Livsgrädde

Hon är en av alla dessa dugliga tjejer/kvinnor 50+.
Hon är ett bevis för att livet långt ifrån tar slut i den åldern.
Inte heller yrkeslivet. För hennes kompetens och erfarenhet är begärliga, efterfrågade och värdefulla – och hon har fått ett nytt, fint jobb.

Vi har känt varandra länge, kollegor som mötts med jämna och ojämna mellanrum och också haft en del konkret med varandra att göra.
I dag sa hon tack och adjö till oss på den gamla arbetsplatsen.
Och hon gjorde det med en synnerligen välfunnen liknelse.

Såväl livet som arbetslivet kan liknas vid en hink ladugårdsfärsk mjölk, sa hon. Mjölk som inte utsatts för någon behandling alls, bara kramats ur kons juver.
I den där färska mjölken snurrar gräddmolekylerna runt utan att märkas.
Men med tiden klumpar de där molekylerna ihop sig, och så småningom stiger de till ytan och lägger sig som ett tjockt lager grädde allra överst.

Så länge mjölken inte fått sitt gräddtäcke tänker man inte på det. Men när det väl finns där är det det som är mest värdefullt, mest näringsrikt – och det man tar till vara först.
Precis så är det i jobbet, sa hon.

Man tänker inte på de små värdefulla händelserna förrän tiden har gått och de skilt ut sig från mängden. Den skummade mjölken, rutinuppgifterna, konflikterna förlorar betydelse.
Det är gräddlagret, de gyllene ögonblicken, de lyckade satsningarna, det tillitsfulla samarbetet man tar vara på. Grädden. Det man minns.
Visst var det fint sagt?

Copyright Klimakteriehäxan