torsdag, juli 29, 2010

Vin för väskvänner

Naturligtvis vet jag att folk som kan vin aldrig - aldrig! - väljer sort på grund av den snygga etiketten eller flaskans originella form.
Men jag har inte någonsin påstått mig vara någon vinkännare, även om jag är helt säker när det gäller att skilja på rött och vitt.
Dock har det hänt förr att jag köpt bara för förpackningens skull. Och ni kan ju gissa vad som ledde till att jag nu äger en treliters låda med franskt vitt vin (Vernissage, Chardonnay Viognier, 199 kr), jag som ytterst sällan bär hem en bag-in-box. Nu blev det en bag-in-bag.
Gillar man väskor så gör man. Så är det bara.
Om vinet är gott? Inte en aning!

UPPDATERING: Jo, det var gott. Lättdrucket. Och numera slut ... Passade väldigt bra till olika laxvarianter när vi hade gäster!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 26, 2010

Min idol Don McLean - och sanna schlagertexter

Vi hade stannat vid en enkel vägkrog för en bit mat. Resan, med min morbror bakom ratten i hans stora bil, gick mellan New York och Florida, året var 1971, och vi hade kommit in i Shenandoah Valley.

Det var mitt allra första besök i USA, tillsammans med mamma och pappa. Mina ögon var ständigt uppspärrade, öronen på helspänn: tänk att så mycket var som på bio!
Tänk att sängarna var så breda, att det låg heltäckningsmattor överallt! Tänk att hamburgarna var så urgoda, en Banana Split så stor – och de "äkta" jeansen så billiga!

Vad åt vi på den där vägkrogen? Inte en aning, även om en gissning på french fries verkar rätt säker. Men det är inte för maten den där pausen fastnade i minnet. För mellan tuggorna hörde jag något. Ljudet kom från jukeboxen. En fantastisk låt jag aldrig hört förut! Jag rusade fram för att kolla vad det var, skrev noggrant upp såväl sångarens som låtens namn. Det var Don McLean som sjöng sin egen "American Pie".

Sedan dess har Don McLean varit en idol för mig. Har åtminstone fem lp-skivor han gjort, alltid med bara eget material. Kan texterna utantill, och blev gruvligt irriterad när Dottern för sisådär tio år sedan gick och gnolade på ingenting mindre än just ”American Pie”.
-Kan du DEN? sa jag, förundrad men förtjust.
-Klart, det är ju Madonnas senaste, svarade Dottern – det var det som gjorde mig irriterad.
Visst, av alla dem som gjort coverversioner av McLeans låtar är Madonna en. Men i min värld är det originalet som gäller.

Konstigt nog har jag
aldrig sett Don McLean intervjuas. Inte förrän nu, när den förträfflige musikprogrammakaren Rolf Hammarlund gjort den pågående serien ”The Seventies”. I del två, snart i repris i en tv nära dig, länge tittbar i SVTPlay i din dator, har han sökt upp Don McLean på hans ställe i New Hampshire.

Man blir påmind om sådant man hört förut, som att ”the day the music died” syftar på den dag då Buddy Holly omkom i en flygolycka, och att det är Don McLean det handlar om i superhitten ”Killing Me Softly With His Song”. Men man får också klart för sig att en man med den integriteten alltid gjort som han själv velat, att han sjunger ännu – och att han fortfarande är stolt över att ha infriat ett tidigt löfte till sin mamma om en minkpäls. Jo, hon fick den!

Nu ser jag ivrigt fram emot nästa avsnitt i programserien, även om det var just det här, med fokus på singer-songwriter-sorten som förmodligen ligger mitt hjärta allra närmast. Carole King var med, förstås, Carly Simon fick väl inte plats. Damerna, inklusive Eva Dahlgren, fick maka åt sig för Don McLeans skull. Helt OK i sammanhanget.

Innerst inne går jag
faktiskt och bär på känslan att folk som gör musik idag egentligen anstränger sig helt i onödan. Det blir inte bättre än på 70-talet. Låtarna håller än. Där finns fantastiska texter, klanger man snabbt lär sig älska, melodier som är evigt gröna redan första gången man hör dem.

Fast det är klart, det finns ju variationer.
”Love grows where my Rosemary goes” är enligt mitt sätt att se en fullständigt erbarmlig textrad, framlyft i tv-seriens första del och en världshit 1970.
Å andra sidan är det ju så det kan vara: i vissa stämningslägen är inga ord för banala. Minns en gammal kollega, drygt 60-åriga Marianne, som en dag inte kunde bärga sig: hon måste bara berätta, för NÅGON. Det råkade bli jag.

Efter ett långt liv
tillsammans med en sjuklig mamma hade Marianne så blivit ensam, och inte hittat särskilt många nya vänner trots att modern varit död i flera år. Tills en dag när den mogna kvinnan upptäckte att hon blivit störtförälskad i en jämngammal man – och känslorna var besvarade.
-Du förstår, sa hon och ögonen glittrade, det är så härligt! Och varenda romantisk schlager känns som en verklighetsskildring! Nu stämmer det, allt det där jag fnyst åt tidigare!

Alltså bör jag inte alls rynka på näsan ens åt att kärleken växer bara Rosemary kommer. För det kan faktiskt vara just så – det slogs ju fast redan på 70-talet. I en förmodligen alldeles sann schlagertext.
Missa inte serien! Avsnittet med Don McLean finns här!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 25, 2010

Ingen klagosång ...

Termometern visar på tolv grader. Jo, för all del, plusgrader. Det ösregnar och blåser, har regnat hela dagen. Vi lägger pussel. I väskan har jag fyra baddräkter, solkräm, hörbok – perfekt rustad för badberget, helt enkelt.
Av det verkar bli intet.
Om jag klagar? Nej, inte får man gnälla när det HAR VARIT så fint.
Men jag fryser faktiskt. Trots långbrallor och tjock tröja.
Fast jag klagar inte.
Inte riktigt än ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 24, 2010

När VEL-smitta var ett hot

Man kan faktiskt säga att jag är uppväxt i affärsvärlden.
Nej, inte den folk tänker på när det ordet används i dag. Min barndoms affärsvärld var en diversehandel som min pappa ägde och drev, och jag arbetade i princip varje skollov bakom disken där, ett jobb som jag gillade: alltid någon att prata med, ofta ett skratt.
Vårt utbud var stort och varierat. Vi sålde trådspik och masonit, ost och mjölk, köttfärs och böcker, skor och godis, bröd och frukt, knappar och sill ur tunna. En äkta, gammaldags lanthandel.

Framför disken stod en pall för trötta kunder som ville vila benen. Den var gul och på den runda sitsen stod det VEL i stora bokstäver. Vel var ett tvättmedel, gammalt redan då, och pallen var väl en reklamartikel som följt med när varor beställts till butiken.
Pallen gav upphov till en massa skämt, av inte särskilt hög kvalitet. Men de spann alla på begreppet ”att vela”, att ”vara velig”.
Den som satt för länge på stolen riskerade alltså vel-smitta …

Många av dem som slog sig ner där är karaktärer jag aldrig glömmer. Ett visst mått av velighet kan möjligen sägas ha drabbat dem alla. Där satt sjubarnspappan, öldoftande och vindtirig, i sina skitiga blåbyxor, i väntan på Expressen. Han hade sällan bråttom hem, kanske hade ungarna blivit lite väl många och stojandet i högsta laget. ”Kallebonn” (Bonden Kalle) suckade lättat när han satte ner ändan på de tre bokstäverna. Sina två käppar, av krokiga grenar från skogen, lutade han mot disken. När allt han skrivit på sin lapp hade expedierats krängde han på sig ryggsäcken igen, greppade käpparna och började sin vandring tillbaka till det strömlösa torpet i Björndalen, nästan en mil bort.

En annan ensamstående gubbe skrev sina inköpslistor på kod. Hade han ritat ett kort streck betydde det att han behövde en toarulle, ett långt streck förstås en rulle hushållspapper. Och han blev lätt förnärmad om flickan bakom disken inte direkt mindes vilken sorts tuggtobak som var den enda möjliga. (Sweetscent!)
Elsa i Viken hade förstått det där med vel-smittan och satte sig inte. Men hon kunde ändå dröja sig kvar hur länge som helst om bara fler kunder kom, folk som hade aldrig så lite intressant skvaller. De kunde ju slå sig ner så att inte informationen blev för knapphändig!

Farbror Ville, sommarboende från staden som kom över viken med sin båt, satt på VEL-pallen och klagade över att han inte fått med sig falukorven från sitt förra besök. Han fick en ny bit. Fast nästa gång han kom bad han om ursäkt. Det visade sig att han lagt korven i byrålådan och de samtidigt inköpta kalsongerna i kylskåpet.

Lisa på Berget, hemma på permission från hemmet där hon vårdades, satt på den där pallen när hon inför tjugotalet kunder i lördagsträngsel drog upp de laxrosa underbyxor med ben som hon nyss inhandlat. Hon ville klaga. Visst såg jag att det redan gått hål på dem?
Jo, jag såg. Hon hade spräckt dem. Dessutom såg jag, och alla de andra, att hon ändå hunnit använda plagget. Beviset var tydliga bromsränder.
Blixtsnabbt svepte jag ihop brallorna och lät dem försvinna i skräplådan innan jag letade fram ett par nya, större. Hon fick dem, utan diskussioner, utan att betala.

På pallen satt också tant Selma som under pust och stånk gått nerför backen från sitt gula hus för att skaffa lite mat. Selma, som inte hade någon familj, tycktes ha ett enda mål i livet.
-Dä ska att finnes nô kvar te å arve, sa hon.
Så för att storleken på arvet - till de högst avlägsna släktingarna - inte skulle krympa var hon, låt oss kalla det snällt, väldigt ekonomisk.
-Ja skulle ville ha en litten fläskekôrv, sa Selma.
Där stod jag vid kyldisken och visade upp varenda fläskkorv vi hade, om och om igen, innan hon till sist bestämde vilken av dem hon tyckte såg minst ut. Sedan betalade hon under djupa suckar och knirkade sig uppför backen igen på sina darriga ben.

Vi som arbetade i affären, vi satt förstås så gott som aldrig på VEL-pallen. Så i den mån jag velar i dag (jo, det händer väl) tror jag faktiskt att det beror på något annat.
Men i minnet står den kvar, den där gula fyrbeningen, med raden av gubbar och gummor som turades om att slå sig ner på den.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 23, 2010

Anti-tant-tips i Stockholm

Hannele ska lämna sitt paradis på Hisingen, högst temporärt förstås, för en utflykt till Stockholm. På sin blogg efterlyste hon tips, vilket påminde mig om att jag faktiskt hade tänkt lägga ut några sådana - fast det inte blivit av.
Men det är väl fler än Hannele som sparat sitt besök i huvudstaden till semesterns senare del? Här lite gratisreklam!

Rubriken syftar på affären AntiTanti som ligger på Västerlånggatan i Gamla Stan. Om man kommer från Rosenbad ligger den strax på höger sida. Säljer kläder i olika prislägen och olika storlekar, finns mycket rymligt och en hel del originellt.

Också i Gamla Stan: Räddningsplankan, pytteliten affär vid Sankt Göran och Draken. Otroligt mycket kläder får plats på det lilla utrymmet. Olika prisklasser, alla möjliga storlekar. Har även skor, väskor och smycken!

Olars Ulla-kläder blir man inte heller tantig i. Mycket linne. Finns på Hornsgatan på Södermalm, ta t-banan till Mariatorget, gå vänster på Hornsgatan. Butiken och märket hette tidigare Klädd i konst. Prisvärt speciellt i reatider, kan kännas lite dyrt annars ...

Fortsätter man västerut fast på gatans högra sida kommer man till en butik dit jag alltid tar besökare, eftersom den är den enda i landet i sitt slag, så vitt jag vet. African Touch säljer tyger, prylar, heminredning, knappar, allt tillverkat i Afrika, mycket återvinning, häftiga färger, högst resonabla priser. Här hittar man alltid presenten till den som redan har allt!
Och som bonus finns såväl Stadsmissionen som Myrorna med massor av prylar på Hornsgatans norra sida, samma som African Touch alltså.

Orkar du fortsätta gå? Stäva vidare västerut, förbi Zinkensdamm och några kvarter till. Du kommer till Lady Bee Good, damkläder i väldigt olika prisklasser, olika stilar, olika storlekar, hjälpsam innehavarinna.
Samma sak kan sägas om Zazza, ända framme vid Hornstull - sväng höger och gå mot Västerbron, butiken ligger längst inne i vrån!
Fyrans buss kan man ta om fötterna fått nog.

Nu har jag inte koll på realäget och eventuella sommarstängningar, den brasklappen måste jag slänga in.
God jaktlycka på anti-tant-stigen önskas ni härmed! Ni vet väl att ett reafynd för kvinnor kan jämställas med stora älgtjurar som blivit mäns byte på annan jakt ... när det gäller lyckokänslan, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 22, 2010

Millennium-uppföljare du kanske missat

För den som fortfarande går och väntar förtvivlat på den fjärde delen av Stieg Larssons Millennium-serie är hoppet inte längre särskilt stort, så vitt man kan förstå.
Men det finns tröst i alla fall.

Som till exempel att succéförfattaren Nora Ephron har bjudit på en liten Salander-Blomkvist-uppföljare i en artikel i New York Times, "The Girl Who Fixed The Umlaut" .
Och det är minsann inte vem som helst som ägnar sin tid åt de svenska mysterierna. Nora Ephron har varit framgångsrik länge, som journalist, författare, filmproducent, regissör.
”När Harry mötte Sally”, ”Sömnlös i Seattle”, ”Silkwood” och ”Du har mail” är några av hennes filmer som mött storpublik runt om i världen.

Dessutom är hon matexpert, och i 80-talsromanen ”Heartburn” (som märkvärdigt nog finns översatt med två olika svenska titlar, ”Vägen från mannens hjärta” och ”I lust och nöd”) har hon sprängt in diverse recept som man faktiskt får lust att pröva när man läser. Bokens story lär för övrigt förete en hel del likheter med författarens eget äktenskap med Carl Bernstein (Watergate-avslöjare), hon var en av de allra första som visste vem Deep Throat var – om ni kommer ihåg honom …

Ephron skriver och betraktar livet ur ett klart kvinnligt perspektiv, på sitt eget sätt feministiskt kan man kanske våga påstå: både rolig och tänkvärd. ”Slap On Some Lipstick, You´ll Be Fine” och ”Love, Loss And What I Wore” finns inte på svenska, men det gör "Jag gillar inte min hals - och andra tankar om att vara kvinna" ("I feel bad about my neck and other thoughts on being a woman"). För mig är Nora Ephron lite av en senare upplaga av Erma Bombeck, vars texter håller många år än.

Så om du känner för att motionera de små grå cellerna med en engelsk läsövning – klicka på länken till artikeln och bjud dig själv på ett sommarleende!

Copyright Klimakteriehäxan

PS För tysktalande krävs kanske samma information som jag kände mig tvungen att söka upp:
Umlaut, fick vi ju en gång lära oss, var "omljud": Buch blev Bücher, Frucht blev Früchte. Men på engelska står Umlaut tydligen för de där prickarna och ringarna vi klämmer dit för att skriva ü, å, ä och ö. Till exempel. Och alltid lär man sig något nytt!

onsdag, juli 21, 2010

Med rätt mått mätt?

Jag brukar verkligen aldrig klaga på H&M. Har varit en trogen och nöjd kund, år ut och år in, hela resan från babyavdelningen via tonåringarnas Divided till Big Is Beautiful, med en och annan utflykt till herravdelningen inemellan.
Men när nu höstkatalogen från företagets postordergren Rowells dimper ner i brevlådan måste jag få uttrycka min tveksamhet.
Ska jag egentligen alls vara H&M-kund? Har jag några likheter med dem man har i åtanke när kläderna tillverkas?

Frågan uppstod när jag bläddrat mig fram till sidan 100 (ja, du har väl katalogen du med, så att du kan kolla källan direkt, så att säga).
En flicka med långt blont hår kommer klivande i helfigur. Hon visar skjorta, väst och långbyxor, samt tår som sticker fram i öppna skor.
Låter helt normalt, eller hur?

Det är bara det att den här flickan är inte skapt som några andra flickor jag stött på. Den här har så ofantligt mycket längre ben. Där andra tjejers fötter tar vid har man på den här personen bara kommit till vaden.
För säkerhets skull kollar jag på sidan 216, där rubriken är ”Rätt mått ger dig rätt storlek”. Med hjälp av måttband jämför jag proportionerna.

Flickan på bilden har 80 procent längre under- än överkropp (18 resp 10 cm).
Den strecktecknade kvinnan på måttsidan, mallen för hur folk faktiskt kan tänkas se ut, har 20 mm överkropp och 27 mm från midjan till hälen – alltså 35 procent längre underkropp.
Vilket måste betyda att den som beställer de där byxorna på bilden måste klippa av och fålla. Samt får tyg över till något annat litet trevligt textilt projekt. Kanske ett par shorts?

Copyright Klimakteriehäxan

Gamla synder i repris

Upptäckte just att man kan höra 2009 års programserie Sommarpratarna i P4 Radio Värmland i repris i år igen, parallellt med en ny uppsättning gästpratare.
Jag var en av dem i fjol. Vill du lyssna, ett år senare? Klicka här!

tisdag, juli 20, 2010

Soligt citat

"Så fort solen börjar skina förvandlas stadens atmosfär. Det börjar den första vårdagen, då alla trappor fylls av andäktiga, som hänger sig åt den enda dyrkan man kan ägna sig åt offentligt i det här landet: soldyrkan."

-Marianne Höök, legendarisk "penna", skriver detta 1953. Påståendet gäller ända in i 2000-talet! Och känns som en perfekt koppling till veckans Tisdagstema - se inlägget nedan.
Rubriken är "Stockholmskärlek". Texten återfinns i en antologi som kom ut för ett par år sedan, "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?", redigerad av Annette Kullenberg.

Tisdagstema: Väder

Veckans tisdagstema är samtalsämnet som legat på ohotad första plats den senaste månaden: Väder.
Och som på bilden ovan har mina dagar sett ut, så gott som oavbrutet.
Sol mellan enstaka vita moln över (allt torrare) grönska, sommarblommor, ett litet rött hus som sticker upp taket bland trädkronorna, en vimpel på flaggstången ... Molnen har ytterst sällan medfört någon nederbörd. Termometern har ständigt visat på grader kring de trettio, inte ens under tjugo på natten.
Så kan svenskt väder te sig en alldeles vanlig tisdag i juli!

UPPDATERAT
En förmiddagspromenad bjöd på den här vyn - otänkbar i alla andra sorters väder ...

Copyright Klimakteriehäxan

Du klickar förstås på länken för att hitta mera sol, kanske en och annan regnstorm, värmerekord, hagelskur ... ja inte vet jag riktigt vad man kan hitta!
Nyfiken på mer väder-relaterat? Varför inte klicka på etiketten "väder" här nedan!
Och om du vill kolla prognosen för det område där du befinner dig kan du
klicka här!

Dagens citat

"Jag har inte sett ett barn lyssna på radio på 40 år."

-Visst är det märkligt? Jag tror inte att jag känner en enda icke-journalist under 40 som lyssnar på P1, denna för mig alldeles omistliga kanal!
Den som satt ord på fenomenet i dag är DN-medarbetaren Mia Tottmar, under vinjetten "Stockholm i mitt hjärta". Men jag tillåter mig tro att ungas främlingskap inför radiomediet är landsomfattande.

måndag, juli 19, 2010

Lukta gubbe

När går en doft över till att bli lukt?
När blir lukt instängd?
När uppstår odör?
När börjar människor lukta gubbe?

En av mina manliga vänner brukar säga, med ett leende, att det han verkligen är rädd för, det är att lukta svett och urin – utan att själv ha en aning om det. Och det där leendet, det döljer inte att han egentligen är alldeles allvarlig.

Alla vet hur det känns i luften när det luktar gubbe. Näsan noterar, alldeles oombedd, de där faktorerna av vilka summan aldrig blir plus. Otvättade underkläder, lite kladdigt hår, lakan som byts alldeles för sällan, handdukar som hänger fuktiga vecka ut och vecka in, strumpor som först varit instängda i skor och sedan klämts in i rutiga filttofflor. Lite spilld medicin kanske, något överkokat och fastbränt på spisen. Dammtussar som svagare ögon inte ser. En blomvas med en död bukett, kvar i vatten som blivit grönt och lite slemmigt. En skräphink som inte tömts, eftersom den faktiskt inte blivit full.

Ingen vill lukta gubbe. Ändå verkar det som om alla hamnar där, förr eller (hellre) senare. Kanske är det det som är den verkliga poängen med den gamla valkampanjklyschan som hävdar rätten till ett eget rum även på äldre dagar? (en slogan som aldrig verkar bli verklighet, för övrigt).
Att ingen ska behöva känna hur någon annan luktar gubbe?
Eller, för rättvisans och jämställdhetens skull, och i sanningens namn, gumma.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 18, 2010

Efterlyses: behåhamstrare

Vem är du?
För du måste finnas där ute, någonstans! Du som köper minst fyra behåar till varje bikinitrosa! Hur resonerar du? Planerar för nya bröst, ännu inte inköpta? Vill du variera graden av avkläddhet allt eftersom sällskapet på playan växlar? Är du rädd för mjölkstockning och måste därför byta överdel efter varje dopp?

Frågorna kan tyckas konstiga. Men de är högst befogade. År efter år är det samma visa: Dotterns födelsedag närmar sig. Med åren allt svårare att hitta presenter till. Fast baddräkter går ju alltid åt, och jag vet storleken.
Går till bikiniavdelningen (har ju inte ärende dit så väldigt ofta) och ser genast flera färger och mönster som jag tror skulle tilltala inte bara mig utan också henne.

När jag kommer ända fram ser jag det igen. Hur trosorna hänger där i dussintal. Medan det inte finns en endaste behå i samma tyg. Jo till en variant finns det, i storlek obefintlig byst.
Jag vill inte riktigt ge upp, kollar runt ordentligt. Resultatet förändras inte. Den som vill köpa bikinibyxor till reapriset 49:50 kan slå till direkt, och få hur många som helst. Den som inte satsar på toppless är chanslös. Och jag har varit med om det förr, gång på gång.

Alltså kvarstår min fråga: vem är du som hamstrar bikinibehåar? Tänk om du ville vara så vänlig och göra en "trädaframmare", så att vi som kammar noll åtminstone kan få klart för oss hur det går till i baddräktsbranschen!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 17, 2010

Bara nyttigt!

Det är nyttigt att plocka vilda blommor.
Ja, jag har ingen vetenskaplig undersökning att hänvisa till, ingen statistik som styrker mitt påstående, men jag är bergfast övertygad om att det förhåller sig just precis så: när ögat väljer blomma, när handen söker efter dess stjälk, när arterna och färgerna sätts samman till en bukett som ingen kan motstå, då mår människan per automatik bättre, alldeles oavsett utgångsläget.
Och denna hälsofrämjande aktivitet är dessutom alldeles gratis.

Precis som denna min enkla rekommendation: titta runt knuten, stanna vid en landsvägskant. Ingen vådlig ansträngning krävs, om du råkar känner dig lite semesterlat!
Fibblor, hundkex, blåklockor, prästkragar, kråkvicker, klöver och käringtand blir din väg till vällust. I en enkel vas sprider blommorna glädje och skönhet i flera dagar.
Köperosorna kan vänta. Det är nu det är sommar!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 16, 2010

Längre liv för virkat mode

Det är en alldeles modern, nyutkommen tidning som erbjuder beskrivningen: virka ditt finaste sommarplagg, en topp eller, om du gör den längre, en klänning!

För många år sedan
gjorde jag just det. Hade tillverkat två virkade bikinis med framgång, en grön och en brun. Den senare var rätt snålt tilltagen, precis som Damernas värld påbjöd. Båda var riktigt fina och man kunde till och med bada i dem, och jag fick många vänliga kommentarer. Kanske var det det som startade projekt Virkad Klänning.

Jag köpte vitt
bomullsgarn och satte igång – detta var på den tiden då jag hade flinka fingrar som faktiskt tillverkade en hel del olika saker i textila material. Något mönster att gå efter hade jag inte. En av bikinibehåarna fick stå för ringningen, axelbanden breddade jag lite, men i övrigt blev den rätt lik, i fasta maskor. Jag hade skapat ett klänningsliv, helt enkelt. Sedan kom det till kjolen, som alltså började högt upp, empirlinje brukar det heta.

Jag gjorde stolpar
och luftmaskor, virkade "sidledes" och fick ihop en kjol, inte särskilt lång förstås – det var 70-tal och kortkort över lag. Klänningen blev klar, sommaren kom, jag skramlade ihop lite solbränna och bytte om.
Mor min såg tämligen förskräckt ut. Skulle jag gå ut så där? Ja, det skulle jag.
Pojkvännen såg glad ut, eftersom jag skulle gå ut så där, med honom.
Själv såg jag med största säkerhet också glad ut, eftersom jag dels hade fått klänningen klar, dels sett tydlig uppskattning i ögonen på dåtidens drömprins.

Men även en häftig
virkad klänning blir en vacker dag något man inte längre vill använda. Min hamnade i en låda, det gick förstås inte att slänga så många timmars handarbete hur som helst. Vet inte hur lång tid som gick innan jag fick syn på den igen, men många år var det, för jag hade just blivit mamma.
Just då var min kropp inte lämplig att stoppa in i en tajt och lite glest virkad sak med djup urringning. Men jag kom på vad det faktiskt var läge för. Med några raska grepp skilde jag kjolen från den behåliknande överdelen och skred till verket.

Av överdelen blev det ett par riktigt rejäla grytlappar, sådana som faktiskt skyddar mot brända fingrar. Och av den gallervirkade kjolen då? Jo, det krävde visserligen lite mer merarbete (grytlapparna virkade jag bara kant runt) men är man inspirerad går det fort och lätt. Jag la till ett mönster i två blå färgtoner så att den korta kjolen så att säga blev lite längre. Och sedan var det bara att sätta en uddkant runt och voilá: min förstfödde hade fått en alldeles egen babyfilt!

Den där bomullsfilten ligger nu i en alldeles speciell låda. För min känsla är den här gången ännu starkare än förra: det går förstås inte att slänga så många timmars handarbete hur som helst. Om jag skulle få barnbarn (men kom för all del ihåg: ingen brådska för min skull!) så kanske en liten specialdesignad babyfilt kan komma till pass? Man behöver ju inte berätta att den från början var en utmanande miniklänning som satt på farmor/mormor, eftersom det möjligen skulle kunna sprida viss förstämning i den yngre generationen. Och för den virkglada som skapar en klänning i dag kan det kanske vara bra att veta att den kan få ett längre, om än inte evigt, liv.

Copyright Klimakteriehäxan


PS Blev du virksugen? Mönstret publicerades i Allers, förra veckans nummer tror jag att det var!