Trettio år senare...

-Tänk, du är dej precis lik! På pricken! Inte förändrad, inte ett dugg!
De där replikerna susar runt öronen. Det är nästan så att man, mot bättre vetande, börjar tro på dem. Då börjar bildvisningen.
-Där är duuuu!
Va? Det där? Jag?

Mot mig skrattar en ung kvinna projicerad i jätteformat. Ja, hon är smal, hon är glad, hon är riktigt söt.
Nej, hon har inte en rynka, inte ett grått strå, hennes löst sittande kläder lyckas ändå på något sätt visa att där finns en riktig midja fast den inte syns.
Runt henne andra ungefär jämngamla, jämntjocka/smala, jämnglada människor.
Det är jag. Men det är länge sedan.

Jag har träffat folk som jag inte sett på tretti år. Personer som jag har massor av gemensamma minnen och erfarenheter med, somliga har hållit tät kontakt, andra har inte existerat i sinnevärlden för varandra på tre hela decennier.

Nu står vi här allihop i en osorterad människohög. Vi är lite gråare, lite skrynkligare, ganska mycket tyngre. De en gång så långlockiga grabbarna har inte mycket hår kvar. Några har haft det jobbigt i livet, andra verkar ha kört i gräddfilen utan avstickare. Alla har förstås inte kommit. Ett par av gruppens medlemmar finns inte i livet längre. Andra har valt att avstå. Men vi som tackat ja till inviten tar vara på tillfället.
Erfarenheterna och historierna studsar, här finns sorg och glädje, hårt arbete, drabbande olyckor, oro och stolthet över barnen, påtagliga karriärskutt, ängslan för framtiden, men också tro och hopp.
Fast framför allt finns återseendets glädje. Värme.

Och medan vi tillsammans vandrar vidare längs Memory Lane sker transformeringen.
Vi blir de vi var, under ytan. Väldigt likt, ja, nästan på pricken!
Vi hinner inte prata om allt, inte ens om en bråkdel av allt. En del skyggar vi för: det där är för privat, det där blir för svårt.
Men det vi hinner fundera kring räcker en lång bit.
När vi skiljs igen är det med löftet att det inte ska ta trettio år till nästa gång.
-Jag är så glad att ni kände igen mej, säger en, lättat och lite förvånat, innan han sätter av mot tåget hem.

Ja visst är det en glädje att vara tacksam över – igenkännandets glädje, som inte hindras av fasaden. Men som finns och faktiskt går på djupet.
Det som är fullständigt obegripligt, det är att vi i trettio år har avstått från chansen att uppleva den gamla gemenskapen igen.
Och det som är fantastiskt, det är att vi faktiskt reparerade misstaget.
För ”en annan gång” kan det vara alldeles för sent.

Copyright Klimakteriehäxan