Ofta beskriver människor sin omgivning, inklusive dess invånare, med en färg. Och ofta är den beteckningen något som tolkas negativt, uttalas med lätt neddragna mungipor och en liten medföljande bonussuck.
Jag tänker på uttryck som ”i svartaste Afrika”, ”gulingar” och ”blekansikten”.
Men jag har upptäckt att det finns människor med helt andra färger.
Ta L till exempel.
Hon är blå. I massor av olika nyanser, men hon är blå. Utan undantag blir hon stormförtjust inför de blå blommorna i rabatten. Hennes porslin är blåmönstrat, hennes lakan likaså. Garderoben innehåller babyblått, lavendel, kornblått och marin – samt alla andra nyanser av blått du kan tänka dig, i rutor, ränder, blommor och paljetter.
Går vi en sväng på stan och L bromsar in vid ett skyltfönster pekar hon kanske ut något som lockar. Det är osvikligen blått.
Hennes koncentration på blått är så total att vi, hennes väninnor, numera rent slentrianmässigt säger när något blått kommer i vår väg:
-Titta, vi måste tipsa L!
-Ska vi ta med den till L?
-Hon har nog redan köpt den…
Det finns beige människor också.
Ingen riktigt kul kategori att hamna i, om ni frågar mig, för en beige person tolkas gärna som en allmänt trist och tråkig typ, och det kan naturligtvis också vara sant.
Men till skillnad från mig, som raskt försvinner in i väggen om jag försöker klä mig i något beige (jag är i grunden svartvit med inslag av rött), passar den färgen M förträffligt.
Och hon försvinner absolut inte, tvärtom, hennes egna färger lyfts fram och förstärks av de bleka plaggen och slutresultatet är perfekt.
Fixeringen till beige ger samma effekter för M som det blå ger för L.
-Kolla, allt är till dej! utbrast jag en vår när hylla efter hylla i varje modebutik var i det närmaste färglös.
Om jag kikar runt i butiker utan M och ser något beige i passande snitt kan det hända att jag aktiverar mobilen.
-Gå till den här affären, det hänger en kavaj och väntar på dej! Ja, den ÄR beige!
De rosa människorna i min omgivning är ofta glada och generösa typer, som ibland också dras till de mer violetta tonerna.
Den som gillar rosa faller också ofta för rosenmönstrat – och det gäller inte bara i blomsteraffären utan också för porslinet, hemtextilierna och gratulationskorten. En rosa tjej har dessutom undantagslöst en fallenhet för sjalar.
I den här kategorin finns både H och I, som inte är bekanta med varandra – men jag borde sammanföra dem, om inte annat så för att de skulle kunna byta rosa och lila halsdukar med varandra, för ännu större variation i vardagen.
Det händer att jag köper en present till H ibland, och någon gång till I.
Gåvan är inte sällan en sjal, och nästan alltid en rosa eller möjligen lila – man vill ju gärna att det man inhandlat blir uppskattat och använt av mottagaren!
Tro nu för all del inte att färgfixeringen är styrt av någon modetrend eller signaler från damtidningsvärlden.
En färgad människa har gjort sitt val, och gjort det med hjärtat.
En färgad människa lämnar walk over när hennes själ är ljusblå men modebilden orange.
En färgad människa vet en sak säkert: rätt som det är förklaras ”hennes” färg vara sista skriket. Igen.
-Vet du, igår hittade jag en kanonsnygg topp/handväska/blomkruka/innesko! säjer I.
-Å! Vad då i för färg? svarar jag, med ett menande tonfall.
-Rosa, hur så? säger I och ler lyckligt.
Hon är en riktigt färgad människa.
Så gott som enfärgad.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 31, 2007
onsdag, mars 28, 2007
Tänk om jag faktiskt ser ut så där?
Jag måste vara en av de sista som åker omkring med ett pass av det gamla blå slaget, det som inte är EU-standard.
Men nu insåg jag nyss att det bara gäller några futtiga veckor till.
Alltså dags att skaffa ett nytt för de kommande tio åren.
Och det var ju att kliva in i en teknisk revolution.
När det blev min tur på passexpeditionen hade jag redan storögt hunnit studera hur några andra medborgare fick sina ansökningar avklarade.
En efter en kliver man in i vad som måste vara ett enda stort datortillbehör. Effektivt och snabbt, 400 kronor, tack, hämta efter fem arbetsdagar.
Nu behövde man alltså inte längre komma med en bild som kunde godkännas av personen i luckan.
Fotot tas där, i den högteknologiska ansökningsburen.
”Ställ dig med ryggen mot bakskärmen. Titta in i linsen. Två blixtar!”
Första försöket underkändes, glasögonen blänkte. Alltså ska jag, glasögonbärare sen småskolan, plåtas utan.
Nytt försök.
-Perfekt! säjer kvinnan i luckan och trycker på lite fler knappar på sitt tangentbord.
Det lät ju bra. När togs senast en bild på mig som någon ansåg var perfekt?
-Så här kommer ditt nya pass att se ut, fortsatte hon ett par sekunder senare.
Framför mig på skärmen står alla data. Och där finns också bilden. Den perfekta.
-Förlåt, säjer jag, men man kan inte få en ny chans?
Jag ser nämligen helt folkilsken ut, sammanbiten, fotograferad ur lätt grodperspektiv, alla skavanker tydliga.
-Tyvärr, svarar den effektiva polisdamen, datorn säger att allt är precis som det ska.
Och så la hon till, lite vänligt: Jag kan trösta dig med att ingen blir nöjd!
Nehej. Men de närmaste tio åren ska jag alltså visa upp denna värdehandling. Med DEN bilden. En fördel är möjligen att ingen kommer att vilja stjäla mitt pass, i alla fall inte om de öppnar det först.
En av favoriterna i lättsamma avdelningen i min bokhylla, Erma Bombeck, har skrivit ”When you start to look like your passport photo, it´s time to go home” (När du börjar likna ditt passfoto är det dags att åka hem).
Jag grunnar nu på om det går att skriva uppföljaren.
Den ska förstås heta ”If you look like your passport photo, you should never leave home” eller ”Om du ser ut som på passfotot bör du inte gå ut över huvud taget”.
Och så slår mig ännu en tanke.
Jag kanske ser ut precis så där. Som på Det Perfekta Passfotot. Och blir tvungen att stanna hemma...
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu insåg jag nyss att det bara gäller några futtiga veckor till.
Alltså dags att skaffa ett nytt för de kommande tio åren.
Och det var ju att kliva in i en teknisk revolution.
När det blev min tur på passexpeditionen hade jag redan storögt hunnit studera hur några andra medborgare fick sina ansökningar avklarade.
En efter en kliver man in i vad som måste vara ett enda stort datortillbehör. Effektivt och snabbt, 400 kronor, tack, hämta efter fem arbetsdagar.
Nu behövde man alltså inte längre komma med en bild som kunde godkännas av personen i luckan.
Fotot tas där, i den högteknologiska ansökningsburen.
”Ställ dig med ryggen mot bakskärmen. Titta in i linsen. Två blixtar!”
Första försöket underkändes, glasögonen blänkte. Alltså ska jag, glasögonbärare sen småskolan, plåtas utan.
Nytt försök.
-Perfekt! säjer kvinnan i luckan och trycker på lite fler knappar på sitt tangentbord.
Det lät ju bra. När togs senast en bild på mig som någon ansåg var perfekt?
-Så här kommer ditt nya pass att se ut, fortsatte hon ett par sekunder senare.
Framför mig på skärmen står alla data. Och där finns också bilden. Den perfekta.
-Förlåt, säjer jag, men man kan inte få en ny chans?
Jag ser nämligen helt folkilsken ut, sammanbiten, fotograferad ur lätt grodperspektiv, alla skavanker tydliga.
-Tyvärr, svarar den effektiva polisdamen, datorn säger att allt är precis som det ska.
Och så la hon till, lite vänligt: Jag kan trösta dig med att ingen blir nöjd!
Nehej. Men de närmaste tio åren ska jag alltså visa upp denna värdehandling. Med DEN bilden. En fördel är möjligen att ingen kommer att vilja stjäla mitt pass, i alla fall inte om de öppnar det först.
En av favoriterna i lättsamma avdelningen i min bokhylla, Erma Bombeck, har skrivit ”When you start to look like your passport photo, it´s time to go home” (När du börjar likna ditt passfoto är det dags att åka hem).
Jag grunnar nu på om det går att skriva uppföljaren.
Den ska förstås heta ”If you look like your passport photo, you should never leave home” eller ”Om du ser ut som på passfotot bör du inte gå ut över huvud taget”.
Och så slår mig ännu en tanke.
Jag kanske ser ut precis så där. Som på Det Perfekta Passfotot. Och blir tvungen att stanna hemma...
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 26, 2007
Kan man älska flera?
Frågan har ställts många gånger förut och den kommer att ställas igen.
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?
Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.
Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.
När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!
Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.
När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?
När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.
Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.
En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?
Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.
Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.
När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!
Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.
När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?
När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.
Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.
En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 25, 2007
Våffeldag
Det är våffeldagen i dag.
Våfflor brukar normalt sett utlösa viss entusiasm när familjen närmar sig middagsbordet.
Jag hade nog räknat med något liknande också ikväll, när jag tänkte ta fram laggen.
Då visar det sig att dottern har andra planer.
Ska göra våfflor med kompisarna, nämligen.
Det blir tredje kvällen den senaste veckan som hon väljer bort middag med familjen.
-Men så tråkigt, sa jag (lite gnälligt, erkännes), du äter väl snart aldrig middag med oss!
-Kan hända, blev svaret. Men jag har i alla fall kul!
Mhm.
Ett litet våffeltips som kanske kommer för sent just för den här dagen, men som kan komma till pass nästa gång det är dags: byt ut en del, max hälften, av det vanliga vetemjölet mot dinkelmjöl. Mättar mer, mer fibrer, lite nyttigare, helt enkelt! Och lika gott!
Copyright Klimakteriehäxan
Våfflor brukar normalt sett utlösa viss entusiasm när familjen närmar sig middagsbordet.
Jag hade nog räknat med något liknande också ikväll, när jag tänkte ta fram laggen.
Då visar det sig att dottern har andra planer.
Ska göra våfflor med kompisarna, nämligen.
Det blir tredje kvällen den senaste veckan som hon väljer bort middag med familjen.
-Men så tråkigt, sa jag (lite gnälligt, erkännes), du äter väl snart aldrig middag med oss!
-Kan hända, blev svaret. Men jag har i alla fall kul!
Mhm.
Ett litet våffeltips som kanske kommer för sent just för den här dagen, men som kan komma till pass nästa gång det är dags: byt ut en del, max hälften, av det vanliga vetemjölet mot dinkelmjöl. Mättar mer, mer fibrer, lite nyttigare, helt enkelt! Och lika gott!
Copyright Klimakteriehäxan
Bland idel döskallar
Det bor en döskalle i oss allihop. Varje mänskligt huvud blir förr eller senare förvandlat till ett benvitt kranium. Omöjligt att förneka, men samtidigt inget man väljer att gå och grunna på, eller hur?
Kommer så väl ihåg när min pappa hade gått bort. Hur jag dels reagerade på alla sammanhang i vilka folk slängde in ett dö- som förstärkning: dökul, dögott, dökonstigt, döfult. Varje gång högg det till lite nånstans i magtrakten. Och en stiliserad döskalle gjorde också ont.
I andra situationer när ett liv tagit slut har liknande saker inträffat. Ett barn frågar om en avliden morfar nu äts upp av djuren, en röntgenbild på en svår skada eller cancerutbredning har döskallen som fond. Nattsvart är känslan, ingenting annat än det.
Visst kan allt detta liknas vid förträngning, ett strutshuvud i sanden (fast det numera anses helt klart att strutsar aldrig kör ner huvudet i sanden!).
Men enligt urgammal sed markerar den vita döskallen fara. Sjörövarna seglar under en svart piratflagga som pryds av döskallen. Giftflaskan på apoteket hade länge samma beteckning, ibland kompletterad med två korslagda benknotor. De positiva vibbarna lyser helt med sin frånvaro.
Mot den bakgrunden blir det ännu märkligare att döskallemönster nu bitit sig fast i modevärlden. Ända in på babyavdelningen har döskallarna tagit sig.
Vad tycker ni om en stickad babymössa i svart med en vit döskalle mitt fram? Om en söt flickklänning i mjukaste trikå med små döskallar över hela plagget? Om ett brett läderbälte där spännet är ett kranium med blå gnistrande stenar i ögonhålorna och rött glitter på det utrymme som normalt är reserverat för hjärnan? Om alla sjalar med döskallar på? Om alla kranieförsedda t-tröjor?
Listan kan göras lång, och inga tecken syns på att döskalleparaden i modevärlden är på väg att tunnas ut.
Själv har jag lust att gå fram till småbarnsmamman i färd med att köpa döskallekläder till sin lilla unge och ta henne i örat, hårt.
Skulle också vilja fråga tonårsförebilden Sofi Fahrman, avbildad med döskallesjal, hur hon tänker.
Skinnskallarna och mc-dårarna struntar jag i.
Det är de andra, de vanliga, de snälla jag vill åt. De som antagligen inte tänkt alls utan bara går i någon annans fotspår. Och denna någon annan borde hitta på något roligare att frälsa sin kundkrets med, tycker jag.
Fast lite roligt var det ju när man för första gången hörde historien om tanten som såg bilden på döskallen och ordet ”GIFT” i stora bokstäver därunder.
-Nog är det väl konstigt, suckade damen, att karlar kan se ut hur som helst. Men gifta, det blir dom.
Bort med döskallarna!
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer så väl ihåg när min pappa hade gått bort. Hur jag dels reagerade på alla sammanhang i vilka folk slängde in ett dö- som förstärkning: dökul, dögott, dökonstigt, döfult. Varje gång högg det till lite nånstans i magtrakten. Och en stiliserad döskalle gjorde också ont.
I andra situationer när ett liv tagit slut har liknande saker inträffat. Ett barn frågar om en avliden morfar nu äts upp av djuren, en röntgenbild på en svår skada eller cancerutbredning har döskallen som fond. Nattsvart är känslan, ingenting annat än det.
Visst kan allt detta liknas vid förträngning, ett strutshuvud i sanden (fast det numera anses helt klart att strutsar aldrig kör ner huvudet i sanden!).
Men enligt urgammal sed markerar den vita döskallen fara. Sjörövarna seglar under en svart piratflagga som pryds av döskallen. Giftflaskan på apoteket hade länge samma beteckning, ibland kompletterad med två korslagda benknotor. De positiva vibbarna lyser helt med sin frånvaro.
Mot den bakgrunden blir det ännu märkligare att döskallemönster nu bitit sig fast i modevärlden. Ända in på babyavdelningen har döskallarna tagit sig.
Vad tycker ni om en stickad babymössa i svart med en vit döskalle mitt fram? Om en söt flickklänning i mjukaste trikå med små döskallar över hela plagget? Om ett brett läderbälte där spännet är ett kranium med blå gnistrande stenar i ögonhålorna och rött glitter på det utrymme som normalt är reserverat för hjärnan? Om alla sjalar med döskallar på? Om alla kranieförsedda t-tröjor?
Listan kan göras lång, och inga tecken syns på att döskalleparaden i modevärlden är på väg att tunnas ut.
Själv har jag lust att gå fram till småbarnsmamman i färd med att köpa döskallekläder till sin lilla unge och ta henne i örat, hårt.
Skulle också vilja fråga tonårsförebilden Sofi Fahrman, avbildad med döskallesjal, hur hon tänker.
Skinnskallarna och mc-dårarna struntar jag i.
Det är de andra, de vanliga, de snälla jag vill åt. De som antagligen inte tänkt alls utan bara går i någon annans fotspår. Och denna någon annan borde hitta på något roligare att frälsa sin kundkrets med, tycker jag.
Fast lite roligt var det ju när man för första gången hörde historien om tanten som såg bilden på döskallen och ordet ”GIFT” i stora bokstäver därunder.
-Nog är det väl konstigt, suckade damen, att karlar kan se ut hur som helst. Men gifta, det blir dom.
Bort med döskallarna!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 24, 2007
Vi köper böcker - men läser vi dem?
Svenskarna köper allt fler böcker.
Försäljningen av så kallad allmänlitteratur gick under förra året upp med inte mindre än 7,4 procent.
Mest ökar bokköpen på nätet och i varuhus och stormarknader. Bokklubbarna och traditionell bokhandel har det svårare att klara priskonkurrensen, även om flest böcker totalt sett fortfarande säljs i en bokhandel av traditionell typ.
Men det faktum att vi köper många böcker behöver faktiskt inte betyda att fler böcker blir lästa. I Storbritannien har 4000 personer fått svara på frågor om sina vanor när det gäller att köpa och läsa böcker, och då visar det sig att över hälften, 55 procent, av alla böcker som köps aldrig blir lästa, åtminstone inte från pärm till pärm. I stället har de köpt böckerna för att imponera på sin omgivning – ”Odysseus” av James Joyce är ett bra val i den situationen, tycks det.
Ett par ryska klassiker stämplas av britterna som tråkiga. Det är ”Krig och fred” av Leo Tolstoj och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevski. Jo, det vet vi väl lite till mans att det är två romaner man bör ha läst – men här är det bara att erkänna: jag har inte orkat igenom någondera, så där är jag helt i fas med mina engelska bokläsarkollegor.
Lite mer överraskande är det kanske att JK Rowlings ”Harry Potter och den flammande bägaren” finns på listan över de allra tråkigaste böckerna, men antagligen hade trollerigrabben inte hamnat där om de som svarat i undersökningen varit yngre.
Biografier ser också bra ut i hyllan men verkar vara lätta att lägga ifrån sig utan att någonsin ta upp dem igen. Varken Bill Clinton eller Margaret Thatcher blir lästa, inte ens David Beckham! Hoppsan, nu kände jag igen mig igen. Lockar mig inte alls. Men jag har inte köpt dem heller!
Ibland kan bokköpare råka ut för helt andra problem. Man vill både köpa och läsa, men problem uppstår på vägen.
Folk blir generade när de ska fråga efter en viss bok – det skulle kunna handla om impotensproblem, Kamasutra eller som på 50-talet när den porrstämplade ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle var riktigt het.
Just nu visar det sig att Sverige har en sådan bok i vårutgivningen, (jag har redan skrivit om den ett par gånger), ”Bitterfittan” av Maria Sveland.
När de positiva recensionerna gjort sitt och kunderna går till närmsta bokhandel har de svårt att ta titeln i sin mun.
Så med flackande blick frågar man nu efter ”Bittermandel eller vad den nu heter” eller ”Bittra fiender kanske det var?” – om detta vittnar bl a en bibliotekschef i Skåne.
Och det trots att vi redan haft chansen att öva oss på titlar som ”Fittstim” och ”Kukbruk”.
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: Svensk Bokhandel, Daily Mail och Kristianstadsbladet
Försäljningen av så kallad allmänlitteratur gick under förra året upp med inte mindre än 7,4 procent.
Mest ökar bokköpen på nätet och i varuhus och stormarknader. Bokklubbarna och traditionell bokhandel har det svårare att klara priskonkurrensen, även om flest böcker totalt sett fortfarande säljs i en bokhandel av traditionell typ.
Men det faktum att vi köper många böcker behöver faktiskt inte betyda att fler böcker blir lästa. I Storbritannien har 4000 personer fått svara på frågor om sina vanor när det gäller att köpa och läsa böcker, och då visar det sig att över hälften, 55 procent, av alla böcker som köps aldrig blir lästa, åtminstone inte från pärm till pärm. I stället har de köpt böckerna för att imponera på sin omgivning – ”Odysseus” av James Joyce är ett bra val i den situationen, tycks det.
Ett par ryska klassiker stämplas av britterna som tråkiga. Det är ”Krig och fred” av Leo Tolstoj och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevski. Jo, det vet vi väl lite till mans att det är två romaner man bör ha läst – men här är det bara att erkänna: jag har inte orkat igenom någondera, så där är jag helt i fas med mina engelska bokläsarkollegor.
Lite mer överraskande är det kanske att JK Rowlings ”Harry Potter och den flammande bägaren” finns på listan över de allra tråkigaste böckerna, men antagligen hade trollerigrabben inte hamnat där om de som svarat i undersökningen varit yngre.
Biografier ser också bra ut i hyllan men verkar vara lätta att lägga ifrån sig utan att någonsin ta upp dem igen. Varken Bill Clinton eller Margaret Thatcher blir lästa, inte ens David Beckham! Hoppsan, nu kände jag igen mig igen. Lockar mig inte alls. Men jag har inte köpt dem heller!
Ibland kan bokköpare råka ut för helt andra problem. Man vill både köpa och läsa, men problem uppstår på vägen.
Folk blir generade när de ska fråga efter en viss bok – det skulle kunna handla om impotensproblem, Kamasutra eller som på 50-talet när den porrstämplade ”Sången om den röda rubinen” av Agnar Mykle var riktigt het.
Just nu visar det sig att Sverige har en sådan bok i vårutgivningen, (jag har redan skrivit om den ett par gånger), ”Bitterfittan” av Maria Sveland.
När de positiva recensionerna gjort sitt och kunderna går till närmsta bokhandel har de svårt att ta titeln i sin mun.
Så med flackande blick frågar man nu efter ”Bittermandel eller vad den nu heter” eller ”Bittra fiender kanske det var?” – om detta vittnar bl a en bibliotekschef i Skåne.
Och det trots att vi redan haft chansen att öva oss på titlar som ”Fittstim” och ”Kukbruk”.
Copyright Klimakteriehäxan
Källor: Svensk Bokhandel, Daily Mail och Kristianstadsbladet
torsdag, mars 22, 2007
Vårtecken
Jag har alltså börjat samla på dem. Igen.
Vårtecknen.
Vad sägs om en annons för fästingvaccin?
"Snart är det fästingsäsong och vaccin finns redan" lovar de sprutglada som lever på att frälsa oss från bland annat TBE.
Jag kan också tänka mig att stödköpa en "Girlie" ur nya glassortimentet, du milde en sån fånig debatt - den kanske är god och då så!
Dessutom har jag sett flera sopmaskiner som rensar gatorna från vinterns kvarliggande sand och grus.
Yippeee!
Copyright Klimakteriehäxan
Vårtecknen.
Vad sägs om en annons för fästingvaccin?
"Snart är det fästingsäsong och vaccin finns redan" lovar de sprutglada som lever på att frälsa oss från bland annat TBE.
Jag kan också tänka mig att stödköpa en "Girlie" ur nya glassortimentet, du milde en sån fånig debatt - den kanske är god och då så!
Dessutom har jag sett flera sopmaskiner som rensar gatorna från vinterns kvarliggande sand och grus.
Yippeee!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 21, 2007
Våren kräver en GLD - även för "bingo wings"
Det är vårdagjämning, fast vädrets makter tycks ha missat det nästan helt.
Ändå kan detta vara en dag då man försiktigt, försiktigt kan börja tänka på sommar och sol. Snödropparna är i full fart, krokusar lyser som små glada prickar och en aning av grönt ligger över den hittills så gråa gräsmattan. Påskliljor sticker upp som små pigga spjut i rabatterna. Allt detta kan man glädja sig åt.
Och så, i alla fall just i år, bör man tänka på att skaffa sig en GLD.
GLD betyder en ”Great Little Dress” och det är vårens och sommarens mode-måste.
En sak har väldigt många av årets modeller gemensamt, och det är en riktig gåva till den vars midjemått passerat sin bäst-före-gräns: klänningen är ofta rak, som en lång t-tröja, eller med väldigt behärskad eller nedhasad midjemarkering.
Dessutom är en GLD av 2007 års snitt med nödvändighet kort, den slutar ovanför knäna.
Äsch, säger du kanske då, där sprack det.
Men så är det inte nödvändigtvis.
Klänningen kan bäras med bälte till ett par jeans eller över en tunn lång kjol, då blir det en tunika i stället, men det är också helt rätt. Har den ett skärp i tyget? Släng det och ta ett bälte i avvikande material och färg, råder en modeguru i Daily Telegraph. Samma källa dödskallestämplar också tights utan fot – ”they are SO last season, darling”... fast här finns ändå plats för alldeles egna beslut, känner jag (som köpte två par i höstas och bara använt det ena).
Mycket mönster handlar det också om, det inser man snabbt efter att ha bläddrat i några av vårens kataloger och damtidningar. Gärna svartvitt. Inte sällan har klänningen en avskärning eller markering under bysten. Men passa dig noga, säger den brittiska experten, fel stuk på empirelinjen förvandlar vilken kvinna som helst till höggravid. Empire gick just bort, med andra ord. Omlott är fortfarande att rekommendera för den storbystade, anser samma expert.
Och den som tycker att hertiginnegardinerna eller gäddhänget (eller vad man nu använder för beteckning på ospänstiga överarmar) omöjliggör användandet av ärmlöst behöver inte heller förtvivla. Det finns gott om olika ärmar i modebilden.
I England heter gäddhänget för övrigt ”bingo wing syndrome”.
Vårdagjämning, GLD och ärm – det blir BINGO, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Ändå kan detta vara en dag då man försiktigt, försiktigt kan börja tänka på sommar och sol. Snödropparna är i full fart, krokusar lyser som små glada prickar och en aning av grönt ligger över den hittills så gråa gräsmattan. Påskliljor sticker upp som små pigga spjut i rabatterna. Allt detta kan man glädja sig åt.
Och så, i alla fall just i år, bör man tänka på att skaffa sig en GLD.
GLD betyder en ”Great Little Dress” och det är vårens och sommarens mode-måste.
En sak har väldigt många av årets modeller gemensamt, och det är en riktig gåva till den vars midjemått passerat sin bäst-före-gräns: klänningen är ofta rak, som en lång t-tröja, eller med väldigt behärskad eller nedhasad midjemarkering.
Dessutom är en GLD av 2007 års snitt med nödvändighet kort, den slutar ovanför knäna.
Äsch, säger du kanske då, där sprack det.
Men så är det inte nödvändigtvis.
Klänningen kan bäras med bälte till ett par jeans eller över en tunn lång kjol, då blir det en tunika i stället, men det är också helt rätt. Har den ett skärp i tyget? Släng det och ta ett bälte i avvikande material och färg, råder en modeguru i Daily Telegraph. Samma källa dödskallestämplar också tights utan fot – ”they are SO last season, darling”... fast här finns ändå plats för alldeles egna beslut, känner jag (som köpte två par i höstas och bara använt det ena).
Mycket mönster handlar det också om, det inser man snabbt efter att ha bläddrat i några av vårens kataloger och damtidningar. Gärna svartvitt. Inte sällan har klänningen en avskärning eller markering under bysten. Men passa dig noga, säger den brittiska experten, fel stuk på empirelinjen förvandlar vilken kvinna som helst till höggravid. Empire gick just bort, med andra ord. Omlott är fortfarande att rekommendera för den storbystade, anser samma expert.
Och den som tycker att hertiginnegardinerna eller gäddhänget (eller vad man nu använder för beteckning på ospänstiga överarmar) omöjliggör användandet av ärmlöst behöver inte heller förtvivla. Det finns gott om olika ärmar i modebilden.
I England heter gäddhänget för övrigt ”bingo wing syndrome”.
Vårdagjämning, GLD och ärm – det blir BINGO, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 20, 2007
Tack för ett nytt ord!
Har just fått/lånat ett nytt ord.
Hittade det hos Bloggblad.
Explotant.
Explo-tant.
Det är en perfekt beskrivning av mitt sinnestillstånd efter en dag när det mesta vägrat fungera.
Hittade det hos Bloggblad.
Explotant.
Explo-tant.
Det är en perfekt beskrivning av mitt sinnestillstånd efter en dag när det mesta vägrat fungera.
måndag, mars 19, 2007
En missad stjärna som fortfarande lyser
Knappt har handflatorna svalnat efter Dolly-konserten i Globen förrän jag inser att jag missat en annan superartist, också på Sverige-besök.
Kris Kristofferson har framträtt på Cirkus i Stockholm ikväll.
Ja, jag hade väldigt gärna velat vara där, men upptäckte evenemanget så sent som i morse och hade inte kvällen ledig.
I dag är han 70 och naturligtvis inte i riktigt samma gamla goda form som för 30 år sedan.
Men förr i världen var han en man med sug i blick, en macho-typ med nallebjörnskvaliteter. Han har skrivit mängder av underbara sånger och gjort hur många filmroller som helst.
Lång och trogen tjänst i show business, helt enkelt.
Det är låtarna man minns bäst. Han lär ha börjat komponera och skriva texter 14 år gammal. Sedan dess har han producerat nya i en strid ström.
Som till exempel ”Help me make it through the night” är en kärlekssång som var ledmotiv i en film om en boxare på dekis och den balladen är evigt grön.
”Sunday Morning Coming Down” beskriver en präktig bakfylla, med vidhängande ångest. Den lånade Johnny Cash – som också sjöng tillsammans med Kris och Waylon Jennings i gruppen Highwaymen.
Och så, förstås, ”Me and Bobby McGee” som han själv sjöng in men som Janis Joplin ägde på 70-talet. Rader av artister har gjort den sen dess, Dolly Parton sjunger den på sin turné och Cornelis Vreeswijk gjorde den på svenska som ”Jag och Bosse Lidén”.
”From the coalmines of Kentucky to the California sun...” Det är en bit av resan med Bobby McGee som han tar oss med på.
Det sjöng han alldeles säkert ikväll igen.
Fast inte för mig.
Inte live, alltså.
Nu ska jag gå och leta upp skivan. Och trösta mig med att ljudet antagligen är bättre där än om jag suttit på Cirkus.
Kris, jag applåderar lite i alla fall, i min ensamhet. För en stjärna som fortfarande lyser klart.
Copyright Klimakteriehäxan
Kris Kristofferson har framträtt på Cirkus i Stockholm ikväll.
Ja, jag hade väldigt gärna velat vara där, men upptäckte evenemanget så sent som i morse och hade inte kvällen ledig.
I dag är han 70 och naturligtvis inte i riktigt samma gamla goda form som för 30 år sedan.
Men förr i världen var han en man med sug i blick, en macho-typ med nallebjörnskvaliteter. Han har skrivit mängder av underbara sånger och gjort hur många filmroller som helst.
Lång och trogen tjänst i show business, helt enkelt.
Det är låtarna man minns bäst. Han lär ha börjat komponera och skriva texter 14 år gammal. Sedan dess har han producerat nya i en strid ström.
Som till exempel ”Help me make it through the night” är en kärlekssång som var ledmotiv i en film om en boxare på dekis och den balladen är evigt grön.
”Sunday Morning Coming Down” beskriver en präktig bakfylla, med vidhängande ångest. Den lånade Johnny Cash – som också sjöng tillsammans med Kris och Waylon Jennings i gruppen Highwaymen.
Och så, förstås, ”Me and Bobby McGee” som han själv sjöng in men som Janis Joplin ägde på 70-talet. Rader av artister har gjort den sen dess, Dolly Parton sjunger den på sin turné och Cornelis Vreeswijk gjorde den på svenska som ”Jag och Bosse Lidén”.
”From the coalmines of Kentucky to the California sun...” Det är en bit av resan med Bobby McGee som han tar oss med på.
Det sjöng han alldeles säkert ikväll igen.
Fast inte för mig.
Inte live, alltså.
Nu ska jag gå och leta upp skivan. Och trösta mig med att ljudet antagligen är bättre där än om jag suttit på Cirkus.
Kris, jag applåderar lite i alla fall, i min ensamhet. För en stjärna som fortfarande lyser klart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 18, 2007
Vad finns i ett läshuvud?
Flickor ska inte läsa för mycket.
För om de gör det hoppar livmodern upp i hjärnan.
Och det kan ju var och en räkna ut att det måste ställa till problem.
Det ger dessutom uttrycket "läshuvud" nya dimensioner.
Har jag fått en knäpp?
Inte alls, jag har bara ökat på min allmänbildning. Och det gjorde jag genom att lyssna på ”Filosofiska rummet” i radions P1.
Förr i världen var det alltså en utbredd uppfattning att den som var av kvinnligt kön tog skada av att umgås alltför intensivt med böcker.
Den del av kvinnokroppen där människofröet skulle gro förflyttade sig till skallen.
Ja, vem skulle vilja ta den risken?
Alltså var väl denna myt ännu ett sätt att hålla flickor på mattan och mansdominansen oanfrätt.
Vad som kunde hända om den belästa flickan trots allt blev gravid, det blev jag dock inte upplyst om i radioprogrammet.
Själv har jag just läst ut ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den var bättre än jag trodde, jag hade ju mina reservationer mot titeln… Men en hel del saker att känna igen sig i fanns mellan pärmarna, trots åldersskillnader och väldigt olika uppväxtmiljöer. Lite bitterfittiga kan vi kanske trots allt bli lite till mans (kvinns).
En sak är i alla fall säker: även efter denna bok är jag rätt övertygad om att min livmoder sitter där den sitter.
Och det är alltså inte i skallen.
Copyright Klimakteriehäxan
För om de gör det hoppar livmodern upp i hjärnan.
Och det kan ju var och en räkna ut att det måste ställa till problem.
Det ger dessutom uttrycket "läshuvud" nya dimensioner.
Har jag fått en knäpp?
Inte alls, jag har bara ökat på min allmänbildning. Och det gjorde jag genom att lyssna på ”Filosofiska rummet” i radions P1.
Förr i världen var det alltså en utbredd uppfattning att den som var av kvinnligt kön tog skada av att umgås alltför intensivt med böcker.
Den del av kvinnokroppen där människofröet skulle gro förflyttade sig till skallen.
Ja, vem skulle vilja ta den risken?
Alltså var väl denna myt ännu ett sätt att hålla flickor på mattan och mansdominansen oanfrätt.
Vad som kunde hända om den belästa flickan trots allt blev gravid, det blev jag dock inte upplyst om i radioprogrammet.
Själv har jag just läst ut ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den var bättre än jag trodde, jag hade ju mina reservationer mot titeln… Men en hel del saker att känna igen sig i fanns mellan pärmarna, trots åldersskillnader och väldigt olika uppväxtmiljöer. Lite bitterfittiga kan vi kanske trots allt bli lite till mans (kvinns).
En sak är i alla fall säker: även efter denna bok är jag rätt övertygad om att min livmoder sitter där den sitter.
Och det är alltså inte i skallen.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, mars 16, 2007
We will always love you too, Dolly!
Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.
De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…
Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?
Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.
De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.
Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.
När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.
Damer som inte rostar
Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.
Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.
Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.
Copyright Klimakteriehäxan
En Dolly-historia till
Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet berättar i dagens tidning en personlig historia om ett möte med Dolly Parton som placerar honom i de trogna Dolly-kramarnas skara.
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.
Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.
Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 15, 2007
Nu är Dolly nära - men alltför nära är nog inte så bra...
I morgon är det dags.
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.
Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.
Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.
Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
