tisdag, februari 28, 2006

Spaniens Peppe heter Pedro

"Tormenta" sa tjanstgorande tv-meteorolog i gar.
Som jag minns det betyder ordet ungefar storm.
Nu vet jag hur "tormenta" ser ut: storm ar en alldeles for fattig oversattning.
Det blaser smaspik, det danar i vaggarna, gardinerna viftar fast allt ar stangt, regnet kommer i skurar och det ser ut som om nagon slanger fulla vattenhinkar fran skyn, palmerna viker sig, solstolarna aker kana i poolomradet.

Semesterfirarna soker solen i baren, medan deras i gryningen utlagda handdukar blir allt vatare - ni kanner val igen den dar vanan som chartermanniskor har? Man satter vackarklockan pa ringning som skulle man infinna sig extra tidigt pa kontoret. Bara for att markera SIN solstol, som ingen annan ska fa anvanda, i alla fall inte under den vecka som JAG ar har...

Men man kan ju, i stallet for baren, ta till tv:n. Det gjorde jag. Och vad fick jag se?
Jo minsann: Spaniens version av "Let's dance". Har i landet har man bekvamat sig med att oversatta programtiteln. "Mira quien baila" heter det har, vilket betyder ungefar "Titta vem som dansar". Som alltid nar det galler internationella programid¡eer, s k format, gar det mesta att kanna igen.

Alltsa finns ocksa Peppe Eng representerad i "Mira quien baila". Han heter Pedro Reyes, ar nagon sorts superpopular humorist och verkar inte ha tagit sarskilt manga steg pa dansgolvet innan han drogs in i detta aventyr.
Reyes ar en medelalders man med avtagande harvaxt och antydan till kalaskula. Tillsammans med sin partner skulle han i gar dansa discodans, till den gamla slagdangan YMCA.

Peppe, jag menar Pedro, gav forstas jarnet.
Juryn - som har bestar av sex medlemmar - skrattade tills de grat. Forste domaren som ombeds avge sitt betyg sager att han nog inte riktigt haft koll pa fotterna eftersom han skrattat sa mycket.
Siste domaren gav Peppe, forlat Pedro, en nia. A andra sidan verkade han ge alla samma hoga poang, kanske var han en extra lustifikation som jag inte hajade?

Och naturligtvis gick Pedro vidare, atminstone i den forsta omrostningen som jag sag. Men den spanska tv-publiken har manga omgangar kvar att se, detta var bara det andra programmet i serien.
Jag far leva utan att veta hur det gar i fortsattningen.
Men det ar inte utan att jag haller en liten tumme for Pedro.

Copyright Klimakteriehaxan

måndag, februari 27, 2006

Framme i solen

Kritvit racker inte.
Man maste lagga till lite gragront och ett stank ljuslila for att rattvisande beskriva fargen pa min kropp sadan som den nyss exponerats i den spanska solen.

Men trots det ar jag tacksam att vi over huvud taget kom hit, for det borjade verkligen inte bra. Vid incheckningen pa Arlanda visade det sig att jag plockat med mig dotterns gamla pass. Det gick ut 2004.
Efter diverse diskussioner fick vi aka med anda. SAS godtog det for gamla passet som ID-handling, eftersom vi skulle till just Spanien skulle det ga bra.

Det blev lite svettigt en stund, men vi kunde alltsa fortsatte. Strax efter sakerhetskontrollen ber jag dottern att fa tillbaka mitt pass, som hon burit.
Det finns inte. Inte i nagon ficka, inte i nagon vaska. Borta.
Strax hor jag mitt namn i hogatalarsystemet over hela terminal 5. Mitt pass ar upphittat i sakerhetskontrollen. Men jag far det alltsa tillbaka.

Aterstar bara att vaxla till Euro.
Icke.
"Vi har slut pa Euro" star det utanfor samtliga vaxlingskontor.
Slut pa den vanligaste valutan? Hur ar det mojligt?
-Jo men det ar ju sportlov, sajer damen i vaxlingsluckan och rycker pa axlarna.
Som om sportlovet brutit ut med samma varsel som en jordbavning.
Jag far ga ut igen, halvspringa pa en langpromenad till banken i avgangshallen, passera kontrollen en gang till - fast nu utan att tappa passet.

Med den starten vore det ju inte mer an logiskt om vi skulle raka ut for nagot flygtekniskt missode ocksa, men det klarade vi oss tack och lov utan.
Det mest dramatiska med flygningen var val att mittgangen praktiskt taget hela tiden (det tar faktiskt ungefar sex timmar) var fylld av folk i ko till toaletten. Pa 180 passagerare erbjods summa summarum TVA toaletter. Det gallde alltsa att i god tid komma pa att man kanske skulle bli kissnodig...

Val framme sken den. Solen.
Och vi hann se de sista 55 sekunderna av Matchen, sa vi var med och tog sista OS-guldet for den har gangen. Vilket vi tog som ett gott omen for resten av veckan.

Vi umgas nu med blommande hibiscus, pelargoner, petunior, bougainvillea. Vi har simmat i poolen. Vi har vandrat langs stranden, kofta pa, kofta av allt eftersom vind och moln uppfor sig.
Och vi knaprar pa var medhavda bokhog.
Sjalv har jag Stefan Sauk med Hakan Nessers "Munsters fall" i oronen. Efter forsta cd:n tycker jag att det verkar synnerligen lovande.
Bara vi far se solen igen.
Vi hoppas.
For en solvecka utan sol kan nog bli valdigt lang.

Copyright Klimakteriehaxan

lördag, februari 25, 2006

Dags att packa för solen!

Solkräm.
Sandaler och solglasögon.
Baddräkt, kanske rent av en bikini (mot bättre vetande).
Något att kasta över sig på väg mellan poolen och baren (för omgivningens trevnad).
Jeans, några linnen, t-tröjor och så något jackliknande för kvällen.
Böcker, både i pappersform och på cd.
En kortlek, för säkerhets skull.

I dag ska jag packa.
I morgon, tidigt, flyger dottern och jag till Teneriffa. Mot alla odds fanns det två platser kvar. Allt måste ha stått skrivet i stjärnorna – det råkade finnas en parkeringsplats, den låg alldeles utanför en resebyrå, jag gick in.
Och till min enorma förvåning hittade den energiska tjejen bakom disken två platser. Antagligen hade någon just lämnat återbud, för när jag frågat tidigare har varje stol på varje flygplan till varmare trakter varit bokad.
Nu slog jag till direkt.

Vi har aldrig haft någon mor-och-dotter-semester förr, hon och jag. Jag har försökt, men det har inte lyckats, i konkurrens med idrottsturneringar, familje-måsten och annat. Nu när det äntligen blir av, kanske sista chansen innan hon skulle totalvägra på grund av moderskapets fruktansvärda mossighet, ser jag verkligen fram mot den här veckan. Vi är båda klart roade av sol och värme, vi vill båda strosa runt i affärer, vi ska försöka röra lite på påkarna mellan sejourerna i solstolen. Det kan bli hur bra som helst.

Med sonen har jag faktiskt lyckats ha äventyr på tu man hand. En gång drog vi med kortast möjliga varsel iväg till Venedig, han och jag. Det var sommar, men maken jobbade och dottern skulle på läger. Jag och sonen hade verkligen ingenting att göra. I ren desperation slog jag numret till en resebyrå som annonserade i morgontidningen. Det var lördag eftermiddag.

På söndag morgon lyfte vi mot Italien, efter en hel del krångel för att få tag i resebevisen, eftersom jag inte hann in till biljettkontoret innan de stängde för helgen.
Väl framme i denna fantastiska stad inhystes vi i ett litet mysigt familjehotell högst tvåhundra meter från St Marcusplatsen.

Det blev några fantastiska dagar. Vi blev nästan döva när klockorna i Campanilen drog igång just när vi stod därinne. Vi badade på Lido, vi trängdes på Suckarnas bro, vi försökte gå in på klassiska Harrys Bar – men sonen vägrades inträde, eftersom han hade shorts. Långa shorts, och han var bara en grabb, men det bet inte, så jag fick inte smaka på den klassiska drinken med persikolikör i.

Vi svalkade oss med cola på ett kafé vid en kanal i stället. När notan kom bleknade till och med sonen – och jag undrade om vi serverats champagne av bästa sort.
-Mamma, ser du så sakta jag dricker? sa han sedan när vi satt på ny restaurang.

Sonen fick inte bara insikt i vad en enkel läsk kan kosta på heta turistorter. Han fick också lära sig namnet Bruno Magli, och blev lika förtjust som jag i att slinka in genom dörren till varuhuset Standa, som finns lite här och där i Venedig precis som i resten av landet. Men vi gick inte in för att shoppa, utan för att njuta av lite luftkonditionering.

Dock ångrar jag i dag att jag kände mig för snål för att ta en tur i gondol. Vi diskuterade saken, men fattade gemensamt beslutet att vi skulle ta det när familjen var komplett. Nu har vi aldrig kommit iväg alla fyra, så det var fel beslut och ett gott exempel på att ibland bedrar snålheten visheten. För visst kan det tyckas vara töntigt att åka gondol på kanalerna, som inte alltid luktar så fräscht, men jag har gjort det en gång för mycket länge sedan, och jag tycker faktiskt att det var häftigt och en upplevelse värd att unna flera, som exempelvis min egen son.

Ett gyllene ögonblick från de här dagarna i Venedig kommer alltid att skimra som en ädelsten i mitt minne.
Vi hade just vaknat och en ny spännande dag låg framför oss.
-Å, sa sonen, jag kan knappt vänta tills jag får ringa hem till pappa och berätta hur mysigt vi har det!

Blir dottern bara hälften så belåten med den vecka som ligger framför oss ska jag förklara mig nöjd. Vi vet ju på förhand att den kommer att börja spännande, i tv.
OS-finalen i ishockey måste förstås gå att se också i Playa de las Americas – där finns mängder av såväl svenskar som finnar, så det löser sig säkert.
Själv har jag redan fått mitt olympiska guld, i form av en vecka i solen.
Måtte den nu lysa över oss.

Copyright Klimakteriehaxan

fredag, februari 24, 2006

Som en semla

Människor borde vara likt semlor.
Lagom runda, lagom fasta, lagom bruna.
Ljuvligt doftande dessutom.
Inuti finns allt det goda, som till och med väller upp över kanterna.
Och allra överst en lager fint puder som ger extra sötma.
Lite skillnad, dock.
Den vanliga semlan är en färsk- och säsongsvara.
Människosemlan ska finnas årets alla dagar, i alla år.
Och människosemlan ska åldras med bevarade egenskaper och behag.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 23, 2006

I dag: bokrea

Nu är det dags igen.
Bokrea.
Varje gång finkammar jag katalogerna från samtliga bokkedjor. Snålvattnet sipprar i mungiporna. Vill ha. Vill ha den också.

Men medan jag förr i världen verkligen handlade flera kassar fulla har jag äntligen lärt mig att det allra bästa är att avstå. Den inbundna bok som nu prissänkts är förmodligen redan ute i billigare pocketupplaga, och då tar den dessutom mindre plats i hyllan.
Kartonnage-versionen är bara ett förlagsknep för att förlänga livet på en bok som redan sålt bra med hårda pärmar – nytryckningen i billigare material skjuter upp pocketpubliceringen.

Dessutom är det bokrea flera gånger om året numera, priskrig råder ständigt mellan fackhandeln och varuhusen, och den som vill handla på internet tjänar definitivt på det, åtminstone om man köper flera titlar åt gången så att expeditionsavgiften inte blir så kännbar.

Mitt i allt detta förundras jag över att bokklubbarna fortfarande lever. Ideligen dunsar ett nytt sensationellt erbjudande in i brevinkastet. Två inbundna böcker, en resväska, sjal, ett smycke eller en handväska medföljer – och allt får du för ett par tior, bara du köper några böcker till under den närmaste tiden. Lönsamt? Ja kanske, om du ändå tänkte köpa just de där böckerna och inte vill vänta på pocketen. Ja, om du behöver en ny väska som ser ut precis så.

Men sedan kommer det verkligt svåra: att komma ihåg att säga upp sitt medlemskap när tvångsköpen är avklarade. Det händer också att bokklubbarna har reaerbjudanden, men de tål knappast heller konkurrensen på den övriga marknaden.

Ändå finns det ett och annat i årets rea som kan rekommenderas. Anna Bergenströms matbok ”Kärlek, oliver och timjan” har jag sedan länge, och jag har också skrivit om den tidigare, den är jättebra. Kokböcker kommer ju dessutom sällan i pocket, så det är en reanisch vi receptomaner kan intressera oss för.

Akademiledamoten Torgny Lindgren skrev för något år sedan en bok tillsammans med kocken Ella Nilsson. Den heter ”Maten: Om hunger och törst i Västerbotten” och handlar om traditioner och specialrätter från författarnas hemtrakter. Den kan man få för 69 kronor, det tycker jag också låter bra, speciellt för västerbottningar som vill värna om sina rötter.

En nisch till (som jag tyvärr i princip lämnat, men) där det kan löna sig att leta i reatider, det är avdelningen för barnböcker. Sverige är bra på sådana, inte minst pek- och bilderböcker, och bland dem går det det faktiskt att fynda. Ulf Nilssons ”Adjö, herr Muffin” som lovordades enormt när den kom ut är nog ett sådant, liksom Astrid Lindgrens ”Vår i Bullerbyn” – bara ett exempel av flera härliga Astrid-titlar som reas. Barbro Lindgrens serie om Sparvel är ännu ett bra köp om man har ungar i rätt ålder.

Den entusiast som besvärade sig med att köa vid midnatt för att komma över de hetaste kapen hyser jag i alla fall ingen som helst förståelse för. Tiden har gått ifrån bokrean – och jag också. Men lycka till på jakten, ni som framhärdar.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 22, 2006

Hemma och inne - heta tips från London

Den som gjort en resa har alltid något att berätta, heter det. Nu fortsätter min lilla privata version av British Week med lite glada intryck från Conrans värld - ni vet, den där mästerinredaren som bildat skola.

Nej, jag har naturligtvis inte träffat honom. Inte ens varit i hans tjusiga affär, den har jag bara sett på bild. Men jag inbillar mig att intresset för heminredning fått lite skjuts uppåt av honom och hans initiativ. För det är kul med nya saker till hemmet, håll med om det! Och mycket inspiration finns att hämta, alldeles gratis, om man bara har ögonen öppna.

Så skulle jag till exempel vilja föreslå, att du nästa gång du träffar på ett piggsvin rycker åt dig en rejäl näve piggar. Det blir nämligen en jättetuff lampskärm! Finns att köpa på Londons fina varuhus. Snyggt blir det också att sno ihop en skärm av fågelfjädrar. Släpper igenom lagom med ljus, och prickarna i fjädrarna bildar vackert mönster - det var pärlhöns som fått släppa till fjädrarna i skärmarna jag såg.

Gillar du att virka? Ta en virknål av uppskattningsvis storlek nummer 4 eller 5, en knippe restgarner i trevliga färger och virka fasta maskor, kanske blandat med några rader stolpar, byt färg efter humör och tillgång. När du har en rektangel som är dubbelt så stor som den gamla kudde som behöver fräschas upp maskar du av och syr ihop. Vill du inte virka den själv kostar den runt tusenlappen på samma fina varuhus.

Den som föredrar att sticka kan hugga i med riktigt grova stickor och göra likadant. Eller ta en bit av ett stjärnmönster från en typisk lusekofta. Samma sak här: mät innerkudden, sticka på till önskad storlek. Det är kul, det går ganska fort - och det kostar en bråkdel av den summa som prislappen på det där varuhuset visar. Dessutom blir man mycket nöjdare om man har gjort något alldeles själv.

Skinn förekommer också flitigt. Kohudar på golvet, lurvigt fårskinn i kuddarna, kaninpläd, överkast av bitar i olika grader av lurvighet, taklampa med pälskant. Minkfäll för den som så önskar (och har en ryslig massa pengar över).
Frågan är bara om allt detta varma och gosiga lurv inte känns lite svettigt fram på vårkanten?

Ännu en detalj som går igen i vår är rosetten. Stor och blaffig ska den vara, och den kan sättas på praktiskt taget vad som helst: kudde, väska, lampa, spegel, tavelram, fåtölj - eller direkt på väggen. Det viktigaste är att den inte är liten. Sammet är acceptabelt, men paljetter eller blankt siden är att föredra.
Om man kan fördra sådant.
Det kan inte alla - turligt nog är smaken fortfarande som baken, alltså delad!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 21, 2006

I England finns inte OS

Är du road av vinter-OS?
Åk inte till England.
Eller möjligen:
Är du inte road av vinter-OS?
Åk till England.

Jag vet, för jag har just varit där.
Fotbollsmatch efter fotbollsmatch i tv och tidningar. Tabeller. Ligamatcher, derbyn. Lite cricket. Och rävjakt, som betraktas som sport och som verkar pågå för fullt trots politikernas försök att stoppa de rödklädda ryttarna och deras hundar.

Men snö? Skidor? Ishockey? Skidskytte? Ack nej.
Folk som frivilligt åker skidor och dessutom, samtidigt, släpar runt en bössa för att avlossa skott med precision är ingenting för engelsmän, som däremot gärna kastar pil på puben, eller prickar den där räven.
Isdansparet herr och fru Kerr tog sig in lite kort i sportnyheterna, men så är de dels duktiga, dels britter.

Alpint omnämndes huvudsakligen på grund av väderproblemen - ni vet, engelsmän och väder, i London fattar man verkligen vad en dimbank kan betyda. (Men snöfritt är det i alla fall, vilket jag sätter på pluskontot trots allt.)
Damhockey?
Fullständigt okänt. Exotiskt i överkant.

Inte lätt att glädjas åt svenska framgångar, när man dels inte får veta att de ägt rum, dels inte har någon att dela euforin med.
Inte ens Eurosport på hotellrummet.
Skönt att vara hemma igen - och ha prickar över å, ä och ö...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 20, 2006

Pricks och prickar

Varje vecka är väl på sätt och vis modevecka i London, men vårens riktiga Fashion Week har just avslutats.
Och en Absolut Sanning har utkristalliserat sig:
Det ska vara prickar i vår.
Stora, små och mellanstora. Alla färger. Alla material. Kjolar, byxor, tröjor, sjalar, kappor, hattar, shorts är gärna prickiga. Inte bara kläderna, för all del, det prickiga modet gäller också porslin, lakan, handdukar – allting kan faktiskt göras prickigt.

Många är vi tristnissar som nickar igenkännande och har sett det förr. Men än sen då? Allting annat kommer ju tillbaka, med ojämna eller jämna mellanrum, så varför skulle inte prickarna få sin regelbundna revival?

En annan gång när prickar var på modet kom min väninna på besök till New York för första gången. I det längsta nöjde hon sig med att fönstershoppa, men vid en klädaffär fastnade hon. Där hängde i skylten en klänning som var ett måste, som vore den specialbeställd just för henne.

Hon klev in.
En säljlysten expedit rusade fram och undrade varmed hon kunde stå till tjänst.
Jo, väninnan ville så gärna prova en av klänningarna i skylten.
Javisst, sa expediten, vilken klänning gällde det?

-The one with pricks all over, sa väninnan.
Expediten bleknade.
Stammade att något sådant plagg trodde hon inte att de hade i lager.
Väninnan insåg att något var fel men visste inte vad.
Det löste sig den gången, med hjälp av kroppsspråket. Så småningom fick hon också veta vad pricks betyder, och insåg lätt rodnande vidden av sitt misstag.

Och nog för att man har stött på en och annan "real prick" i livet, men aldrig på en klänning.
En glad prick är förstås alltid en tillgång.
Men man kan inte ha "pricks all over", inte ens i den värsta språkförbistringssituation.
Då kan man bli prickad för livet.
I fast förvissning om att man förr eller senare är inne igen.
På pricken så är det.

Copyright Klimakteriehäxan

En stad att smaka på

Det är mycket Kina i London just nu.
Allt lär ha börjat med en rejäl fest på den kinesiska nyårsaftonen, den 29 januari, startdatum för Hundens år.

Jättestora, röda
”rispapperslampor” av mängder med elektriska lampor dinglar över Oxford Circus. Små kinesiska poem sitter i t-banans vagnar och förströr passagerarna. Chinatown verkar ha expanderat långt utanför sina vanliga gränser och rader av jippon, artistgästspel och utställningar avlöser varandra.

I källarvåningen på varuhuset Selfridges pågår en – ja är det möjligen en installation? En tillrest kinesisk konstnär med det fantasieggande namnen Song Dong bygger upp en stad i miniatyr, fast på en rejäl yta, stor som en liten tvårumslägenhet ungefär.
Alla husen, alla skyskraporna, broarna, idrottsarenan är byggda av ett och samma material: kex. Runda och fyrkantiga, rån och mer kompakta digestive-varianter, ja till och med en sort som ser misstänkt mycket ut som svenskt knäckebröd ingår i konstruktionen.

När Song Dong och hans medhjälpare byggt klart ska varuhusbesökarna få äta upp skapelsen, om jag fattat rätt. Konstverket heter ”Eating the City”.
Jag tordes i alla fall inte smaka, men i ärlighetens namn såg det inte särskilt frestande ut heller. Och så var inte staden riktigt färdig när jag var där.

Kanske den som hittills byggt korthus, lego eller meccano nu kan få inspiration till nytänkande, på kinesiskt vis?
Med knäckebröd, kex och rån.
Byggnadsmaterialet finns möjligen redan i skafferiet.
Och om man anstränger sig går det nog att hitta dem som är villiga att äta upp resultatet också.

Copyright Klimakteriehäxan

Deckaridol gar i pension

Den brittiska skadespelerskan Helen Mirren, adlad av drottningen, ar en Klimakteriehaxa av basta sort.
Mirren, nu 60, ska spela in sjatte och sista omgangen som den klyftiga kommissarie Tennison - Detective Chief Inspector ar hennes fina titel egentligen - i ar.
Allt troddes vara klart.
Men da fick stjarnan sjalv lasa manuskriptet. Och se, det underkande hon snabbt. Samt bestallde ett nytt, med klara krav pa innehallet.

For poliskvinnan Tennison ska ga i pension, och Helen Mirren vill inte att det ska ga till lite hur som helst. Nej, nu ska det handla mer om kvinnors vardagsliv och mindre om komplicerade mordfall. Speciellt om hur det ar att vara singel och sta infor karriarens slut. En ny manusforfattare har fatt blixtinkallas och Dame Helen sitter val och trummar med fingrarna i vantan pa ett nytt innehall som hon kan godkanna.
Och sa smaningom far vi sakert se resultatet aven i svensk tv.

Har i England ryktas det att Tennison i livets utforsbacke tar till spriten.
Skulle kunna vara, som det brukar heta i sadana sammanhang, "based on a true story".

Copyright Klimakteriehaxan

söndag, februari 19, 2006

Rapport fran den fina varlden

I dag har jag varit pa besok i den fina varlden.
Nar det engelska vadret visar sig fran sin klassiska sida, det vill saga med moln, regn och snalblast, maste man ju finna alternativa sysselsattningar till den planerade varpromenaden bland paskliljorna i Hyde Park. Dar finns inte ens knoppar an, dartill har vintern varit alltfar lang och kylslagen.

En sondag formiddag i London galler det alltsa att bestamma sig far nagot annat.
Har finns rader av seriosa museer, utstallningar och andra kulturella aktiviteter.
Och sa finns Harvey Nichols.
Ett varuhus i Knightsbridge, nastan granne med klassiska Harrods, fast mycket roligare.

Pa Harvey Nichols kan vi som gllar klader fa vart verkliga lystmate. Har finns varenda internationellt valkand designer representerad. Plus nagot hundratal namn till som vi aldrig hort talas om, i alla fall inte om vi inte tillhor den sa kallade Branschen.
Och det fina med att strosa runt pa HN, det ar att det ar precis som en fantastisk konstutstallning eller musei-presentation. Men det ar alldeles gratis.

Jo da, ni sag ratt. Det ar alldeles gratis. Darfor att vi vanliga manniskor kan omojligt shoppa har. Det handlar BARA om att titta.
Gillar vi skor? Ja absolut. Kolla in Versaces hylla: svindlande klackar - eller alldeles platt ballerinamodell (gott om ballerinaskor i var och sommar, garanterat). Oavsett vilket kostar ett par minst 4000 kronor. Stovlar ofta det dubbla. Men fantasin far fart!

Vaskorna ar fulla av flator, fransar och detaljer, fast metallic-fargerna har avskaffats. Rosetter? Absolut. Och inte bara skinn utan ocksa tygmodeller, som enligt prislappen verkligen borde vara sydda i exklusivaste laderkvalitet.

Jeans, denna eviga modeingrediens, finns med alla designernamn pa.
Victoria Beckham har minsann skapat blabyxor, hon ocksa. Ett enda litet par kostar 349 pund - det vill saga over fem tusen kronor. Antagligen har hon sytt vartenda par sjalv, delvis for hand - det maste val vara det prislappen tyder pa.

Modehuset Missoni har spritt ut sina gralla farger och nervosa monster over stora ytor. Som tur ar finns danska Birger & Mikkelsen i narheten, med massor av snygga saker.
En fullstandigt underbar avdelning visar upp hattar. Eller ska det snarare kallas for harprydnader? Sanslosa buketter av fjadrar, signerade Nerida Fraiman - det maste vara hon som satte fjadrar pa Camilla Parker-Bowles nar hon gifte sig med prins Charles. Priset for en riktigt kaxig fjaderbuske ligger runt 4000 kronor. Men varm om oronen blir man inte.

Pa samma avdelning finns kvarnhjul med tygblommor, strutsplymer och flor. En rosenrabatt bredvid en ang av prastkragar, med halmbratte. Och sa verkligt pyttesma pastiller som formodligen maste sys fast i haret for att sitta kvar. Varje "hatt" kostar en formogenhet. Min fortjusning vet inga granser: tank att sadant finns! Och gar att salja! Till saken hor att jag ar en garanterat hattfri manniska, den huvudbonad finns inte som inte far mig att se fullstandigt hopplost bortgjord ut.

Den pyssliga kan hamta inspiration hos Moschino: Ta en gammal invand klanning, garna tvarrandig (trojor och klanningar far garna vara tvarrandiga just nu) och virka lite blommor i glada farger plus ett skarp och du ar dels supermodern, dels har du sparat in flera tusenlappar. Blommorna syr du pa over hela axelpartiet och i ringningen, och skarpet - av stolpar och fasta maskor - fullbordar skapelsen.

Vivienne Westwoods herravdelning fangar in sina besokare alldeles vid rulltrappan. Nu har hon satt lost skjortbrost i rutigt pa en skjorta som till storsta delen ar smalrandig, men som ocksa har en bredrandig bit. Jo da, visst ar det fult! Men originellt, som det mesta denna brittiska jarnlady har skapat genom aren. Hennes damavdelning pa HN har slagit igen, visar det sig - kanske var hennes skapelser far vildsinta till och med for den har exklusiva kundkretsen.

Jag nyper i en supermjuk stickad skapelse fran Anne Klein. Merinoull, massor av rander, varens "stora" farger orange och limegront finns med, plus manga andra. Det ar en sorts varkappa eller mojligen lang innekofta.
-En av vara verkliga bastsaljare, sager den tillskyndande expediten.
-Se sa lattburen! Passar alla! Bast att sla till direkt, den kommer att vara slut inom en vecka.
Prislappen? 6000 kronor. Passar alla, jojo.

Men personalen pa HN ar oklanderligt vanlig och tillmotesgaende. Det gar ju inte alltid att se vem som ar mangmiljonar och vem som ar charterresenar fran turistgettot i Bayswater. Sa darfor ar bemotandet absolut perfekt, alla kan kanna sig valkomna. Hit borde lite tuggummituggande brudar fran Stockholms boutiquevarld skickas pa studiebesok.

I var och varannan vra hanger klanningar som ar gjorda for Oscarsgalor och kungabrollop. Spetsar, volanger, parlor och paljetter i dramatiska urringningar tavlar om uppmarksamheten. Prislapparna kan forvaxlas med de pa en battre bilfirma. Men kunder verkar finnas, plus en och annan genuint uttrakad herre som antagligen kommit in pa HN enbart for sin feta planboks skull.

Fast det finns ju reaavdelning ocksa. Vilken lycka!
Har kostar plotsligt en 10 000 kronors-klanning endast 7 000. Lilla sidenlinnet for 1900 spann slumpas bort for bara lite mer an tusenlappen. Kavajen som en gang betingade ett pris av 8 000 (verkligen inte en av de dyrare) ar din for futtiga 6000 sa har mot sasongens slut.

Pa en av reastangerna hanger en omlottklanning fran Diane von Furstenberg, precis en sadan klanning som kronprinsessan Victoria har fotograferats i, har jag sett. Ett vardagsplagg for slottsmiljoer.
Den har kostat 305 pund men ar nu nedsatt till 150 (ungefar 2300 kronor).
Sa om du behover en liten enkel klanning med kunglig touche, dags att skynda och fynda!

Copyright Klimakteriehaxan

Grattis Bodil!

Bodil Malmstens roman "Priset pa vatten i Finistere" har just kommit ut pa engelska. Och si, i Independent far den fyra stjarnor av fem mojliga.

Inte daligt for att vara i England, dar man av havd ar snal mot utlandska forfattare.
Men det ar en valdigt lyckad bok - jag hade rader av fordomar om Bodil M tills jag rakade lasa just den har boken, som jag stortgillar. Skrattade hogt at vissa delar. Ibland har jag fatt fragan vad det ar for slags bok, och det ar valdigt svart att svara pa, har jag kommit fram till. Det ar lite tradgardsbok, lite kaseri, lite reseskildring, lite memoar... ja det ar lite grand av det mesta.

Om ni tycker att det ar ont om prickar oaver a och o i den har texten kan det forklaras med att jag faktiskt befinner mig i London och har ar prickarna sallsynta.
Daremot rader klassisk brittisk vaderlek, det vill saga regn med snalblast och usch. Staden ar i alla fall full av langa vita limousiner som kor mer eller mindre kanda manniskor runt i city - jag onskar alltid att jag visste vilka beromdheter som aker omkring i de dar bilarna, men det har man ju inte en aning om.

Sjalv aker jag buss och, motvilligt, tunnelbana. Kan inte lata bli att tanka pa hur det skulle bli om annu en fanatisk sjalvmordsbombare skulle utlosa en jattesmall som skulle fa en att mota en vag av eld i de langa, tranga tunnlarna.
Men man skulle ju kunna bli overkord av en taxibil ocksa.
Eftersom vi tillfalliga besokare konstant tittar at fel hall i trafiken - i vanstertrafikens forlovade land.

Priset på vatten i Finistére:
ISBN 91-7953-149-0

fredag, februari 17, 2006

Konsten att döpa en blogg

När jag far runt i bloggosfären och nosar på okända avsändare inser jag att det som faktiskt lockar mig är bloggens namn.
Mitt eget bloggnamn har ju sin historia (finns att läsa som allra första post i arkivet från december 2004), och det har säkert de flesta andras också - då räknar jag inte med dem som är uppenbart och partideklarerat politiska, sådana bloggar undviker jag.

Men bloggnamn som stimulerar min fantasi kollar jag gärna. Ibland blir det bara en gång, ibland återvänder jag flitigt.
Här några exempel:
Pale Green Woman - blev det blekgrönt en dag när hon var lätt illamående - eller handlar det snarare om vårens ljuvliga kulör? Som kommer starkt i årets mode, dessutom!
Mitt liv som ufo – inte en rapport från yttre rymden, men väl en svensk röst i Sydkorea, visar det sig.
Mamselamsen - måste väl vara ett väl inarbetat smeknamn?
Husmusen - en grå liten tant? Nej, en heminredningsfokuserad tjej som sprider glada idéer.
En liten tant - inte heller påfallande tantig, skriver om sport, tv, mat och en hel del annat dessutom.
Odi & amo – mina bristfälliga kunskaper i italienska får mig ändå att ana starka känslostormar.
Åsiktskanonen – befriande kaxigt namn, som ger upphovskvinnan stor frihet.
Jag pysslar alltså finns jag - ja, varför inte?
Fallfrukt - övermogen, eller? Flera skribenter delar på denna blog.
A bitter message of hopeless grief - en blog att besöka en dag när man är i behov av ett rejält nedåttjack?
Megafånen – kommer med boktips, hur pass fåniga vet jag inte.
Sänd mina rötter regn – inte om trädgårdsarbete utan snarare om dagspolitiska frågor.
Skrattmasen – låter roligare än det är, handlar mest om politik.
Och, avslutningsvis:
Inte smart men har tur när jag tänker – självironisk titel som jag tycker är snuddande nära en guldmedalj i bloggvärlden, om vi ska ha en liten tävling i fyndigaste namnet.

Nu borde jag ju ha gjort länkar till alla dessa här nämnda. Men eftersom jag är en lat människa föreslår jag att du går via Google eller någon annan trevlig sökmotor i stället - det går nästan lika fort.
Och alla de ovan nämnda pingar på nyligen.se.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 16, 2006

Sådana är de, klimakteriegubbarna!


”De mest utmärkande dragen hos de klimakteriegubbar jag möter i min vardag.”
Så lyder ämnet jag fått av Björn för min sträcka i blogstafetten. Sedan la han till, i en kommentar: För de finns väl?
Å jo, det gör de nog. Termen ”mannens klimakterium/övergångsålder” (andropaus) förekommer till och med i medicinska sammanhang, på största allvar.
På riktigt så stort allvar har jag kanske inte tagit min uppgift.
Men här kommer den i alla fall, sträcka 15!

-----------------------------------------------------------------------------

En lucka på den stora parkeringsplatsen!
Och det betyder inte bara en lucka. Utan ren lycka. Snabbt svänger jag in och skuttar raskt ur för att på lätta fötter bege mig till parkeringsautomaten, eftersom jag kommit fram till en slutsats: det är i längden billigare att betala p-biljett än p-böter.

Då hoppar han fram, som gubben i lådan.
Rosenrasande. Högröd ända upp på flinten.
-HUR I HELVETE BÄR DU DEJ ÅT? vrålar han.
Har jag burit mig åt?
-HAR DU PARKERAT INNAN DU BETALAT?
Han brölar som en sårad tjur.
Jo, det har jag ju. Och?
-FY FAN FÖR DEJ. HAR ALDRIG SETT EN STÖRRE EGOIST I HELA MITT LIV.
Skriker mannen, som kastar sig tillbaka in i sin gamla rykande Volvo och försvinner med en rivstart mellan raderna av övergivna bilar. Puls och blodtryck i topp, humöret uppenbarligen likaså.
Samme man skulle med förtjusning ha snott den lediga rutan om han bara hade hunnit före mig.
Suck.

Se där en alldeles sanningsenlig skildring av ett möte med en av mitt livs klimakteriegubbar.
Lättretad och kolerisk, med gubbmage, väl begagnad Volvo, glesnande hår, åldersnoja och testosteronbrist. Samt svårigheter att placera det med tiden allt längre bältet: över eller under kulan, det är frågan.
Lägg till hängslen och filttofflor, och klimakteriegubben har definitivt gått över i supergubbstadiet – bortom all räddning, helt enkelt.

Men på vägen dit händer förstås ett och annat i en klimakteriegubbes liv.
Inte sällan blir han väldigt road av lättklädda flickor i samma ålder som hans egen dotter, ifall han har en (som då undantagslöst blir ofantligt generad å sin fars vägnar).

Ofta är han svårt flirtig på varje firmafest och kan omöjligt förstå varför kontorets snygging får panik i blicken och tar skydd bakom närmaste tantkollega.
-Fattar du, han är jämngammal med min morfar, sa en gruvligt söt blondin som dök in under mina vingar på ett sådant kalas och med knapp nöd undkom charmören med grå tinningar och en 20-årings kvarglömda libido.

I sin egen sinnevärld är klimakteriegubben lika oemotståndlig som för 30 år sedan, när kärleken var fri, livet en enda fest och Nils Adamsson hade satt upp kondomautomater i vartannat gathörn.
Sedan dess har han dock bytt ut mellanölen mot starköl, gärna i kombination med snus.

Att en viss rondör lägger sig här och där (ölet!) kallas i mannens värld för pondus. Vi andra ser kalaskulor och bilringar, medan Michelin-farbröderna klappar sig själva varmt och vänligt på mittenpartiet och tycker att det ser bra ut.
Och resten av kroppshyddan då? Jag kan bara påminna om Ulf Lundells plötsliga självinsikt som dök upp lagom till 50-årsdagen: hans häck klädde inte längre så bra i jeans.

Kläder är något som intresserar bara ett alltför litet fåtal klimakteriefarbröder. Här kan det bli rutigt, prickigt och randigt i hämningslösa kombinationer, bruna strumpor till svarta skor, fiskbensmönstrat och blommig slips – man måste nästan fara till Italien för att hitta en elegant karl som är 50+ och som har vett att med hjälp av rätt plagg och stil ta vara på sina fördelar.

För visst finns det fördelar med gubbar i klimakterieåldern.
Dels är de ju inte alla identiskt lika, dels kan man ha dem till en hel del.
Det är ofta händiga herrar som gärna bistår när det platta paketet ska bli en möbel, eller när den nya hyllan ska skruvas upp.
De kan rent av komma med en välformulerad komplimang som inte är plump utan bara trevlig.
Ibland kan de fixa trasiga saker på en tredskande bil.
Inte sällan besitter de en livserfarenhet som, åtminstone i vissa stunder, är njutbar att ta del av.

Med åren kan de också tänkas ha utvecklat sitt sinne för humor och i lyckliga fall även en gnutta självironi.
Klimakteriegubbarna kan dessutom på ett positivt sätt vara sinnebilden av trygghet, vilket förstås är en annan sida av att vara nöjd med sig själv…

Och så har de i alla fall ibland ytterligare en superb egenskap:
De står ut med, och inte bara står ut med, de kan till och med uppskatta, en riktig klimakteriehäxa. På gott och ont, och inte bara i brist på något yngre och snyggare.

Det är så vi får hantera klimakteriegubbarna också.
Tills döden skiljer oss åt.

Copyright Klimakteriehäxan

Och nu är det min tur att skicka pinnen vidare till Aron, som har stafettsträcka 16.
Ämnet: Min idealiska tv-kväll (om jag fick bestämma).

onsdag, februari 15, 2006

Får jag också flytta in?

Nu har jag studerat min föregångare i bloggstafetten: Björns post om sin drömbostad.
Jag säger bara: släng dig i väggen, Astrid Lindgren (och det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga).
För Björn får Bullerbyn att framstå som en lite isolerad betongö i öknen.
Jag har redan anmält till upphovsmannen att jag också gärna flyttar in.
Vi får väl se hur han (och hans familj) (och min) ställer sig till det förslaget.
Och förlåt att jag inte orkar göra en "infoga hyperlänk" till - den finns i posten alldeles här nedanför!
Medan jag nu går här och grunnar på mina erfarenheter av klimakteriegubbar passar jag på att njuta av dagens bronsmedalj.
Heja Sverige!
Jo, det ÄR kul med OS.
Fast det tär på tiden för bloggande.

Jakt på mer stafettguld!

Jag har nästa sträcka i Blogstafetten, och just fått "pinnen" från Björn.
Och kolla in ämnet han gett mig:
"De mest utmärkande dragen hos de klimakteriegubbar jag möter i min vardag".
Där fick jag något att bita i.
Måste ju satsa på guld, efter gårdagens stafettsegrar...
Ber att få återkomma i ärendet.
Ni kan ju kolla in tidigare stafettsträckor så länge!
Dessutom kan lunchen i dag med fördel kombineras med störtlopp.
Mera guld?

tisdag, februari 14, 2006

Garanterat oviktigt - men ändå...

Låt mig börja med en varning:
Om du har något som är bara pyttelite viktigt att göra ska du inte läsa det här.
För det kommer att handla om något fullständigt oväsentligt och, på många sätt, precis lika ointressant. Dessutom har jag i veckor kämpat för att hålla mig borta från ämnet. Men ändå, ni vet hur det är när man hakar upp sig på något?

Jag har hakat upp mig på hur man kan få en i grunden mycket snygg tjej att se ut som en fågelskrämma. Det kan låta enkelt, men i det här fallet tror jag mig veta att det gått åt en ansenlig mängd tid, tankearbete och ganska mycket pengar för att åstadkomma ett resultat som borde platsa i något modehistoriskt skräckkabinett.

Den snygga tjejen heter Agneta Sjödin, för närvarande programledare i publiksuccén Let´s Dance i TV4.
Jag tittar förtjust, gillar dans och har alltid (förgäves) drömt om att kunna sväva ut över golvet i quickstep, chacha och, framför allt, en smäktande tango. Och de kvinnliga deltagarnas kreationer är häftiga orgier i färger, plymer och glitter, nästan alltid riktigt ögongodis.

Men varje gång Agneta kommer in på scenen får jag skrämselhicka.
Var hittar de sådana kläder? Finns det ingen spegel i programledarnas loge?
Såg ni när hon hade shortsen? Med spetsstrumpor, starkt påminnande om åderbråck, och stövlar till det, om jag såg rätt.
Jo då, jag vet att s k cityshorts är ”coolt”. Men man måste titta i spegeln också, inte bara ta något som fått inne-etikett i någon tonårstidning.

I ett annat avsnitt hade hon skrudats i något blankt och beige, 40-talsaktigt, med ett rysligt halsband (?) och ännu ett par åderbråcksstrumpor. Svart halterneck med stora beige stövlar var inte heller någon hit.

Just nu minns jag inget som varit klädsamt, faktiskt.
Och ändå: ”Kläderna är noggrant utvalda av en erfaren stylist, och det läggs ner mycket tid och energi på att hitta de rätta plaggen” står det på fyrans hemsida i en artikel i ärendet. Stylisten nämns dock aldrig vid namn, vilket måste vara av någon sorts barmhärtighet. ”Varje look är välplanerad” står det också. Samt att ”Agneta är en klassisk skönhet som utan problem kan kombinera det sexiga med det eleganta”.
Men det måste väl gälla något annat program?

I reklambilderna som togs innan serien startade hade Agneta en röd klänning med bara axlar och vidd i kjolen. Den var riktigt snygg.
Den borde hon ha. Hela tiden. Samtidigt som cityshorts förses med varningstriangel.
Fast det är ju ingen som vill veta vad jag tycker i detta fåniga ärende.
Detta är med andra ord en FULLSTÄNDIGT ONÖDIG bloggpost.
Och du som läst ända hit har verkligen slösat bort din tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Geléhjärta? Nej tack!

Inte ett gelehjärta.
Bara inte det.
Vem har tutat i hela Sverige att man ska äta gelehallon i form av hjärtan på Alla Hjärtans Dag?
Lunchrestaurangen bjuder på dem.
Arbetsgivaren ställer plötsligt fram en ask i fikarummet.
Mataffären har en skål i kassan.
Och allt man får i sig är ett knippe kemiska onyttigheter. Det smakar bara sötslisk. Inte bra för något - absolut inte för hjärtat.
Nej, gott folk, fram med något bättre.
Vad som helst.
Bara inte gelehjärtan.
Annars önskar jag alla en trevlig 14 februari.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 13, 2006

Bra kock reder sig själv

Är det någon större skillnad på hemmakockar i Sverige och i England?
Jag tror inte det.
Därför läser jag med intresse i söndagsnumret av Daily Mail statistik som visar att antalet receptomaner – en befolkningsgrupp jag erkänner mig tillhöra – är fullständigt ofattbart stort.
Samt att vi har ännu ett gemensamt drag: vi HAR recepten. Men vi använder dem inte.

Nästan 3000 personer har ingått i en undersökning (på uppdrag av ett tv-program om mat) av hur vår inställning till kokböcker ser ut, och hur vi använder dem.
Det är det vi inte gör. Använder dem, alltså.

Av 1000 recept som finns i ett kök försöker den vanlige amatörkocken laga högst 35. I hela England har av 171 miljoner sålda kokböcker 61 miljoner av dem över huvud taget aldrig öppnats. Och nästan 65 procent av de tillfrågade erkänner, att de har alla sina kokböcker för att visa upp dem, snarare än att utnyttja dem.

De allra flesta som står i begrepp att fixa till middagen hinner inte ens få ugnen varm eller förklädet på innan de förkastar det recept de hade tänkt följa. 80 procent ändrar sig eftersom de tycker att receptet är för krångligt. 70 procent byter matidé eftersom de saknar en viktig ingrediens i receptet.
31 procent testar recept de fått från släkt och vänner, vilket rimligen betyder att de redan provsmakat.
34 procent slår sig ned vid datorn en stund för att jaga köksinspiration på Internet.

Och så är det det där med att alla riktigt bra kockar ska vara män. Hur snävt är då urvalet för kockyrket, jag bara undrar? För bara 28 procent av matlagande män är intresserade av att pröva nya rätter. Medan 71 procent av kvinnorna gärna hoppar på en oprövad idé.
Jaha.

Så kommer vi till den obligatoriska frågan: Vad ska vi ha till middag i dag då?
Jag fick ju faktiskt en ny kokbok i present så sent som i helgen... kanske ska man bläddra lite i den, trots allt?
Kan ju i alla fall titta på bilderna.
Innan jag rör ihop något hemvant. Och bevisar tesen: kokböcker har vi som prydnader, inte som nyttoföremål!
Bra kock reder sig själv – och sin egen gamla vanliga soppa.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 12, 2006

Självrannsakan à la Schein

Harry Schein har dött, 81 år gammal.
Ett nyss levande bevis för att man både kan kedjeröka och konsumera massor med whisky varje dag – och ändå bli rätt gammal.
Det tål ju att tänka på, så här i hälsoprofeternas tidevarv.

Men Schein ger oss också anledning att fundera på en annan sak. Det är Barbro Hedvall på Dagens Nyheters ledarsida som är vår länk till Scheins (mycket välutvecklade) hjärna.
Schein var en regelbunden medarbetare med debattartiklar i DN under många år, texter som man ofta läste med ett litet skratt, eftersom han var både kvick, skarp och provocerande. Hans sista krönika publicerades 2002.
”Som en god kolumnist skrev Harry Schein bara när han hade något att säga", skriver Hedvall.

Vad tyckte Schein om bloggvärldens aktörer, om han nu brydde sig över huvud taget?
Vet inte.
Men han hade naturligtvis – och som oftast – en poäng.
Kanske är det dags för lite självrannsakan?
Jag ska i alla fall fundera på saken.
Fast det är klart, man kan ju också överväga att börja kedjeröka och dricka whisky.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 11, 2006

Den lysande idén

”Brighthandle” heter det.
Och en svensk ligger bakom detta geniala påhitt som jag skrev om häromdagen – toahandtaget som lyser rött när någon tagit plats på tronen – och som visar ledigt genom att lysa välkomnande grönt mot omvärlden.

I bostadsbilagan som följer med dagens DN porträtteras mannen bakom handtaget, och en hel del annat i designbranschen. Han heter Alexander Lervik, är 33 år och född på Södermalm i Stockholm, numera bosatt i Lidingö. Utbildad möbelsnickare och f d elev på Beckmans.

”Brighthandle” presenterades för första gången på möbelmässan i Milano 2001, och sedan dess har inte mindre än fyrtiotre länder hört av sig.
Det är alltså inte bara jag som fallit pladask för detta exempel på i dubbel bemärkelse lysande produktutveckling.
Och äras den som äras bör! Samt Heja Sverige (passar ju så här i olympiska spelens inledningsskede...)

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 10, 2006

Därför går vi inte på bio

14,6 miljoner gånger såldes en biobiljett i Sverige förra året.
Det låter mycket, men är i själva verket ett riktigt katastrofresultat för branschen.
Lägsta besöksfrekvensen på 40 år, enligt Svenska Filminstitutets statistik.
Bara mellan 2004 och 2005 handlar det om en minskning på 12 procent.
Jaha, och vad kan det bero på då?

Jo det finns skäl. Här är tre av dem:
Vi köper film på dvd i allt större utsträckning – nästan 22 miljoner filmer såldes i det formatet i fjol.
Dessutom kan man hyra film på både vhs och dvd för en hyfsad peng, klart billigare än att gå på bio, i alla fall om man inte tänkte gå och slå sig ner i mörkret alldeles ensam.
Och så är utbudet av långfilm i tv fullständigt enormt. Varenda kanal har film på film på film, och inte sällan är de ganska nya.

Jag är en del av statistiken.
Förr i världen var jag en hängiven och flitig biobesökare. Vanan fick sig en knäck när ungarna var små, men den gick att återta i hyfsad utsträckning så småningom.
Fast jag har aldrig kommit upp i min gamla takt, då jag som vore jag en äkta cineast kunde se både en och två och tre filmer på en vecka.

För mig finns det lite andra hinder som hejdar mig på väg mot biofåtöljen.
Ett av dem består i de trailers för kommande filmer som man envisas med att köra, långa, utförliga sjok. Man kan slå sig i backen på att de bästa scenerna finns med där, även om själva upplösningen förstås inte avslöjas. Alltså blir man besviken om och när man går och ser hela.

Ett annat och ännu större problem heter reklam.
Jag förstår att man behöver köra reklamfilm på bio. Det handlar ju om pengar.
Men jag förstår inte varför man inte kan tala om NÄR filmen börjar EGENTLIGEN.
Nu står det i tidningen att filmen X börjar klockan 15.30. Och så jagar vi iväg för att ramla in tjugo sekunder innan klockan slår halv fyra.

Vad händer?
Jo det blir reklamfilm. I en halv evighet. Tio minuter, säkert. Ibland mer. Och där sitter jag, som sprungit mig svettig alldeles i onödan. För det är ju inte reklamen jag vill se, utan FILMEN.

Jag har försökt
fråga i kassan när filmen börjar i själva verket. Den stackars kassören svävar på målet. Om man pressar på för att få veta är man en besvärlig människa. Här har kunden absolut inte rätt – för biobesökaren ska prompt fösas in i tid för reklamen. Har man dessutom kollat hur lång filmen är, och kanske planerat att passa en tid strax därefter, förskjuts tidsschemat naturligtvis.

Visst, jag vet att det finns biobesökare som gärna ser reklamen, medan de tuggar i sig en jättehink popcorn med cola och tömmer en påse godis. Var så god, vi lever i en fri värld.
Men vi som vill gå på bio inte främst för att äta onyttigheter utan för att se en film, vi räknas inte.

Se där ännu ett skäl till att det blir sjunkande siffror när filmbranschen räknar sina trogna.
För den som hyr sin film kan spola förbi promotion-bitarna. Och den som ser en rulle i kommersiell tv kan göra något annat i reklampauserna.
Det finns ett problem inbyggt i den gamla ramsan att film är bäst på bio.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 08, 2006

En doftande bak - i nya jeans

Hur tjusiga jeans har du?
Jag menar inte först och främst om de sitter snyggt eller känns sköna.
I jeansvärlden är det, märkligt nog, så mycket annat som räknas. Stentvättat, färdigslitet, ”rätt” kulör på denim-tyget, påsytt glitter, knappgylf versus blixtlås, hög eller låg midja – se där bara några exempel på detaljer som kan få folk att lägga ner ett ansenligt antal hundralappar på just ett par nya jeans.

Raka eller utsvängda ben dikteras av modegurus världen över, pendeln svänger. Jag ska aldrig glömma mina första i USA inhandlade jeans, av märket Wrangler, som hade rejäl kjolvidd i benen till låg midja. Jag var tuffast i sta´n när jag kom hem med dem. Men tiden sprang förstås ifrån både mig och byxorna, som alldeles för fort var helt omoderna.

En annan finess som jag först på senare år fattat vikten av är hur bakfickorna placerar sig på rumpan. Det var Carson, klädnörden i Fab Five, som påpekade att för lågt sittande fickor kan få en alldeles normal stjärt att se ut som om den är på väg att ramla i backen. Faktum är att han har hittat en poäng där – kolla på omgivningen, får ni se att det stämmer! Och tvärtom: om fickorna är lagom stora och hamnar rätt så blir den jeansklädda bakdelen en ren prydnad för sin bärerska. Fast det är klart att i Carsons värld gällde detta i precis lika hög grad män.

Men hur man än synar detaljerna så avgörs nog alldeles väldigt många jeansköp av den där etiketten där tillverkarnamnet står. Levi´s är klassikern, lika amerikanska Lee har också många år på nacken. Jag har ett par urväxta Armani som toppnotering i min jeansgarderob, Miss Sixty är inne, Versace är dyrt och fint – ja i själva verket har väl så gott som varenda känd modedesigner gjort sin egen jeansmodell. Många svenska tillverkare har också stuckit upp: Acne och J Lindeberg är två exempel med etiketter som rankas högt.

Fast snart kanske etikettfixeringen är ett minne blott.
Jeanstillverkningen står inför ett nytt steg i utvecklingen.
Alla byxor från en speciell tillverkare ska få en ny identitet, en gemensam nämnare. Och den sitter inte i snittet, inte i materialet, inte i färgen.
Den ska lukta rätt. Ha egen, märkesspecifik doft.
De nya luktande kläderna lanseras i år.

Det kan ske genom att man tillför organiska nanopartiklar (och nu är jag verkligen ute på hal is, kemi var mitt sämsta ämne i skolan) till materialet.
Nanopartiklarna syns inte, känns inte. Men garanteras göra så att plagget behåller sin doft, som kan ”skräddarsys”, trots användning och tvättar. Det är alldeles sant, jag har det från säker källa: mitt nya husorgan Chemistry World!

Så redan i höst kan du shoppa jeans i en doft som tilltalar din näsa.
Och ha omgivningen njutningsfullt sniffande kring din bak.
Bara för att konstatera att, jojo, hon har minsann köpt ett par Seven (i 2000 kronors-klassen).
Medan någon annan kanske fäller kommentaren:
-Och jag som precis tyckte det luktade H&M.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 07, 2006

Äntligen, Robyn!

Hon fick ingen Rockbjörn.
Hon fick inte P3-priset.
Men ikväll, på Grammis-galan, blev det äntligen fullträff.
Riktigt rejält.
Robyn fick TRE Grammisar – för Årets Album och som Årets Kvinnliga Popartist.
Och dessutom som Årets Kompositör (delat pris med Klas Åhlund)!
Grattis, säger jag som tycker att din cd är kanon. Det har jag tyckt ända sedan jag först lade vantarna på den, tidigt i somras!

Mitt presidentval

I går var det måndag.
Måndag har blivit veckans tv-kväll, utan konkurrens.
Och den tillbringar jag inte i vilken soffa som helst, utan hemma hos USA:s president.
Kampen om de svenska tittarnas gunst inleds med från partierna fristående MacKenzie Allen (Geena Davis) i fyran klockan 20.
Hon – för det är ju den första kvinnan på posten – är handlingskraftig, smart och har stor simultankapacitet. Ett rejält fruntimmer, helt enkelt.

Maken, The First Spouse, ställer till det för henne genom att försöka ha ett eget liv som inte alls liknar det Nancy Reagan, Betty Ford och Rosalynn Carter förde. I de sammanhangen tar Mac lite tittarpoäng, liksom i kommentarer som att hon ”hade så lite att göra som vicepresident att hon fick Spiro Agnew att framstå som oerhört handlingskraftig”.
Ungarna hamnar i kläm, förstås – kanske har Chelsea Clinton inspirerat manusförfattaren här.

Men när slutskylten i ”Commander in Chief” rullat förbi återstår bara en timme innan det är dags för nästa president.
Då är det demokraten Jed Bartlet (Martin Sheen) som regerar i Vita Huset och i SVT (”West Wing”).
En långt mer empatisk figur än sin kvinnliga tv-konkurrent.
Hans First Lady försökte också leva ett eget liv inledningsvis, men fick ge upp. Det gick inte att presidentens fru arbetade som läkare samtidigt som hon skulle sköta sina traditionella plikter.

Familjen Bartlet, med tre döttrar, bjuder också på biintriger som kommer och går.
Presidentens stab är ständigt på språng – i ingen annan tv-serie halvspringer folk så ofta i korridorerna, men det har man vant sig vid. Dialogen är ibland så snabb att man inte ens hinner med i textremsorna, men det lär vi tittare oss också att hantera.

I matchen Bartlet-Allen hade förstås Bartlet ett försprång, eftersom vi i tv-publiken redan var införstådda med hans metoder och bekanta med hela hans stab. I USA har det gått så långt att folk i publikundersökningar uppgett att sittande president inte heter George W Bush utan just Jed Bartlet.
Det finns självklart likheter mellan fiktion och verklighet – de internationella kriser som tvingar in tv-presidenterna i The Situation Room bär sannolikhetens prägel. Starka grupper från Capitol Hill trycker på och ska klaras av. Secret Service är krävande och privatlivet reduceras kraftigt. Båda serierna har fått kritik för starka nationalistiska drag.

Men det blir i alla fall Bartlet som får min röst i detta presidentval.
För sådana punch lines som finns i dialogen i ”Vita Huset” saknas helt i ”Commander in Chief”. Det känns som att det är den riktigt stora skillnaden – sedan trasslar huvudintrig och bihistorier in sig i varandra på ett likartat sätt i båda serierna. Fast när Mac är i farten skrattar man sällan eller aldrig. I Bartlets sällskap skrockar tittaren ofta förtjust.

En serie återstår dock att göra. Den måste handla om USA:s förste svarte president. För enkelhetens skull en man – och historien finns redan skriven.
Den heter just ”The Man”, författare är Irving Wallace och den kom ut redan 1974, men har aldrig översatts till svenska.
Där fanns i alla fall en stark verklighetsanknytning. För samma år som boken kom ut drogs Richard Nixon inför riksrätt efter Watergate-skandalen, precis samma prövning som romanens president utsätts för.

Jättespännande, tyckte jag när jag läste den – fast det var ju på 70-talet, så inför 2000-talets tv-version måste den nog uppdateras en del...
Men jag är redo för en tredje tv-president. Det kan väl bli nyval även i tv-soffan.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 06, 2006

Passion med bäst-före-datum

Passion har begränsad hållbarhet.
Det visste vi väl redan lite till mans, men nu finns det vetenskapligt belagt också.
En passion kan i bästa fall hålla i två år, men ofta bara i ett.

Inte nog med det: passion tar sig samma uttryck oavsett etnicitet, kultur och miljö. Detta har bl a amerikanska och italienska forskare kunnat konstatera. Och nu, lagom till Alla Hjärtans Dag, redovisar facktidskriften Chemistry World resultaten av detta samarbete, som möjligen kan leda till större förståelse för allt konstigt människor kan ta sig för när det ”bara sagt klick”. Det handlar om de biologiska reaktioner som ligger bakom när kärleken ställer allt på huvudet och ruskar om tillvaron rejält.

Så i stället för att prata om Amors pilar och ”Stupid Cupid” har man i stället gått in för att studera hormondansen i människokroppen. Försökspersoner mitt uppe i häftig förälskelse har bjudit på informationerna.
Efter ingående intervjuer om sin relation utsattes var och en sedan för en speciell sorts hjärnröntgen medan de fick se bilder på den högt älskade. Samtidigt ombads de tänka på ljuva stunder de upplevt med sin partner.
Jo då, det fungerade.

Slutsatsen – efter ytterligare tester och experiment – blev att halten av hormonet serotonin sjönk. Studier har visat, att människans förmåga att bedöma framtida konsekvenser av sina handlingar kraftigt reduceras om serotoninmängden minskar. Går det riktigt långt kan det leda till impulshandlingar, står det i en uppslagsbok jag konsulterat. (Det är lätt att dra sig till minnes en och annat attack av låg och förmodligen kärlekspåverkad serotoninhalt i bekantskapskretsen, eller hur?)

Samtidigt gick mängden neurotrofiner upp – det handlar om utveckling av nervsystemet. Visst blir vi känsligare på både det ena och det andra sättet när kärleken är ung! Och det manliga könshormonet testosteron ökade i kvinnor som var nyförälskade, men sjönk i män som blivit kära. Man och kvinna möts, bilden är glasklar…

För att komplettera resultaten och bli säkra på sin sak gjorde forskarna en testomgång till, nu med femton personer som blivit övergivna av sina partners. Då visade det sig att intensiteten i känslorna för den hälft som packat och dragit ofta ökade – saknad och kärlek byggde på varandra – innan normala hormonnivåer så småningom kom tillbaka.
Och då blev det snart dags att ta en ny dramatisk åktur i kärlekens berg-och-dalbana, får man förmoda.

Så nästa gång någon passionerat försäkrar att han eller hon ska älska dig för evigt – kom ihåg att efter max två år blir det förmodligen annan låt i skällan.
Passionen har sitt bäst-före-datum.
Men det kan ju vara trevligt ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 05, 2006

Mitt ansikte i trafiken - en tioårsplan

Mitt körkort går ut vilken dag som helst.
Alltså måste jag skicka in papperen (och pengarna) för att få ett nytt.
Men dessutom också en nytagen bild på mig själv.
Det är inte alldeles problemfritt.

Jag är nämligen inte fotogenique. All min skönhet sitter envist fastbiten på insidan, dit bara en röntgenkamera når – och sådana bilder accepteras mig veterligen inte av Vägverket.
Men man har inget val: körkortet kräver en bild. Och inte vilken bild om helst, å nej. Inom EU bestämdes för ett antal år sedan att legitimationshandlingar ska förses med innehavarens fotografi med ena örat synligt och blicken riktad rakt i kameran.

Ni vet säkert hur det känns. Sådana som jag som inte haft håret bakom öronen sedan det för första gången blev långt nog att täcka dem får problem. Lägg därtill den fenomenalt onaturliga och obeväma nackvinkel som ska till för att ögonen ska kunna titta rakt in i det avslöjande kameraobjektivet.

Sådant klarar bara den som verkligen är vän med kameran. Och intressant nog är det minsann inte alltid som dessa människor, som ”plåtar” så bra, är speciellt snygga att titta på om man ser dem i verkliga livet. Men det är väl något i generna som gör att det på en och samma gång säger klick inte bara i kameran utan också i människan som avfotograferas.

Nu gjorde jag ett tappert försök att få till en ny körkortsbild. Fotografen flyttade lampor och höll på. Det knäppte, jag fick faktiskt inte nackspärr även om det var hotande nära.
Bilderna skulle han komma med.
När några dagar gått ringde jag.
-Du, mina körkortsbilder, kommer du ihåg dom? Eller blev dom så hemska att du inte lyckats kopiera nåt?
-Jodå, förlåt, dom ligger här på skrivbordet, jag blir livrädd varje gång jag ser dom, sa han med ett glatt fniss.

Så fick jag bilderna.
Jag ser fullständigt folkilsken ut.
Örat är jättestort och absolut utan täckande hår. Ögonen blänger in i kameran, hela jag ser precis så stel ut som jag känner mig, hamsterpåsarna förefaller innehålla ett halvt kilo solrosfrön. Vardera.
Detta skulle vara min identitet, mitt ansikte i trafiken i tio år framåt, för så lång giltighet har körkortet.

-Aldrig, ta nytt, du ser inte ut så där, sa den snälla kollegan och tillhöll mig strängt att innan nästa fototillfälle använda både läppstift och rouge, generöst av båda sorterna.
Och eftersom fåfängan är bland det sista som lämnar människan gick jag till fotograf nummer två. Med rouge och läppstift försedd.

Nya lampor, ny huvudvridning, nya klickanden.
Blev det bättre?
Jag vet inte, har inte sett bilderna än.
Däremot träffade jag fotografen, som glatt meddelade att han just fått nya instruktioner från myndigheterna.
Kravet på synligt öra är borttaget. Alldeles nyss.
Varför han glatt erbjöd att göra ännu ett försök med mig.

Jo, jag försöker nog en gång till, även om jag inte sett resultatet från fototillfälle nummer två.
För min identitet kräver faktiskt hår över om inte hela örat, så i alla fall merparten.

Å andra sidan kan man ju fråga sig om det är värt besväret – det är inte ofta man visar sitt körkort, och gör man det så är beskådaren sällan särskilt intresserad.
Men det är det där med fåfängan.
I tio år framåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hörvärt!

En av Klimakteriehäxans musikfavoriter heter Rigmor Gustafsson, jazzsångerska med feeling och härligt tryck i både egna och andras låtar.

Nu nalkas en ny högtidsstund för Rigmors fan club, som växt till sig rejält.
Den 8 mars – på internationella kvinnodagen, minsann! – släpps hennes nya CD här i Sverige.
”On my way to you” heter den, och den har redan hamnat på skivdiskarna i Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz och England.

Just nu gör Rigmor en rejäl turné i Tyskland, och sedan drar hon iväg till Sydafrika, innan hon är hemma igen lagom till skivlanseringen.
Men för den som inte vill vänta finns ett smakprov på nätet.

Rigmor sjunger ”Close to you” i en inspelning från TV4:s morgonsoffa.
Låten snickrades ursprungligen ihop av syskonparet Karen och Richard Carpenter, som var stora som The Carpenters på 70-talet, med rader av internationella hittar, varav ”Close to you” var en, som dessutom vann en Grammy just 1970.
Klicka på hemsidan ovan och njut – det är hörvärt!

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt, läsvärt, tänkvärt

En vintrig söndagsförmiddag kan med fördel ägnas åt slalom i tv och morgontidningarnas alla olika delar.
Så har min start på dagen sett ut.
De svenska tjejerna åker i backen som vore de födda med skidor på fötterna. Sevärt.

Och när man har gott om tid för tidningen hinner man läsa saker som kanske annars skulle slinka förbi alldeles obemärkt.
OM du har missat Hanne Kjöllers artikel på Opinionssidan i Dagens Nyheter i dag så tycker jag att du ska ge den ett par minuter!
Rubriken är ”Den osminkade sanningen”.
Läsvärt, tänkvärt.
God söndag på er!

lördag, februari 04, 2006

När nöden är som störst...

Det händer att man stöter på nödvändiga saker man inte visste att man behövde.
Men i nödens stund uppfinner ju folk ting som erövrar både intresse och marknadsandelar.
Väldigt nödigt folk kastar sig ibland med stor kraft på dörren till toaletten och undgår med knapp nöd (hm) att få dörrhandtaget i näven, eftersom någon redan sitter där och alltså låst om sig.

Nu visar det sig att detta måste hända massor av människor oavbrutet, för annars skulle väl ingen ha kommit på det nya toalettdörrhandtag som jag råkade på när jag besökte ett nyinrett och flott kontor nyligen.
Den som går in på toaletten där och låser sänder nämligen en väldigt tydlig upptagetsignal till omvärlden: hela handtaget lyser rött. Och blir förstås grönt när dörren låses upp igen. Idiotsäkert.

Att broderi är en konstart som inte direkt lockar några tonåringar nu för tiden, det visste jag. Men att man nu gör reklam för broderiartiklar genom att erbjuda ett speciellt framtaget headset för skumögda men syglada damer, det var en nyhet åtminstone för mig.
Något som heter Lilla Broderiklubben och erbjuder prenumeration på regelbundna garn- och tygpaket med åtföljande mönster lockar med extrapris på ett sådant hjälpmedel. Fyra olika styrkor på förstoringsglaset medföljer, och den tant som nappar kommer att likna en lustig insekt med den gröna plasttiaran på skallen och förstoringsglaset nedfällt i pannan. Piffigt!

Men alla goda ting är ju tre.
Därför vill jag gärna slå ett slag för fodralet till vinflaskan.
Först det glittrande flaskfoder som passar på en vanlig 75 cl vinflaska. Finns att få i såväl silver- som guldfärg och är behängt med glasprismor i olika kulörer, allt efter tycke och smak.
Be mig bara inte förklara nyttan av denna hushållsartikel.

För den mer jordnära och foträta människan kanske ändå varianten i tovad ull passar bättre. Detta flaskfodral kostar betydligt mer än de vinsorter jag brukar inhandla, men kanske är det främst för oss med billiga flaskor där hemma? Med fodralet på vet ju inte gästen hur fint eller billigt vin som bjuds. Men nödvändigt?
Är man vinnödig går det ju jättebra med flaska utan såväl glitteröverdrag som yllefodral. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 02, 2006

Engelsk språkövning

Den här lilla språkövningen är inte ny.
Men bra.
Vi förflyttar oss till ett klassrum där läraren lyckas med konststycket att göra sig hörd.
Det är lektion i engelska.

Läraren skriver följande ord på svarta tavlan:
"Woman without her man is nothing"
Sedan ber han eleverna bearbeta meningen genom att lägga till skiljetecken.

Och vad blir resultatet?
Jo pojkarna skrev:"Woman, without her man, is nothing."
Flickorna skrev:"Woman! Without her, man is nothing!"

Vad lärarens omdöme blev?
Se, det förtäljer inte historien!

God middag!

Årets svenska mästerskap i matlagning avgjordes med kolja och högrev.
Det låter ju ursvenskt.
Och lite gammaldags, faktiskt.
Men om man studerar tillbehören har man i alla fall definitivt lagt vardagen bakom sig.

I fisksoppan fick koljan sällskap av pilgrimsmousseline och ”glaserade rotisar”. Det första är, har jag tagit reda på, pilgrimsmussla mixad med grädde och kryddor, det andra antar jag handlar om rotsaker.
Högreven åtföljdes av galette på gulbeta och prästost, syrlig potatispuré, picklade rotfrukter och chutney på paradisäpple.

Juryn, som gav första pris och svenskt mästerskap i mat till Peter J Skogström, tyckte att hans meny var ”modig och genialisk. Mjuka, långa smaker och enastående teknik. En glad och vacker söndagsmiddag med perfekt hanterade råvaror”.
Det är bara att gratulera till titeln Årets Kock.

Dög nu denna vinnarmåltid som inspirationskälla till oss vanliga köksarbetare?
Tja, kolja är gott. Men pilgrimsmussla äter jag nog hellre hel än mosad, och aldrig har jag haft detta goda skaldjur hemma i grytorna, det är bara att erkänna.

Högrev är för mig något man kokar, och inte ens det har jag kommit mig för med, än mindre pepparstekt den, som mästerkocken gjorde. Gulbeta då? Ungefär som rödbeta, har jag för mig. Fast gul. Men galette? I min värld en fransk pannkaka som kan fyllas med både det ena och det andra. Men det kan tydligen också vara en ugnsbakad historia. Ingendera har jag vågat mig på.

Hemma hos oss finns dock just nu en starkt uttalad önskan om Korv Stroganoff.
Måste köpa falukorv snart, lök och tomater har jag redan i lager.
Korv Stroganoff får man ingen mästartitel med.
Men jag räknar ändå med pluspoäng vid middagstid.
God middag!

Copyright Klimakteriehäxan

Förresten - så här ser listan över Sveriges tre bästa kockar 2006 ut:
1. Peter J Skogström, Mat & Vin på Stolpenberg, Bunkeflo (utanför Malmö)
2. Peter Johansson, Lux, Stockholm
3. Jacob Lells, Gästgifvaregården, Skanör

onsdag, februari 01, 2006

Vårda dina fördomar!

Fördomsfull.
Ett ärke-negativt ord.
Men jag tror att fördomar måste man bejaka.
Eftersom vi alla har dem.

Det viktiga är att vara medveten om alla sina förutfattade meningar. Då, och bara då, kan vi sätta dem på prov. Utmana dem och kanske, så småningom, förinta dem.
För de farliga fördomarna, det är just de som bara får finnas. Som tas som eviga sanningar, som aldrig behöver granskas när de en gång har slagit rot.
Och det kan handla om stort och smått.

Vi går och bär på fördomar som inte betyder särskilt mycket mer än smärre praktiska komplikationer.
Värre är det med våra ingrodda tankar om det mer exotiska, ovana, främmande.
Men bara man vet om att man har dem är de inte så farliga längre.
Eftersom man då vet att de är just det: Fördomar.

Det gäller helt enkelt att vårda dem. Så att man inte plötsligt tror att de blivit Sanningar.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att pröva stafett - utan att tappa pinnen

Någon stor friidrottare blev jag inte. Om du läste mina blog i somras kan du möjligen dra dig till minnas att jag en mycket kort period för väldigt väldigt länge sedan satsade på höjdhopp – fast en hopplösare höjdhopperska får man leta efter.
Men man ska aldrig säga aldrig.
Inte lämna en utmaning oprövad.
Så nu väntar jag på att få stafettpinnen.
Jag är med i blogstafetten, och min sträcka verkar nu vara högst någon vecka bort.
Måtte jag inte tappa pinnen i växlingen, det brukar vara ödesdigert i stafettsammanhang.