Hattar och mössor - ett trauma

Sitter här och väntar på Köldknäppen.
Det är klart att den kommer, frågan är bara när.
Och anledningen?
Jo, jag har en sprillans ny vintermössa, men den kräver minusgrader, en hel radda.
Mössan är inköpt på snabbvisit i Tallinn. Den är handgjord, av tovad ull, klarröd, går att dra ner över öronen, garanterat varm.

Min relation till huvudbonader är lite komplicerad. Rena traumat.
Jag tycker om såväl hattar som mössor.
Men varken hattar eller mössor passar mig.
Har en väninna som kan sätta vad som helst på knoppen och se skitsnygg/urhäftig/söt ut, vilket uttryck som stämmer beror på hur kreationen ser ut. Hon har en hel kollektion hattar som hon faktiskt använder. Jag är jätteavundsjuk. Vill också ha något på huvudet OCH vara snygg.
Fast det verkar vara helt omöjligt.

Redan själva storleken brukar vara problem, för jag har begåvats med stor skalle (rymmer ju väldigt mycket, som ni förstår…). Huvudbonader görs huvudsakligen för om inte huvudlösa, så i alla fall människor med små huvuden.
Alltså ser det ut som om någon lagt en läskkapsyl på en glödlampa när jag försöker prova en mössa som ser lockande ut.
Råkar jag få tag i en som är stor nog händer det att jag slår till, trots min historia med misslyckanden i branschen.

Det betyder alltså att jag är långt ifrån hatt- och mösslös. Men när det verkligen är läge att ha något på skallen blir det alltid problem. Ingenting passar. Ingenting passar till ytterplagget jag har, ingenting passar till ansiktet jag ständigt kajkar runt med, ingenting passar till den frisyr jag knappast heller har, men hår har jag ju.

Min smala lycka är att ingen huvudbonad jag äger har varit dyr. När jag stått i lyxens högborg Harvey Nichols i London och stirrat på hattavdelningen, där prislapparna ibland är lika stora som själva hatten, har jag aldrig fått köplust, som tur är, men modister av den sorten skulle ju faktiskt lika gärna kunna ställa ut på en konsthall. För kul att titta på skapelserna är det.
På NK har jag också glatt en del av det köptemplets kundkrets, förvisso utan att handla, men med att mannekänga i ett och annat från deras hatt- och mösshylla.

För så är det nämligen: folk skrattar när jag sätter något på huvudet. Det är samma effekt som clownen får med sin röda lösnäsa: på mig går enklaste basker lika bra.
Ett snabbt ögonkast i spegeln ger förklaringen. Jag ser helt enkelt förskräcklig ut, även när jag hyser en minimal men ändå förhoppning om att ha träffat på Mössan som äntligen är gjord för mig.

Det är detta förhållande jag nu bestämt mig för att bejaka.
Eftersom ingen huvudbonad i världen klär mig går jag nu in för att göra min omgivning glad. Alltså har jag köpt den tovade saken i Tallinn.
Den är nämligen inte bara röd.
Den har också två hornliknande utskott på ungefär en decimeter, och i spetsen på dem sitter en liten blomma i avvikande färg, också den i tovad ull. Jag blev glad av den på direkten.

Hittills har alla, absolut alla, som jag demonstrerat mitt fynd för, storskrattat.
Och här sitter jag nu och väntar.
För så snart Köldknäppen kommer ska jag gå ut som en riktig glädjespridare.
Bara genom att ta på mig mössan.
Svårare än så behöver det helt enkelt inte vara!

Copyright Klimakteriehäxan