, utslitna av arbete, som är den jag minns bäst – och det är den som ständigt tunnas ur.
Passerar pappas gravsten och känner ett stänk av klockren irritation över att de som för årligt arvode ska stå för blommor och skötsel har planterat några ganska ynkliga begonior i färger som skär sig totalt mot varandra. Går förbi stenen på min kusins grav, han som dog i någon sjukdom, innan jag var född. Ser namnen på avlidna grannar, sådana som brukade komma på kafferep hemma hos oss. Konstaterar än en gång att klasskamraten som en dag inte stod ut längre utan avslutade sitt liv genom eget beslut faktiskt inte blev mycket äldre än trettio.
Längtade han verkligen dit, till stenarna, trakten där han startat sitt liv och där han nu är begravd? Är det inte rent av många som snabbt och gärna glömmer bort allt som har med barndomen att göra?
De som var mina lek- och skolkamrater har oftast flyttat, men visst finns några kvar. Om vi stöter ihop, på en gata, i en butik, blir konversationen lätt väldigt trevande när de inledande fraserna är avklarade. Sanningen är ju att man inte nödvändigtvis har en massa gemensamt bara för att man är född på ungefär samma ställe.
Jag pekar framför dotterns näsa: där ligger min gamla skola! och där, titta, just det där fönstret! – där bodde jag i flera år! och titta på den där telefonstolpen bara femti meter bort, det var där hackspetten satt och trummade och inte lät mig sova! och där låg bageriet som hade så god krämbullar! och busscentralen, den finns visst inte längre, den låg där! biblioteket som blev min skattkammare och var jättestort en gång, det har flyttat och huset där det en gång låg är faktiskt inte stort alls! och där det nu är en blomsteraffär låg serveringen där jag alltid åt det billigaste, på lunchrasten från första jobbet! och där... och där...
Det blir förstås för mycket, för många detaljer, för många upprepningar. Vi avlägger ett rituellt besök i bästa glasskiosken och packar sedan in oss i bilen.
Vi slumrar till i baksätet, men resan är kort.
Fåglarna håller igång när vi är framme vid huset. Gräset behöver klippas, pelargonierna blommar snällt, klängrosen är full i knopp och en bofink har fortfarande något att uträtta i en av holkarna. Regnmätaren är tom men molnen på himlen kommer nog att ändra på det.
Sådant känns i alla fall välbekant.
När jag är tillbaka på stenarna där barn jag lekt.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag knallar runt på de där stenarna nu några dagar.
Brukar jag längta?
Vet inte riktigt. Visst känner jag mig hemma på sätt och vis, men samtidigt är mycket så väldigt annorlunda.
Folk försvinner. De flesta jag minns från förr verkar ha flytt sin kos, sällan till andra orter utan snarare till en eventuell existens där man aldrig får någon ny adress. Det är föräldragenerationen, i dag de pensionerade, kroknade, fläckiga av ålder, utslitna av arbete, som är den jag minns bäst – och det är den som ständigt tunnas ur.
Passerar pappas gravsten och känner ett stänk av klockren irritation över att de som för årligt arvode ska stå för blommor och skötsel har planterat några ganska ynkliga begonior i färger som skär sig totalt mot varandra. Går förbi stenen på min kusins grav, han som dog i någon sjukdom, innan jag var född. Ser namnen på avlidna grannar, sådana som brukade komma på kafferep hemma hos oss. Konstaterar än en gång att klasskamraten som en dag inte stod ut längre utan avslutade sitt liv genom eget beslut faktiskt inte blev mycket äldre än trettio.
Längtade han verkligen dit, till stenarna, trakten där han startat sitt liv och där han nu är begravd? Är det inte rent av många som snabbt och gärna glömmer bort allt som har med barndomen att göra?
De som var mina lek- och skolkamrater har oftast flyttat, men visst finns några kvar. Om vi stöter ihop, på en gata, i en butik, blir konversationen lätt väldigt trevande när de inledande fraserna är avklarade. Sanningen är ju att man inte nödvändigtvis har en massa gemensamt bara för att man är född på ungefär samma ställe.
Jag pekar framför dotterns näsa: där ligger min gamla skola! och där, titta, just det där fönstret! – där bodde jag i flera år! och titta på den där telefonstolpen bara femti meter bort, det var där hackspetten satt och trummade och inte lät mig sova! och där låg bageriet som hade så god krämbullar! och busscentralen, den finns visst inte längre, den låg där! biblioteket som blev min skattkammare och var jättestort en gång, det har flyttat och huset där det en gång låg är faktiskt inte stort alls! och där det nu är en blomsteraffär låg serveringen där jag alltid åt det billigaste, på lunchrasten från första jobbet! och där... och där...
Det blir förstås för mycket, för många detaljer, för många upprepningar. Vi avlägger ett rituellt besök i bästa glasskiosken och packar sedan in oss i bilen.
Vi slumrar till i baksätet, men resan är kort.
Fåglarna håller igång när vi är framme vid huset. Gräset behöver klippas, pelargonierna blommar snällt, klängrosen är full i knopp och en bofink har fortfarande något att uträtta i en av holkarna. Regnmätaren är tom men molnen på himlen kommer nog att ändra på det.
Sådant känns i alla fall välbekant.
När jag är tillbaka på stenarna där barn jag lekt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juni 25, 2006
Färsk färskpotatis
Vår midsommarvärd hugger spaden i jorden.
Det är dags för sill och till sillen ska det vara färsk potatis. Egenhändigt odlad.
Den sattes den första maj, inte en dag tidigare, inte en dag senare.
Och på midsommarafton ska de första tas upp för att åka rakt ner i grytan. Men frågan är ju: finns det några små godsaker att hämta där under blasten?
Vi som är gäster flockas kring herren på täppan, mannen med spaden.
Det är som om vi letar efter guld.
Jo, titta! Ett helt litet gäng potatisar, så gott som hudlösa, i storlek som en femkrona, dyker upp med allra första vända jordkokan.
Vi vaskar vidare. Mullen är lös och fin, de små knölarna gör vad de kan för att gömma sig, fast inför våra ögon har de inte en chans.
En efter en fångas de in. Men eftersom potatisarna är långt ifrån fullvuxna, och vi som ska äta är både fullvuxna och hungriga, blir det ett rejält hack i potatislandets hörn.
De nyupptagna behöver knappast ens sköljas, så fräscha är de. Koktiden är kort. Sillen väntar. Den som inte kör bil kan dessutom få potatis förädlad till flytande form. Molnen jagar över himlen, solen skiner ofta fast inte så länge varje gång, de blommor som rådjuren inte hunnit gnaga i sig prunkar. Rätt som det är kommer en liten regnskur.
Midsommar på riktigt.
Vet inte när jag fick ens tillnärmelsevis så färsk potatis senast. Jag skulle kunna äta bara det, med salt och lite smör. En sann delikatess.
Men det duger ju inte att gräva upp hela odlingen redan på midsommarafton. Jag får plötsligt lite dåligt samvete: i flera av stånden vi tagit syntes många små potatisanlag, stora som ärtor, mitt i det uppryckta rotsystemet.
Eftersom jag är en av bilförarna blir jag klar lite snabbare än de övriga. Snabbt smiter jag tillbaka till potatislandet, gör grop efter grop med händerna, trycker ner de redan vittjade plantorna i jorden igen och klämmer till. Sedan ger jag dem lite vatten också.
Visst skulle de väl åtminstone rent teoretiskt ha en chans att komma igen? Att bli ett nytt ljuvligt färskt potatiskok om några veckor?
Jag vet att jag inte är någon välutbildad odlare, men jag tänker i alla fall, så småningom, fråga värdfolket hur mitt experiment slog ut.
En optimist kan känna sig hemma överallt. Även i potatislandet.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är dags för sill och till sillen ska det vara färsk potatis. Egenhändigt odlad.
Den sattes den första maj, inte en dag tidigare, inte en dag senare.
Och på midsommarafton ska de första tas upp för att åka rakt ner i grytan. Men frågan är ju: finns det några små godsaker att hämta där under blasten?
Vi som är gäster flockas kring herren på täppan, mannen med spaden.
Det är som om vi letar efter guld.
Jo, titta! Ett helt litet gäng potatisar, så gott som hudlösa, i storlek som en femkrona, dyker upp med allra första vända jordkokan.
Vi vaskar vidare. Mullen är lös och fin, de små knölarna gör vad de kan för att gömma sig, fast inför våra ögon har de inte en chans.
En efter en fångas de in. Men eftersom potatisarna är långt ifrån fullvuxna, och vi som ska äta är både fullvuxna och hungriga, blir det ett rejält hack i potatislandets hörn.
De nyupptagna behöver knappast ens sköljas, så fräscha är de. Koktiden är kort. Sillen väntar. Den som inte kör bil kan dessutom få potatis förädlad till flytande form. Molnen jagar över himlen, solen skiner ofta fast inte så länge varje gång, de blommor som rådjuren inte hunnit gnaga i sig prunkar. Rätt som det är kommer en liten regnskur.
Midsommar på riktigt.
Vet inte när jag fick ens tillnärmelsevis så färsk potatis senast. Jag skulle kunna äta bara det, med salt och lite smör. En sann delikatess.
Men det duger ju inte att gräva upp hela odlingen redan på midsommarafton. Jag får plötsligt lite dåligt samvete: i flera av stånden vi tagit syntes många små potatisanlag, stora som ärtor, mitt i det uppryckta rotsystemet.
Eftersom jag är en av bilförarna blir jag klar lite snabbare än de övriga. Snabbt smiter jag tillbaka till potatislandet, gör grop efter grop med händerna, trycker ner de redan vittjade plantorna i jorden igen och klämmer till. Sedan ger jag dem lite vatten också.
Visst skulle de väl åtminstone rent teoretiskt ha en chans att komma igen? Att bli ett nytt ljuvligt färskt potatiskok om några veckor?
Jag vet att jag inte är någon välutbildad odlare, men jag tänker i alla fall, så småningom, fråga värdfolket hur mitt experiment slog ut.
En optimist kan känna sig hemma överallt. Även i potatislandet.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juni 22, 2006
Kallt och gott
Så här i sommartider är det lätt att ta vägen förbi glasskiosken. Hoppsan, där slank det ner en 350 kaloriers Magnum utan att det nästan märktes! Vad sägs om en marängsuisse, naturligtvis med grädde? Annars är en liten sorbet efter maten aldrig fel när asfalten ångar (jo men den gör ju det ibland, faktiskt).
Så där kan man hålla på.
Det finns flera nyttigare glassvarianter om man vill. Lätta att göra, billiga dessutom. En brukar jag kalla Viktväktar-glass, eftersom jag tror att det är därifrån jag fått receptet ursprungligen.
Det krävs att man har djupfrysta bär hemma – hallon och björnbär blir bäst, var för sig eller tillsammans. (Jordgubbar funkar inte, de är för stora och alldeles för kompakta.)
Man tar bären utan att tina dem, pytsar ner dem i en mixer eller liknande, häller på sötningsmedel efter egen smak, mjölkpulver och vatten och kör. Det där är den allra snålaste varianten, mjölkpulvret kan förstås bytas ut mot fil, yoghurt eller mjölk. Resultatet blir en sorbetliknande och jättegod väldigt ”bärig” efterrätt och man får riktigt leta efter kalorierna. Bäst är det att äta den direkt, men den kan förstås också lagras i frysen, fast då blir konsistensen lite hård – det är väl det där med luft i glassen som spökar, får man anta.
Nästa variant är ännu enklare. I fruktskålen blir ibland en banan liggande med allt mörkare skal. Den är ratad, försmådd, diskriminerad på grund av sin hudfärg. Jag tar den, skalar den. Delar den sedan på mitten, bryter av en blompinne och sticker in pinnen mitt i bananhalvorna, som sedan viras in i aluminiumfolie. In i frysen och strax har du ett riktigt nyttigt substitut för glass, ändå av glasstyp, så att säga. Inga tillsatser. Med fibrer. Kallt och gott.
Trevlig midommar – förhoppningsvis varm och god!
Så att det passar bra med något kallt och gott.
Copyright Klimakteriehäxan
Så där kan man hålla på.
Det finns flera nyttigare glassvarianter om man vill. Lätta att göra, billiga dessutom. En brukar jag kalla Viktväktar-glass, eftersom jag tror att det är därifrån jag fått receptet ursprungligen.
Det krävs att man har djupfrysta bär hemma – hallon och björnbär blir bäst, var för sig eller tillsammans. (Jordgubbar funkar inte, de är för stora och alldeles för kompakta.)
Man tar bären utan att tina dem, pytsar ner dem i en mixer eller liknande, häller på sötningsmedel efter egen smak, mjölkpulver och vatten och kör. Det där är den allra snålaste varianten, mjölkpulvret kan förstås bytas ut mot fil, yoghurt eller mjölk. Resultatet blir en sorbetliknande och jättegod väldigt ”bärig” efterrätt och man får riktigt leta efter kalorierna. Bäst är det att äta den direkt, men den kan förstås också lagras i frysen, fast då blir konsistensen lite hård – det är väl det där med luft i glassen som spökar, får man anta.
Nästa variant är ännu enklare. I fruktskålen blir ibland en banan liggande med allt mörkare skal. Den är ratad, försmådd, diskriminerad på grund av sin hudfärg. Jag tar den, skalar den. Delar den sedan på mitten, bryter av en blompinne och sticker in pinnen mitt i bananhalvorna, som sedan viras in i aluminiumfolie. In i frysen och strax har du ett riktigt nyttigt substitut för glass, ändå av glasstyp, så att säga. Inga tillsatser. Med fibrer. Kallt och gott.
Trevlig midommar – förhoppningsvis varm och god!
Så att det passar bra med något kallt och gott.
Copyright Klimakteriehäxan
En stekpanna - 100 kronor
100 kronor.
Det blev priset för att lämna en gammal stekpanna på fel ställe.
I dag kom domen i den så kallade stekpannemålet, och synderskan befanns ha brutit mot reglerna – men slipper kallas brottsling, för Lidköpings tingsrätt frikände henne.
Hundralappen ska renhållningsföretaget ha i ersättning för att de fick ta reda på den kvarlämnade/bortglömda stekpannan.
Det kunde den 77-åriga damen väl ha fått betala på direkten. För det är klart att hon gjorde fel, att man inte bara kan ställa ifrån sig sitt skräp och gå.
Men tänk så många fler hundralappar som gått åt till hanteringen av ärendet sedan hennes förseelse polisanmäldes.
Nog kunde pengarna använts bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Det blev priset för att lämna en gammal stekpanna på fel ställe.
I dag kom domen i den så kallade stekpannemålet, och synderskan befanns ha brutit mot reglerna – men slipper kallas brottsling, för Lidköpings tingsrätt frikände henne.
Hundralappen ska renhållningsföretaget ha i ersättning för att de fick ta reda på den kvarlämnade/bortglömda stekpannan.
Det kunde den 77-åriga damen väl ha fått betala på direkten. För det är klart att hon gjorde fel, att man inte bara kan ställa ifrån sig sitt skräp och gå.
Men tänk så många fler hundralappar som gått åt till hanteringen av ärendet sedan hennes förseelse polisanmäldes.
Nog kunde pengarna använts bättre.
Copyright Klimakteriehäxan
Ljusa dagar - och ljusår i förväg
Sommarsolståndet inträffade i går.
Det är det dygn på året när natten är kortast och dagen längst. En ljusets högtidsdag, helt enkelt.
Pessimisten, ni vet den där som väljer att se en halvtom flaska i stället för en halvfull, påpekar raskt att nu, minsann, nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider. Bara ett halvår kvar till jul.
En sådan människa annonserar i Dagens Nyheter i dag. Ett alldeles oanvänt Lucia-linne i storlek 38 är till salu, för bara 60 kronor.
Det är klart, Lucia brukar ju också kallas för ljusets drottning.
Så kanske finns det en koppling, trots allt?
Eller så är annonsören ingenting annat än en välplanerad människa, en sådan som alltid är ute i god tid.
Snudd på ljusår i förväg.
I morgon är det i alla fall midsommarafton. En åtminstone på papperet ljus dag. Tillåt mig misstänka att lusselinnet inte är sålt om du, som eventuellt är spekulant, väntar med att ringa till på måndag.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är det dygn på året när natten är kortast och dagen längst. En ljusets högtidsdag, helt enkelt.
Pessimisten, ni vet den där som väljer att se en halvtom flaska i stället för en halvfull, påpekar raskt att nu, minsann, nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider. Bara ett halvår kvar till jul.
En sådan människa annonserar i Dagens Nyheter i dag. Ett alldeles oanvänt Lucia-linne i storlek 38 är till salu, för bara 60 kronor.
Det är klart, Lucia brukar ju också kallas för ljusets drottning.
Så kanske finns det en koppling, trots allt?
Eller så är annonsören ingenting annat än en välplanerad människa, en sådan som alltid är ute i god tid.
Snudd på ljusår i förväg.
I morgon är det i alla fall midsommarafton. En åtminstone på papperet ljus dag. Tillåt mig misstänka att lusselinnet inte är sålt om du, som eventuellt är spekulant, väntar med att ringa till på måndag.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juni 21, 2006
Livsgrädde
Hon är en av alla dessa dugliga tjejer/kvinnor 50+.
Hon är ett bevis för att livet långt ifrån tar slut i den åldern.
Inte heller yrkeslivet. För hennes kompetens och erfarenhet är begärliga, efterfrågade och värdefulla – och hon har fått ett nytt, fint jobb.
Vi har känt varandra länge, kollegor som mötts med jämna och ojämna mellanrum och också haft en del konkret med varandra att göra.
I dag sa hon tack och adjö till oss på den gamla arbetsplatsen.
Och hon gjorde det med en synnerligen välfunnen liknelse.
Såväl livet som arbetslivet kan liknas vid en hink ladugårdsfärsk mjölk, sa hon. Mjölk som inte utsatts för någon behandling alls, bara kramats ur kons juver.
I den där färska mjölken snurrar gräddmolekylerna runt utan att märkas.
Men med tiden klumpar de där molekylerna ihop sig, och så småningom stiger de till ytan och lägger sig som ett tjockt lager grädde allra överst.
Så länge mjölken inte fått sitt gräddtäcke tänker man inte på det. Men när det väl finns där är det det som är mest värdefullt, mest näringsrikt – och det man tar till vara först.
Precis så är det i jobbet, sa hon.
Man tänker inte på de små värdefulla händelserna förrän tiden har gått och de skilt ut sig från mängden. Den skummade mjölken, rutinuppgifterna, konflikterna förlorar betydelse.
Det är gräddlagret, de gyllene ögonblicken, de lyckade satsningarna, det tillitsfulla samarbetet man tar vara på. Grädden. Det man minns.
Visst var det fint sagt?
Copyright Klimakteriehäxan
Hon är ett bevis för att livet långt ifrån tar slut i den åldern.
Inte heller yrkeslivet. För hennes kompetens och erfarenhet är begärliga, efterfrågade och värdefulla – och hon har fått ett nytt, fint jobb.
Vi har känt varandra länge, kollegor som mötts med jämna och ojämna mellanrum och också haft en del konkret med varandra att göra.
I dag sa hon tack och adjö till oss på den gamla arbetsplatsen.
Och hon gjorde det med en synnerligen välfunnen liknelse.
Såväl livet som arbetslivet kan liknas vid en hink ladugårdsfärsk mjölk, sa hon. Mjölk som inte utsatts för någon behandling alls, bara kramats ur kons juver.
I den där färska mjölken snurrar gräddmolekylerna runt utan att märkas.
Men med tiden klumpar de där molekylerna ihop sig, och så småningom stiger de till ytan och lägger sig som ett tjockt lager grädde allra överst.
Så länge mjölken inte fått sitt gräddtäcke tänker man inte på det. Men när det väl finns där är det det som är mest värdefullt, mest näringsrikt – och det man tar till vara först.
Precis så är det i jobbet, sa hon.
Man tänker inte på de små värdefulla händelserna förrän tiden har gått och de skilt ut sig från mängden. Den skummade mjölken, rutinuppgifterna, konflikterna förlorar betydelse.
Det är gräddlagret, de gyllene ögonblicken, de lyckade satsningarna, det tillitsfulla samarbetet man tar vara på. Grädden. Det man minns.
Visst var det fint sagt?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juni 20, 2006
Bärbar teater
Radioteater är en väldigt trevlig konstart som lätt glöms bort. Den ersätts naturligtvis ofta av annan lyssning som är lätt att bära med sig, i en MP3spelare eller vad man nu kan ha för teknisk pryttel.
Förr i världen, på transistorradions tid, var radioteater mitt ständiga sällskap speciellt på sommaren. En eko-sändning var förrätten, en pjäs huvudrätten och lite musik blev efterrätten, allt packat i picknickkorgen, så att säga, och avnjutet på någon lämplig grön plätt.
En superhöjdare på 90-talet var ”Hundsjöviken”, en dramaserie i femminutersavsnitt som sändes 7.55 på vardagsmorgnarna i P1. Det hände att jag blev sittande i bilen på parkeringsplatsen för att inte missa slutminuten, vilket i sin tur ledde till att jag kom tre minuter för sent till min arbetsplats – men det var det värt!
Jag har saknat en uppföljare till ”Hundsjöviken”, men inte upptäckt någon. Förrän nu, men då kommer den från BBC Radio och är på engelska: ”Ladies of Letters”, en muntlig brevväxling med rader av poänger.
Boxen med de brevskrivande damerna fick följa med hem från London när jag var där, och nu har jag fnissat och aha-at mig igenom alla tre cd-skivorna.
Det handlar om två inte helt unga kvinnor och deras bekantskap, som undan för undan djupnar till en vänskap, starkt liknande hatkärlek. De kan inte vara tillsammans - men heller inte vara utan varandra. Vera och Irene är försedda med vassa tungor, de bråkar ideligen, konkurrerar om tillgängligt manligt sällskap och baktalar inte sällan varandra. Vem av dem är egentligen mest begiven på en liten kvällsdrink för mycket? Vem av dem är bäst i farmors/mormorsrollen? Och när Vera skickar en klänning till Irene med kommentaren att sömmarna säkert går att släppa ut svarar Irene, att när plagget fått rätt storlek räckte det överblivna tyget till flera andra plagg, om än i barnstorlek. Allt redovisat som snigelpost, eftersom damerna vägrar dator.
"Ladies of Letters" går att beställa på nätet, om någon skulle tända. Lou Wakefield och Carole Hayman heter upphovskvinnorna, och de brevskrivande damerna har förlängts till nya säsonger, så numera lär de också skriva e-post...
Irene, som hamnar i Australien där hennes dotter finns, har ibland svårt att sova på nätterna. Då skriver hon dikt – rimmad vers, fast kanske inte precis stor poesi, som hon skickar till Vera. Som den här:
Reflections in the dead of night
Looking up at the cold black sky
I see my life and I wonder why
Why did I do that?
E.g. why did I buy that hat?
It looked so pretty in the shop
with bows aquiver, brim aflop
What happened on the way back home
to change it to a shapeless dome?
And isn´t that a lot like life
when you cut it apart with a surgeons knife
How oft do we rush after new fools´ gold
in stead of treasuring the trusty old?
Strax efter att jag hört den där dikten köpte jag en vidbrättad solhatt på rea, trots att jag absolut inte är någon hattmänniska.
När jag steg ut ur affären började det ösregna.
Så jag vet exakt vad som hände ”on the way back home / to change it to a shapeless dome”.
Ibland är teater mer bärbar än hatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Förr i världen, på transistorradions tid, var radioteater mitt ständiga sällskap speciellt på sommaren. En eko-sändning var förrätten, en pjäs huvudrätten och lite musik blev efterrätten, allt packat i picknickkorgen, så att säga, och avnjutet på någon lämplig grön plätt.
En superhöjdare på 90-talet var ”Hundsjöviken”, en dramaserie i femminutersavsnitt som sändes 7.55 på vardagsmorgnarna i P1. Det hände att jag blev sittande i bilen på parkeringsplatsen för att inte missa slutminuten, vilket i sin tur ledde till att jag kom tre minuter för sent till min arbetsplats – men det var det värt!
Jag har saknat en uppföljare till ”Hundsjöviken”, men inte upptäckt någon. Förrän nu, men då kommer den från BBC Radio och är på engelska: ”Ladies of Letters”, en muntlig brevväxling med rader av poänger.
Boxen med de brevskrivande damerna fick följa med hem från London när jag var där, och nu har jag fnissat och aha-at mig igenom alla tre cd-skivorna.
Det handlar om två inte helt unga kvinnor och deras bekantskap, som undan för undan djupnar till en vänskap, starkt liknande hatkärlek. De kan inte vara tillsammans - men heller inte vara utan varandra. Vera och Irene är försedda med vassa tungor, de bråkar ideligen, konkurrerar om tillgängligt manligt sällskap och baktalar inte sällan varandra. Vem av dem är egentligen mest begiven på en liten kvällsdrink för mycket? Vem av dem är bäst i farmors/mormorsrollen? Och när Vera skickar en klänning till Irene med kommentaren att sömmarna säkert går att släppa ut svarar Irene, att när plagget fått rätt storlek räckte det överblivna tyget till flera andra plagg, om än i barnstorlek. Allt redovisat som snigelpost, eftersom damerna vägrar dator.
"Ladies of Letters" går att beställa på nätet, om någon skulle tända. Lou Wakefield och Carole Hayman heter upphovskvinnorna, och de brevskrivande damerna har förlängts till nya säsonger, så numera lär de också skriva e-post...
Irene, som hamnar i Australien där hennes dotter finns, har ibland svårt att sova på nätterna. Då skriver hon dikt – rimmad vers, fast kanske inte precis stor poesi, som hon skickar till Vera. Som den här:
Reflections in the dead of night
Looking up at the cold black sky
I see my life and I wonder why
Why did I do that?
E.g. why did I buy that hat?
It looked so pretty in the shop
with bows aquiver, brim aflop
What happened on the way back home
to change it to a shapeless dome?
And isn´t that a lot like life
when you cut it apart with a surgeons knife
How oft do we rush after new fools´ gold
in stead of treasuring the trusty old?
Strax efter att jag hört den där dikten köpte jag en vidbrättad solhatt på rea, trots att jag absolut inte är någon hattmänniska.
När jag steg ut ur affären började det ösregna.
Så jag vet exakt vad som hände ”on the way back home / to change it to a shapeless dome”.
Ibland är teater mer bärbar än hatt.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juni 19, 2006
Puh, mitt i sommaren
Puh. Nej, det har inget med värmeböljan att göra.
Nalle Puh.
Han fyller 80 i dagarna, den lilla björnen med det stora hjärtat och den något mindre hjärnan.
Lotta Olsson påminner om det i dagens DN.
Och det är väl en 80-åring vi alla har en relation till, inte sant?
I mitt fall var Nalle Puh den allra första bok jag läste alldeles själv.
Jag var sjuk och låg nerbäddad i sängen. Mamma stökade i köket.
Men plötsligt släppte hon allt hon hade för händer och kom rusande in i rummet där jag låg, med skräck i blicken.
Vad hade hänt?
Hade ungen blivit tokig?
Fått ett anfall av något slag?
Ja, precis det hade jag fått.
Ett skrattanfall.
Mamma tvärstannade i dörröppningen. Frågan kvarstod: Vad hade hänt?
-Nahahahalle Puhuhahu jahahagar en he-he-heffaklump! fick jag fram till sist.
Det var så min mamma fick veta att jag hade lärt mig läsa.
Sedan dess har mycket hänt med Puh. Han har blivit tecknad i Disney-tappning, han har blivit kopierad till gosedjur, han har fått ”uppföljare” av olika sorter, som vi inte vet hur originalets upphovsman skulle gilla. Alan Alexander Milne föddes 1882 och var verksam i Storbritannien, bl a på den legendariska humorpublikationen Punch. Hans enda barn, sonen Christopher Robin, var sex år när den första boken om Nalle Puh kom ut (Milne skrev två). Inspirationen hittade Milne på hemmaplan, precis som så många andra framgångsrika författare.
Milne skrev mycket mer, en rad romaner, några faktaböcker och fler än 25 pjäser. Men det är som Nalle Puhs pappa han gått till historien, och boken läses fortfarande flitigt. På svenska är till och med översättningen k-stämplad, gjord av Brita af Geijerstam.
Men bland alla Puh-läsare finns en som läser den bäst. Och han läser den för vem som vill höra på.
Allan Edwall.
Han spelade in sin version för många år sedan, men den är lysande, odödlig. Edwall kunde förvisso göra stor konst av det mesta, och när han nynnar ”Tiddelipom” är det inget undantag. Suverän underhållning, garanterat åldersneutral – från tre till 103 år!
Dags för Puh, mitt i sommaren! Grattis på 80-årsdagen och, förstås, tiddelipom!
Copyright Klimakteriehäxan
Nalle Puh.
Han fyller 80 i dagarna, den lilla björnen med det stora hjärtat och den något mindre hjärnan.
Lotta Olsson påminner om det i dagens DN.
Och det är väl en 80-åring vi alla har en relation till, inte sant?
I mitt fall var Nalle Puh den allra första bok jag läste alldeles själv.
Jag var sjuk och låg nerbäddad i sängen. Mamma stökade i köket.
Men plötsligt släppte hon allt hon hade för händer och kom rusande in i rummet där jag låg, med skräck i blicken.
Vad hade hänt?
Hade ungen blivit tokig?
Fått ett anfall av något slag?
Ja, precis det hade jag fått.
Ett skrattanfall.
Mamma tvärstannade i dörröppningen. Frågan kvarstod: Vad hade hänt?
-Nahahahalle Puhuhahu jahahagar en he-he-heffaklump! fick jag fram till sist.
Det var så min mamma fick veta att jag hade lärt mig läsa.
Sedan dess har mycket hänt med Puh. Han har blivit tecknad i Disney-tappning, han har blivit kopierad till gosedjur, han har fått ”uppföljare” av olika sorter, som vi inte vet hur originalets upphovsman skulle gilla. Alan Alexander Milne föddes 1882 och var verksam i Storbritannien, bl a på den legendariska humorpublikationen Punch. Hans enda barn, sonen Christopher Robin, var sex år när den första boken om Nalle Puh kom ut (Milne skrev två). Inspirationen hittade Milne på hemmaplan, precis som så många andra framgångsrika författare.
Milne skrev mycket mer, en rad romaner, några faktaböcker och fler än 25 pjäser. Men det är som Nalle Puhs pappa han gått till historien, och boken läses fortfarande flitigt. På svenska är till och med översättningen k-stämplad, gjord av Brita af Geijerstam.
Men bland alla Puh-läsare finns en som läser den bäst. Och han läser den för vem som vill höra på.
Allan Edwall.
Han spelade in sin version för många år sedan, men den är lysande, odödlig. Edwall kunde förvisso göra stor konst av det mesta, och när han nynnar ”Tiddelipom” är det inget undantag. Suverän underhållning, garanterat åldersneutral – från tre till 103 år!
Dags för Puh, mitt i sommaren! Grattis på 80-årsdagen och, förstås, tiddelipom!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
