onsdag, december 13, 2006

Hisstricket

Hur många trappor är du beredd att klättra upp i, med högklackat på fötterna, för en bit mat och ett glas vin?
Två-tre? Fem? Tio?
Håll med om att det finns en gräns, även om vi kanske inte är alldeles överens om var den går.

Nyligen blev jag bjuden på ett sådant där kalas där majoriteten av gästerna förväntas stå, balanserande en tallrik, ett glas, något bestick, en servett och, i förekommande fall, en handväska.
Dessutom tilldrog sig evenemanget väldigt högt upp i ett väldigt högt hus där väldigt mycket folk alltid cirkulerar. Och ett antal liknande jippon, typiska så här före jul, ägde rum på flera av de högsta våningsplanen.

Allt detta bidrog till att kön till hissarna var massiv. En närstående gjorde ett överslag och kom fram till att minsta väntetid, från vår position, var en halvtimme.
Vi var hungriga. Ordentligt sugna på lite käk. Det kändes trist att stå där och bara drömma om förtäring.

Då dyker en människa upp som varit på exakt samma kalas flera år i rad. Och stått i likadan, lika lång, lika trög kö.
Hon väste i mitt öra:
-Kom, vi måste göra hisstricket!
Jag kände hur hon släpade iväg mig – åt fel håll. Bakåt i den kö som vid det här laget var i det närmaste oöverskådlig.

Sedan drog hon iväg uppför en trappa.
Våning 1.
Hon tryckte på pilen för hissfärd nedåt.
Det tog inte en minut innan en dörr öppnades. Vi fick plats, väldigt få skulle ned vid den här tidpunkten när allt handlade om att ta sig uppåt.

Nere på entréplanet knuffas folk framför dörren, men väntar ändå först på att hissen ska tömmas. Den töms inte.
-Vi är på väg upp! ler min bekant vänligt.
Vi får sällskap, förstås, men vi har passerat minst 150 personer i kön, på ett synnerligen hänsynslöst och egoistiskt sätt.

Garderobiären stod beredd med klädhängare. Maten väntade vackert uppdukad på fat, vinet var upphällt. Bara att förse sig och leta upp en plats med den bästa utsikten.
-Nu hade ni hade tur, det brukar bli kö och trångt, sa en i serveringspersonalen och fyllde på i våra vinglas.
Han skulle bara veta att vi hade gjort hisstricket.
Fult, erkännes. Men effektivt.
Så effektivt att man absolut inte bör berätta om det för någon. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Tack för tipset!! Det kan komma väl till pass i festtider som dessa.

    SvaraRadera
  2. Kan inte tycka annat än att det är underbart!
    Talande för hur vi fungerar, köandet är "heligt" och baserat på "rättvisetänk".Varför dåligt samvete? De flesta andra hade samma "valmöjlighet" egentligen...om de var smarta nog att komma på det.
    JAG hade blivit stående (och fått vänta) eftersom jag inte så gärna går i trappor just nu (problem med lederna), men får genom det "andra fördelar" som t ex sittplats och annat.

    SvaraRadera
  3. Jag tar på mej mina vanliga skor och byter till höhklackat, när jag kommit fram :)

    SvaraRadera
  4. Matildas fikarum2:08 em

    Det tricket ska jag lägga på minnet. Tack för idén!

    SvaraRadera