Nu smäller det igen

Så är den då här, Smällarnas Dag.
Stora och små fyrverkeripjäser attraherar enorma skaror varje gång det är dags.
Hundar och skotträdda människor tar betäckning, skakar av obehag, väntar bara på att allt ska vara över, att tystnaden ska lägra sig igen.

Min inställning till smällare är kluven.
Visst kan jag beundra ett maffigt fyrverkeri, när hela himlen sprakar i olika färger och stjärnformationer, som pyroteknikerna funderat fram under flitigt experimenterande.
Men de där små ilskna sakerna som bara fräser och låter, som far runt benen på oskyldigt folk i vart och vartannat gathörn, som avlossas lite hipp som happ i fullständig avsaknad av säkerhetsåtgärder, dem tycker jag hjärtligt illa om. Har aldrig upphört att förundras över att föräldrar köper till sina barn, redan innan ungarna ens riktigt vet hur man tänder en tändsticka.

Vad är det för festligt med en massa oljud, jag bara undrar? Och när smällarna dessutom så ofta blir orsak till fysiska skador, ibland till och med döden, måste man ju verkligen fråga sig hur tankarna går.

Vi är förstås på intet sätt unika, vi svenskar med våra ”festsmällare”. Påskafton och nyårsafton är de stora dagarna här, man erbjuds ”paket” med raketer i kollektion, till extrapris. Folk inte bara köper, de står till och med i kö för att göra det. Och lägger ut hutlösa summor till absolut ingen nytta. Största effekten är luftföroreningar som drabbar vår miljö – vem minns inte de tjocka molnen över Stockholms centralaste delar när vattenfestivalernas pyrotekniska mästerskap avgjordes?

Men, som sagt, de där riktigt stora och påkostade smällaräventyren, de kan jag ändå till nöds fördra eftersom det trots allt är vackert medan det pågår. Och då får man tänka bort det faktum att penningsumman som fyrverkeriet kostar hade kunnat betala för något riktigt behjärtansvärt, här hemma eller någon annanstans.

I andra delar av världen har smällare förstås också sin historia. Kineserna har alltid varit bland de främsta när det gällt att skapa pyrotekniska nyheter. Vi importerar därifrån. I Centralamerika har vartenda födelsedagskalas av någorlunda storlek ett rejält smällarparty som final, liksom andra högtidligheter, som valdagar eller idrottsevenemang, för att ta ännu ett par exempel.

Och i den s k tredje världen finns knappast något säkerhetstänkande alls. I de stora städernas fattiga utkanter sitter folk och stoppar krut i papprör. Ofta är det barn som jobbar. Smällarna ska säljas för att familjen ska få något att äta. Inte sällan blir kostnaden hög: raketerna går av redan innanför väggarna, ögon, fingrar, hela händer trasas sönder precis som huset man nyss bott i. Men smällare, det ska det finnas, annars blir det ingen fest...

I vårt bostadsområde gick man länge ihop och arrangerade stort och påkostat fyrverkeri på Valborg. Alla gick man ur huse för att bevittna spektaklet. Vi också. Ungarna hade jättekul, sprang runt brasan och lekte, vårkören sjöng, korvgrillen gick för fullt, alla var på bästa tänkbara humör.
Så blev det dags för fyrverkeriet.

Vid allra första smällen blev min lilla dotter stel som en pinne. Blek. Livrädd. Kom rusande rakt i min famn, alla lekkamrater bortglömda.
Med henne i mina armar sprang jag så fort jag orkade. In, hem, undan. Vi tog betäckning bakom nedfällda persienner.
Hon klamrade sig fast runt min hals, skakande av skräck – en i mina ögon fullständigt sund reaktion.
Det här scenariot upprepades år efter år. Dottern var en bit upp i tonåren innan hon bet ihop och stod ut – ja, jag kunde ju heller inte längre springa iväg med henne.

Ikväll är det alltså dags igen. Fram med smällarna, raketer kommer att fyras av åt fel håll, en del tänder aldrig, saker exploderar när det inte är tänkt.
Facit av alltihop får vi kanske redan i morgon.
Och i bästa fall är det ingen som skadats allvarligt. Man kan bara hoppas.
Hundarna och de skotträdda människorna kommer i alla fall ingen att ta hänsyn till.

Men en nyårssmäll uppskattar jag helt och rent: den när korken flyger ur champagneflaskan.
Fast där måste man också göra en reservation. Visste ni att en vinexpert aldrig låter korken smälla?
Nej, den som kan sin sak öppnar den mousserande drycken med en stilla pysning. För då stannar alla de trevliga bubblorna kvar så att man får dem i glaset i stället för i luften (eller på kläderna).
Gott Nytt År!

Copyright Klimakteriehäxan