Värmen håller i sig, men klimatanläggningen på jobbet har inte förstått, eller fått fel order.
I dag har vi suttit böjda över datorerna med kall dryck inom nära räckhåll, jag har gjort kollegerna avundsjuka med min lilla effektiva solfjäder, vi har köat till toaletten för att blaska kalla vattendroppar i ansiktet och under armarna.
Alla utom en.
Hon är ung och ganska söt, men har en starkt avvikande idé om vad som är lämplig klädsel just nu – i omgivningens ögon, alltså.
För medan vi andra satt där i våra tunna t-tröjor och linnen med smala band, sandalerna avsparkade och kjolarna upphissade så hade hon grå ullpolo, stadiga jeans och rejäla skor på fötterna.
Man ska väl inte låtsas om sådant, men jag hann inte tänka mig för.
-Du milde, har du polotröja?!?! Svimmar du inte?
Nej då, hon var inte alls varm, försäkrade hon medan jag kände en stadig svettdroppe lösgöra sig från min nacke och åka kana längs ryggraden för att samlas upp i den redan fuktiga linningen.
Sedan förklarade hon, att i månadsskiftet augusti-september är sommaren slut. Och hon har klarat av sin höstshopping. Hela stassen var sprillans ny – höstutstyrseln, helt enkelt. Som om man inte skulle hinna använda den?!? Och som om man bara skulle vilja gå en enda butiksrunda på hela hösten? Ingenting för mig!
Men det är kanske så vi förväntas göra.
Mina tunga matkassar släpade jag, dyngsur, förbi en klädaffär och slängde en blick in. Där stod en kvinna framför en spegel och studerade hur hon tog sig ut i en tjock jacka med pälskrage. Förstår inte hur hon över huvud taget kom på idén att prova den.
I nästa skyltfönster är det vintrigt, blockrandigt, halsdukar, sjalar, hundtandsrutigt. Jag saktar inte ens in. Fast i affären står andra tjejer och gör slut på augustilönen på sådant som ska hålla värmen ända tills vårsolen är tillbaka.
Jag kan förstås också ägna mig åt höstmodet med visst intresse, men bara i reportageform än så länge.
På det viset har jag inhämtat trenderna: grovstickat, djurmönstrat (för vilket år i ordningen?) samt en och annan liten klanruta - somligt kan faktiskt redan finnas i garderoben.
Ett verkligt glädjeämne är att rött är ett "mode-måste" i accessoarer och skor igen.
Då så.
Då behöver jag ju inte höstshoppa alls.
För handväskor, halsdukar och skor går jag väl fortfarande i, de rysligt otrendiga semesterkilona till trots.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 31, 2006
måndag, augusti 28, 2006
Sko(gs)tokigt
Skogstokiga kan vi bli över roliga skor, vi som är skotokiga.
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
För oss som gillar skor, som tycker skor är mer än fotbeklädnader, som gärna köper sittskor fast man borde köpa sådana som är sköna att gå långt i – för alla oss är detta en sida att hälsa på allt emellanåt.
Bland alla fotbeklädnader som listats som ”Veckans fulaste sko” finns verkliga pärlor. Stövlar, flip-flops, sandaler, pumps, moonboots i utföranden som nästan får ögonen att hoppa ut ur skallen. Och då har de ändå inte fått med den sandal jag såg i Italien i somras: svindlande klack, spetsrysch över öppen tå – och så ett band med rysch runt fotleden. Vinröd och rosa. Bara 1000 spänn. Borde ha plåtat, men det gjorde jag inte, tyvärr.
Glömmer aldrig platåskorna jag fotograferade i ett skyltfönster i Paris första gången jag var där. Genomskinlig plast och ett knippe körsbär på tån. Jojo. Den är svårslagen – men Shoewawa har några fullgoda varianter!
Förresten: Foppa-toffeln, som jag inte precis älskar, har naturligtvis utsetts till segrare en vecka – och dessutom trängt sig in på sajten en extra gång mellan två vinnare…
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 27, 2006
Att springa Tjejmilen - eller inte
UPPDATERAT EFTER MÅLGÅNG
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.
För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.
Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.
Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.
Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.
Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!
UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM
Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.
Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)
Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.
Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 26, 2006
Madonna kör över åldersrasisterna
Hon dyker upp lite överallt just nu, Madonna.
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
Häromdagen var hon i Horsens i Danmark.
Det var inte jag. Men jag känner folk som satsade några tusenlappar på en sväng dit, bara för att gå på hennes konsert, för närmare Sverige än så kommer hon inte, inte den här gången.
Inte för att jag tillhör de hängivna fansen, men nog hade jag gärna gått på den där konserten. Mer för att ha varit där än för att vara där. Det är som att gå ner och upp i Grand Canyon, eller se påven i verkliga livet, på rätt nära håll, eller ha bevistat en Elvis-show i Las Vegas. Alltihop är bättre på teve, men det är ändå en häftig pryl att ha gjort.
Fast det sägs ju att Madonna gillar Sverige, så chansen kanske återkommer. En gång tog hon in på Grand Hotel, men först sedan hela sviten målats om i apelsingult, eftersom det var hennes favoritfärg just då. Kanske kommer hon nu lagom tills H&M:s julaffischer ska upp runt omkring oss?
För till alla sina tidigare karriärer, som dansare, skådespelare, barnboksförfattare, regissör, producent och sångare (förstås) med flera lägger hon nu modellens. Iklädd en vit svettiströja tittar hon på oss med ett jättestort öga som modevärldens hemlighetsfulla cyklop och bjuder in oss till Club-kväll på H&M, föreslår att vi ska beställa grejer från Rowells och låter oss tro att hela hennes stab av stylister, dansare och ljud-och ljus-människor går omkring i H&M-kläder för 249 spänn.
Det där med skådespeleriet, förresten.
Riktiga film-förståsigpåare brukar såga henne när hon agerar på vita duken. Madonna har fått pris i alla fall, som Sämsta Skådespelerska – och hon har fått det flera gånger. Men jag, som förstås inte vågar närma mig cineasternas klubb, tyckte hon var jättebra som Eva Peron i ”Evita”, och när hon skaffade ett kärleksbarn med Rupert Everett i ”Next Best Thing” trots att han var (är?) bög hade en lipsill som jag inte en chans att hålla tårarna borta.
I förra veckan – på samma datum som Elvis P dog – fyllde Madonna inte mindre än 48 år. Hon är helt enkelt med stormsteg på väg in i klimakteriehäxornas krets.
Jag tycker det är häftigt att en 48-åring dansar skiten ur andra, mycket yngre, på scenen. Jag tycker det är helcoolt att hon säljer skivor som få. Jag tycker att det är härligt att hon visar att det går att träna upp en kropp i topptrim också efter 40 (jodå, jag vet att hon har bättre resurser och bättre hjälp än vi vanliga, men ändå). Och jag tycker det är skönt att en 48-årig ursnygg mamma kan mannekänga i kläder som jag utan att tveka har råd att köpa. Jag gillar att hon kör över åldersrasisterna så det stänker. Är jag rent av på väg in i hennes fan club, trots allt? Ja vem vet.
Om hon gör någon mer film ska jag banne mig gå och se den också.
Det kan hamna i kategorin upplevelser som är roligare att ha gjort än att göra. Men än sen då? Där har jag ju ändå redan påven och Grand Canyon.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 22, 2006
Krockkudde i korsstygn
I dag stötte jag ihop med en gammal bekant.
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
En Volvo 544, grå. Klassisk silhuett. Inga synliga rostblemmor.
I bakrutan en lite luggsliten sticker: "En Volvo med PV-garanti".
Rena barndomsminnet. Det är 41 år sedan den sista 544:an gjordes.
Jag missade årsmodellen, men killen som körde var stolt och nöjd över sin fina bil, köpt direkt av den förste och ende tidigare ägaren, som blivit för gammal för att våga sig ut i trafiken.
Att den nye ägaren hyser varma känslor för sin bil behövde man inte betvivla. Han hade försett den med tidsenliga attribut, prylar som knappast skådats särskilt ofta på åtminstone trettio år.
Kanske minns ni som jag ett ofantligt populärt radioprogram som hette ”Sveriges Bilradio”. Sändes en gång i veckan – på lördag? – och hade en signaturmelodi som alla kunde. Bosse Bildoktorn återanvände den när han blev hela svenska folkets motorfixare och bilguru för något år sedan.
Men ursprungligen var låten CG Hammarlunds signatur. Han spelade den tidens populäraste låtar, svarade på brevfrågor och tipsade sina medbilister om både det ena och det andra.
Och så slog han sina slag för säkerheten.
Det var så den kom till allmänhetens kännedom, den speciellt framtagna hjälmen för bilförare. Lite lik en ridhjälm, med liten skärm, rem under hakan. Pepitarutig. Och så hade han bilhandskar.
I PV:n i dag fanns både hjälmen och handskarna på plats, prydligt placerade i bakrutan. Och i baksätet pricken över i: bilkudden.
För det var faktiskt på det viset att förr i världen var bilkudden nästan ett måste. Fruar sydde till sina män, fästmör broderade till sina tillkommande, döttrar till sina pappor. Korsstygn på aidaväv, trafikanpassade mönster som en stiliserad polis, en bil, en varningsskylt i gult, svart och rött.
Den här hade en rejäl svensk flagga, ett trafikljus där såväl rött, gult och grönt lyste. Och så några siffror, 123 – antydde de kanske maxhastigheten?
Bilkudden kunde förstås bara vara prydnad, men passade också bra om en passagerare ville ta sig en lur. Till säkerheten bidrog den knappast, där har det hänt en del i bilkuddeutvecklingen.
Bilhjälmen då, blev den nån hit? undrar kanske någon.
En enda människa som hade en kan jag påminna mig. Han blev vederbörligen utskrattad.
Men bilkudden skrattade ingen åt.
Dags för en revival?
En liten korsstygnsbroderad krockkudde, bara som ett komplement, kan väl inte vara fel?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 21, 2006
Utanför gemenskapen
Kanske har du varit med om det så att du känner igen känslan?
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
Att inte få vara med och leka.
Att inte bli uttagen till brännbollslaget.
Att inte bli bjuden på partyt.
Att killen du stämt träff med bara uteblir.
Att inte få en enda passning i matchen.
Jag är där nu.
Jag har inte fått den nya IKEA-katalogen.
ALLA andra har fått den. För flera veckor sedan. Men nu när tiden gått måste jag inse faktum: jag får ingen. Jag är bortglömd. Ratad.
Ack, Ingvar Kamprad, hur kunde du göra mig detta?
Medan omgivningen för länge sedan bläddrat igenom denna bok, med en fullständigt jättestor upplaga varje år, går jag här och är djupt okunnig om möblerna ska vara i teak eller fur, om gardinerna ska vara raka eller fladdriga, om mattorna bör heta kelim eller om min förtjusning över trasmattor fortfarande är acceptabel eller rent av blivit trendriktig.
En trognare kund blir det svårt att få tag i. Självklart medlem av IKEA Family sedan decennier. Dessutom brukar jag vara väldigt nöjd med mina produkter vare sig de ligger i platta lådor och ska skruvas ihop eller om det handlar om köksprylar, textilier eller Saker i största allmänhet. Fattas det en skruv får man en ny, och ångrar man ett köp är det aldrig något krångel, bara man haft vett att spara kvittot och lådan.
Och det har aldrig hänt att jag gått in på ett IKEA-varuhus och kommit ut tomhänt. Under 800 spänn går det nästan inte att ta sig både in genom entrén och ut genom kassaköerna.
Allt detta, all denna trohet, all denna entusiasm för att inte rent av kalla det kärlek, har nu kastats på tippen.
Nu har jag bara en sak att göra: krypa till korset och beställa en katalog. Samt försöka förlåta.
Men utanför gemenskapen är jag likväl.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 20, 2006
Inför slutsträckan i stafetten
Blogstafetten har dragit igång igen.
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
Fyrtio bloggare skickar pinnar, det vill säga ämnen, från en blogg till en annan. Den här gången var Aggeman först ut ur startblocken. Ämnet: mitt drömmotiv som fotograf. Sin text har han kompletterat med ett par jättefina bilder som tål att tittas på.
Sedan har sträckorna klarats av i god takt, vi är redan inne på sjunde deltagaren.
Själv lyckades jag korpa åt mig finalsträckan som nummer fyrtio i raden av folk med skrivklåda.
Bäst att lägga sig i hårdträning – det blir långa kolhydrater och mycket sömn framöver, förhoppningsvis.
Men en sak vill jag göra väldigt klart: bloggstafetten ska vara en ren idrottsgren. Jag överväger inga ojusta metoder, inga kemiska genvägar. Kommer att visa negativt resultat på alla dopingtester. Det gäller att spänna musklerna av egen kraft för att gå i mål med hedern i behåll.
Precis som i all annan sport. Eller?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 19, 2006
Tvådelat, i alla fall delvis
Nu har jag varit nere på stan och hämtat behån.
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Den passade!
Inte nog med det.
Det fanns en i samma storlek, samma modell fast svart. Jag köpte den också, en svart bikini är aldrig fel.
Fast det finns ett aber: det fanns ingen likadan underdel, i någon storlek över huvud taget.
Undrar om jag kan hitta en liten trosa nånstans?
Visst är det jättebra att man nu för tiden nästan alltid kan köpa delarna separat. Men om man hela tiden är i otakt blir det som synes problem.
Tjenare, KappAhl, här kommer jag!
PS Till dej som suckar – lätt beundrande, får jag för mig – över mitt ”mod” att framhärda i tvådelat vill jag bara säga: det är otroligt mycket skönare än med hel baddräkt. Såväl i sol som i vatten. På Playboys mittuppslag hamnar jag inte. Å andra sidan: vad skulle man göra där?
Copyright Klimakteriehäxan
Varför jag inte badade naken
eller
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
Besatt av en behå
Reafynd kan ha sina sidor.
Jag var i veckan bortbjuden till ett ställe som ligger alldeles vid havet. Och visst hade värdfolket påpekat det lämpliga i att medföra baddräkt. Men det hade jag glömt lika fort som orden var uttalade.
Alltså medförde jag inte baddräkt.
Vilket jag kom på halvvägs framme. En underbar sommareftermiddag, strålande solsken, ljumma vindpuffar. Säkert 20 grader i vattnet. Sammantaget: badväder. Jag är ju dessutom väldigt förtjust i att bada.
Vad göra?
Funderade ett ögonblick på det allra bästa av badplagg, det vill säga Eva-dräkten. Inget är ljuvligare än att kliva ner i vattnet, salt eller sött går på ett ut, och känna det våta elementet direkt på huden – mellanhänder ska i görligaste mån undvikas i alla sammanhang!
Att bada naken har för övrigt ytterligare en fördel: man kommer i direkt, även om det känns lite svalt. För man kan ju inte stå där i all sin prakt och liksom bara vänta på publiken, en publik man gärna klarar sig utan när man passerat ett visst BMI-tal.
Men eftersom jag inte är särskilt nära bekant med de personer som jag trodde mig veta skulle dyka upp på badbryggan gick alltså alternativet ”naken” bort.
Fast en snabb sväng in i närmsta tätort var ingen större omväg. Där låg ett KappAhl. Fort in. REA stod där lite överallt, jag lokaliserade snabbt badavdelningen. Nej men titta, en ”större-storlekar-bikini”! Snygg färg. Byxor i rätt storlek. Halva priset. Hemma till hälften, med andra ord.
Bikini betyder tvådelat. Alltså behövdes en överdel. Nej. Inte en enda. Jo men kanske, en i samma färg som skulle kunna funka?
I minsta laget, visst, men nöden har ingen lag. Fanns inget större. Betalade, sprang.
Havet var gudomligt. Termometern bekräftade: 20 grader. Måste i! Upp med plastpåsen med nyförvärvet, reafyndet.
Hm.
Den där behån var verkligen inte stor. I själva verket kunde den nog bara beskrivas som på tok för liten. Var handlar egentligen silikondrottningarna, jag bara undrar? (nej, jag har väl i och för sig aldrig trott att de tillhör KappAhls trognaste kundkrets).
På det här stadiet hade ingenting, absolut ingenting, kunnat få mig att avstå ett dopp. Dagens svett och stön skulle sköljas bort och ersättas av en mild havssälta. Jag skulle känna mig fräsch som en nyponros, en stor en men i alla fall.
Det fick alltså bli till häften baddräkt och till hälften underkläder. Den behå jag hade på mig fick sitta kvar, färgmatchningen bortglömd, kraven på finess avskaffade.
Underbart. Ljuvligt. Härligt. Superlativen för att beskriva simturen räcker inte. Vi ville inte gå upp trots dofterna från grillen.
Men det gjorde vi förstås. Dagen därpå uppsökte jag tre av kedjans övriga butiker. Lämnade tillbaka behån i den första, letade frenetiskt efter en i rätt storlek i de andra. Utan framgång.
I dag är det lördag.
I USA gör man reklam för telefonkatalogens Gula Sidor med frasen: "Let your fingers do the walking." Nu har mina fingrar knallat runt. Kunde man ha anat att det finns tjugotvå (22) KappAhl-affärer i 08-området?
Och är man besatt av något så fånigt som en behå så är man. Alltså började jag ringa.
I den sjätte fick jag napp.
Nu ska jag sticka iväg och hämta den. Håll tummarna för att storleken är rätt, efter all denna möda!
Det är i alla fall halva priset.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 16, 2006
Mitt bästa minne!
Hur kan jag ha undgått?
Varför har ingen sagt åt mig?
Kunde inte någon ha förklarat?
Att ingen har tvingat mig!
Nu, först nu, har jag ett USB-minne. Vilken fantastiskt begåvad liten sak!
Jo, visst har jag sett folk ha dem. Hängande runt halsen, sittande på nyckelknippan, inslängda i handväskan, utkastade på skrivbordet, nedstoppade i fickan.
Men jag har aldrig kommit på att jag skulle ha ett. Att jag behövde ett. Att jag borde köpt ett.
Och nu har jag fått ett i present. En sådan klenod!
Äsch, bara 65 kilobytes, säger sonen och fnyser. Fast det är inte så lite om man är en sådan som bär omkring på bokstäver, ord och meningar.
Hädanefter kan jag ta dem med mig vart jag än går, utom möjligen ner i havet. Från en dator till en annan. Från mej - till mej. Och dej, kanske.
Likväl: ett problem finns det. Ett stort problem för att handla om en så liten sak.
Hur undviker man att tappa den? För att inte tala om skyddslocket över kontakten. Som gjort för att försvinna.
Tills minnesförlusten inträffar: detta är mitt bästa minne!
Copyright Klimakteriehäxan
En slocknad stjärna
June Allyson är död.
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vem är nu det? undrar ni säkert.
Jojomensan, jag vet.
June Allyson var filmstjärna, av den gamla skolan. Hon utgör ett av mitt livs allra första biominnen från en ”riktig” film, om inte rent av det allra första.
Det var mot slutet av 50-talet. Min syster, som är hela tio år äldre än jag, hade fästman. Han var oerhört stilig, han hade vågor i håret – och dessutom bil. De skulle åka på bio, och jag fick följa med.
Filmen hette ”The Glenn Miller Story” och var otroligt sorglig och otroligt romantisk. June Allyson spelade den unga kvinna som gifte sig med den begåvade orkesterledaren – i rollen James Stewart. Men i stället för att skapa tomtebolycka av amerikansk 40-talsmodell fick han åka ut i världskriget för att med sitt storband pigga upp soldater vid fronten.
Det var bara det att Glenn Miller och delar av hans orkester omkom i en bombraid 1944. Hemma vid radioapparaten sitter änkan (i filmen alltså) och gråter stora tårar medan hon hör inspelningen av ”Little Brown Jug” – och i handen håller hon just det lilla bruna krus som inspirerat till melodin. Jag minns det som var det i går.
Och alltihop var, som det heter, based on a true story.
Fast June själv lär inte ha varit riktigt nöjd trots att filmen (inspelad 1953) var en internationell braksuccé som faktiskt fortfarande repriseras ibland i teve – Glenn Millers musik är evigt grön och spelas också flitigt. Alla har väl hört ”Moonlight Serenade” och ”In the Mood” till exempel?!
Men den blonda ljuva flickan i page som personifierade en uppoffrande och älskande hustru hade hellre velat dansa sig in i historien som en ny Ginger Rogers.
Hon gifte sig tre gånger, hade skandalartade kärleksaffärer med män som redan var gifta med andra och slutade sitt liv genom att, ädelt nog, ge inkontinensen ett ansikte.
Det hade man aldrig kunnat gissa då, i biofåtöljen, med skönheten i pagefrisyr och tårar i närbild på hela vita duken. Precis så skulle man se ut. Precis sådan skulle man bli när man blev stor.
June Allyson blev 88 år.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 14, 2006
Inte precis som i Bagdad
För första gången på jättelänge har molnstunderna varit längre än solglimtarna. Fukten från nattens och morgonens regn har gett ny doft åt gräset, mer sting i blommornas färg.
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är faktiskt skönt med en stunds svalka – men sommarvärmen är långt ifrån slut.
En sväng på trottarerna i Stockholms centralaste delar visar skojiga skillnader i folks uppfattning om svensk augusti. Ett gäng italienare har knäppta jackor och långa byxor. Japanerna har stadigt på fötterna och propra gångkläder. En tysk (!) har yllekilt och flip-flop-skor. Tjejer som läst på har anammat hösttrenden med tights. Andra har höga stövlar. Flera har stickad tröja i beredskap. Alltihop ser svettigt ut.
Flest är ändå vi som framhärdar i shorts, linne och sandaler.
En och annan stönar att det, faktiskt, fortfarande är FÖR varmt.
Äsch.
Det finns som bekant inget dåligt väder, bara fel kläder.
Och ni som klagar: tänk på dem som bor i Bagdad. De har verkligen anledning att muttra (nu pratar vi bara om vädret, inte om resten).
Där har det visserligen också blivit aningen svalare. I dag endast 43 plusgrader, tidigare stadigt 45.
Copyright Klimakteriehäxan
Mitt liv som lipsill
Äntligen är det över.
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
Äntligen har jag gråtit färdigt - för den här gången, alltså.
Det dröjer säkert inte länge till nästa.
Jag är nämligen en notorisk lipsill. Otroligt tydligt under den gångna veckan, präglad av EM i friidrott.
När Carro springer ärevarv fäller jag glädjetårar med henne. Finns det något härligare än riktigt glada människor?
Kajsas bronsbesvikelse utlöste också lite tårvätska. Nog kändes det hur gärna hon hade velat kliva över ett par centimeter till. Sak samma med Holm.
Och sedan nya hulkningar i takt med Sanna Kallurs klippta häckar. Christian Olssons örnblick sände rysningar längs ryggraden – rysningar som snabbt blev till lyckosnyft. Han gjorde det ju! Kom tillbaka!
Tro nu inte att det bara är de svenska bragderna jag gråter över.
Å nej. När maraton-mästaren Stefano Baldini sjöng den italienska nationalsången solo inför ett häpet Ullevi – det var härligt! Klart jag gråter!
Sedan borde man förstås böla ordentligt över dopnings- och drogbiten. Men då blir jag bara arg, utan tårar.
Mitt liv som lipsill började rätt sent i livet. Länge såg jag på omvärlden med lugna konstateranden: jahaja, det var ju trist, så var det med den saken. Jag var enda barnet som inte grät förtvivlat efter filmen om barnen på Frostmofjället, något av det sorgligaste som finns. Min mamma var orolig. Hon undrade hur det kom sig. Och jag svarade:
-Äsch, det är ju bara på film.
Försökte se om den där rullen för något år sedan när den sändes på teve. Omöjligt, fick stänga av. Alldeles för tårdrivande.
Och sedan har jag bara blivit alltmer lättrörd, fått allt närmre till tårarna. Jag gråter när Richard Gere hämtar Julia Roberts i slutscenen på ”Pretty Woman”. Jag har inte sett den lika många gånger som Pernilla Wiberg, men det är en favorit i videohyllan. När CJ Cregg i ”Vita Huset” äntligen hade fått tag i en karl blev han skjuten när han skulle avstyra ett mindre rån – klart att jag grät. Minns ni när lejonpappa dog i tecknade ”Lejonkungen”? Visst var det sorgligt?
Hamnar jag, motvilligt men ändå, på begravning kan omgivningen tro att det är jag som är allra närmast den avlidne, i alla fall om man ska döma av tårmängden.
Någon berättar om sjukdom, egen eller närståendes. Jag kämpar och sväljer, ingenting blir ju bättre för att jag blir ledsen.
Allra värst blir det om jag av någon underlig anledning måste hålla någon sorts tal. För ett födelsedagsbarn, en jubilar av vilken sort det vara må.
Omedelbart uppfylls jag av mina egna vackra ord.
Strupen trängs ihop, halsen tjocknar, rösten blir grumlig. Och ögonen? Just det. Fulla av tårar. Helt utan anledning.
Ska den här utvecklingen fortsätta får jag gå i ide så snart något känslosamt kan väntas inträffa.
För lipsillar är jobbiga, kanske allra mest för sig själva, men även för sin omgivning.
Det händer faktiskt att de smittar.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 12, 2006
Nyförälskad!
Jag är kär. Nykär. Förälskad.
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi stötte ihop av en ren slump. Jag tände direkt. Och det är lika bra att erkänna genast: det var utseendet som fick mig att gå igång. Men så snart vi bekantade oss lite närmare djupnade min förtjusning. Allt öppnade sig och jag såg bilden av mig själv, enkelt och tydligt.
Det är ju så här jag ska ha det! Det måste bli vi!
Fast det är med den här som med så många andra uppflammande passioner: det finns problem på vägen. Kan man slänga sin gamla partner på sophögen utan vidare, efter en blixtsnabb tändning? Är det försvarbart moraliskt, ekonomiskt, praktiskt? Vad ska omgivningen tycka?
Och en fråga till som måste behandlas i just det här fallet:
Hur i h-e kan man bli kär i en telefon?
Det är i alla fall i mitt fall alldeles möjligt. Speciellt som den lilla hopvikbara mobilen, utan utskjutande detaljer som fastnar i fickan, är röd med blommor på. Liten, ligger fint i handen. Har alla moderniteter (av vilka jag förmodligen aldrig skulle använda hälften).
Och – hej, flickor, nu kommer det – en bonus jag aldrig förr stött på: trycker man på en speciell liten knapp förvandlas displayen. Till en spegel.
Klart man blir kär! Helt enkelt en riktig tjejtelefon. Eller möjligen tant-.
Den kommer hur som helst från Siemens och heter CL75, om ni vill leta upp den på nätet. Modellen finns inte på så många ställen, vad nu det kan bero på.
Nu gäller det att inte rusa iväg.
För jag har ju en bra mobil som bara är ett år gammal – den valde jag för att den blinkar så skojigt när det ringer – och då är det ju direkt fånigt att lägga ut en massa pengar på en ny. Förstås.
Men kärleken är blind. Passionen kan lätt besegra förståndet.
Fast det HAR ju också i världshistorien inträffat att stormande förälskelse gått över.
Vi får se.
Copyright Klimakteriehäxan
Inget att häck-la
Susanna Kallur intervjuas efter sitt EM-guld för loppet på 100 meter häck.
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Fråga: Varför blev det just häck, vad är det som är speciellt kul med det?
Svar: Jo det är så roligt för att man har något att göra medan man springer.
Jojo.
Den tanken hade aldrig slagit mig. Skulle aldrig ha kommit på den även om mitt liv stått på spel. Men jag lägger citatet till mina samlingar. En klenod med guldglans, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
