Hemlängtan

Barn som inte får vara med sina föräldrar längtar ofta(st) efter dem.
Längtar hem.
Jag har precis läst ut Lennart Hagerfors bok som heter just ”Längta hem”. Sol, sommar och lite ledig tid passar som bekant utmärkt ihop med läsning!
Den här boken beskriver en barndomstid i det som förr i världen hette Kongo, de som bodde i Kongo kallades negrer och vita missionärer från omvärlden kom till landet för att frälsa negrerna från ondo och göra dem till goda kristna.

Hagerfors föräldrar var missionärer. De fick tre barn. Den äldsta, dottern Anna Maria, sedermera framgångsrik journalist och författare framför allt på Dagens Nyheter, lämnades kvar i Sverige som 12-åring på missionsförbundets internat på Lidingö.
De två grabbarna fick resa tillbaka till Afrika, men hamnade också de på internat, fast inte lika långt från föräldrarna.

Livet i Kongo som det beskrivs i boken är i mina ögon förstås väldigt exotiskt, men det som dröjer sig kvar efter läsningen, det är just beskrivningen av saknaden. Mammans sorg över att inte få leva med sin dotter, till exempel. När breven från Anna Maria kommer med posten, som levereras en gång i veckan, sliter mamma till sig kuvertet och försvinner in i ensamheten för att läsa och gråta. 10-årige Lennart har svarta nätter i sovsalen, när han drömmer om byn som han betraktar som hemma. Och så funderingarna kring ”hemma i Sverige”, på sätt och vis lika främmande som den afrikanska miljön.

Hagerfors bok påminner mig om två andra barndomsskildringar som gjort stort – större! – intryck på mig. Skrivna av två kvinnor, som också tvingats lära sig att leva i otrygghet redan som barn. Marit Paulsen, välkänd debattör och numera pensionerad EU-parlamentariker för folkpartiet, har skrivit den ena. ”Liten Ida” berättar om andra världskrigets slutfas i Norge. Ida skickas från fiskebyn i norr till en bondgård i inlandet, efter att ha mobbats för att hennes mamma umgås med tyskarna. Marit Paulsen har skrivit en rad böcker efter den här, men ”Liten Ida” (som kom ut 1979) är i mitt tycke den bästa.

”Du som haver barnen kär” är skriven av Sinikka Ortmark och är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst.
Sinikka var ett av de tiotusentals finska krigsbarn som skickades till Sverige på 40-talet. Hon blev så småningom kvar här, men vägen till hennes frivilliga svenska liv var krokig. För lilla Sinikka vantrivdes. Hon var ”besvärlig”, fick byta värdfamilj flera gånger. Språket var ett problem. Ideligen skrev hon hjärtskärande brev till mamman med böner om att få komma hem, få komma till mamma, få slippa det eländiga livet i det främmande landet.

Men hennes förtvivlade böner om att få slippa sin påtvingade exil fick inget gehör. Inte förrän kriget var nästan slut fick Sinikka komma tillbaka till Finland.
Då var det redan för sent. Pappa hade hunnit dö och mamma hade också förändrats.

Sådana barndomsöden kan få en att fundera ett extra varv. Vi, som inte upplevt något liknande, får kanske en känsla av hur dagens ensamma flyktingbarn kan tänkas ha det. Och man kan ta sig en funderare över sin egen start i livet, över den egna föräldrarollen.
Över att längta. Efter mamma, efter pappa.
Längta hem.

Copyright Klimakteriehäxan

”Längta hem” av Lennart Hagerfors, utgiven 2003 / ISBN 91-7263-721-8
”Liten Ida” av Marit Paulsen, utgiven 1979 / ISBN 91-7448-349-8
”Du som haver barnen kär” av Sinikka Ortmark, utgiven 1989 / ISBN 91-7448-605-5