torsdag, juni 19, 2008

Om cancerhotet - i Aftonbladet

En redaktör på Aftonbladet har läst boken "Klimakteriehäxan" och kom att tänka på mig när beskedet om att min vän och kollega Ingela Agardh dött av sin cancer.
Tidningen hade beslutat göra en cancersatsning, och ringde mig för att be om en text.
Det var lätt att säga ja, för jag hade redan funderat på att ta upp ämnet, utan att komma till skott.
Idag finns texten i Aftonbladet, både i papperstidningen och på nätet. Och här, förstås.

"JAG TÖRS INTE RÄKNA EFTER HUR MÅNGA SOM DRABBATS"
Aina Bergvall: ”Det handlar inte om OM man ska få cancer – utan NÄR”

Skulle ha hört av mig, men tiden gick för fort.
Det är bara en vecka sedan jag läste Ingela Agardhs bok, ”Den största nyheten”. Tänkte att jag måste ringa, säga att jag tyckte att hon ställde väsentliga frågor. Men mest för att gratulera henne ändå – till boken, för all del, men mest till att hon så uppenbart släppt rädslan för döden.
Vi människor borde lära oss att säga, inte OM jag dör, utan NÄR. Och leva därefter.
Väldigt få gör det. Antagligen för att det är svårt. Och läskigt.

Varje dag får nitton kvinnor i Sverige den där fruktade diagnosen. Många av dem är fortfarande så unga att de inte hunnit flytta hemifrån. Barn!
Och när mamma får cancer drabbas hela familjen. Var dag har ett ständigt inslag av oro, mängder av frågor: biter strålningen? krymper cellgifterna tumören? finns det metastaser?

Just nu går en kompis, bara 40, på sina första cellgiftsbehandlingar. Ett bröst är redan borta. Hon är tvåbarnsmamma som tappade håret genast, gick med sjal på skolavslutningen. Hon säger det inte, men jag vet att hon undrar om hon är med nästa gång de sjunger ”Den blomstertid...”

En kvinna som aldrig rökt skulle just gå i pension och såg fram emot den nya friheten. Med bara veckor kvar till sista arbetsdagen konstaterades hennes lungcancer, och i stället för skogspromenader och skärgårdsutflykter gör hon nu regelbundna turer till Radiumhemmet.

En annan vän och kollega dukade inte under förrän bröstcancern gjorde sin tredje framstöt och då inte gick att hejda. Vitsippsbuketten jag plockat blev hennes sista blommor, fast jag tror kanske att hon aldrig såg dem.

Visst har läkarna blivit duktigare, visst har metoderna blivit bättre, visst har medicinerna blivit fler. Ändå är det få besked vi fruktar mera, cancerdomen som leder till det alltid oförtjänta straffet.

I dag törs jag nästan inte räkna efter hur många vänner, kollegor, släktingar och bekanta som drabbats, i olika hög grad och med olika sjukdomsförlopp. Jag bävar för varje nytt dödsbud, för varje ny begravning. Men gläds också reservationslöst när en nyss förkrossad patient lyckostrålande berättar att doktorn just ringt: allt är borta!
Just det hände härom veckan. Det är sådana ögonblick som får trösta oss, ett tag till. För innerst inne känns det faktiskt som om det inte handlar om OM man ska få cancer – utan NÄR.

Få människor orkar kämpa den kampen lika länge och lika tålmodigt som Ingela Agardh (och andra vänner). Men deras exempel är värda inte bara respekt och beundran, de kan också bli vårt stöd den dag vi behöver det.
När Ingelas blick slocknade igår var det en levnadsglad människa som försvann, trygg i sin tro, trygg i sin vetskap om att hon gjort vad hon kunnat.

Hon visste också att hon vunnit mängder av tv-tittares hjärtan, ända sedan hon började som reporter fram till de senaste årens inhopp i Gomorron Sverige.
Ingela tordes ta plats, var modig inte bara inför döden utan också i livet, i stort likväl som i smått. Minns med ett leende konflikten när det var dags för en maratonsändning med Ingela som programledare och mig som redaktör. Kungen fyllde 50 och SVT sände direkt från morgonen.

Ingela kom i hatt.
-Men du ska väl inte ha den där? sa jag förskräckt, mån om att inte brättet skulle skymma hennes blick in i kameran, en så viktig kontaktväg mellan oss och våra tittare.
-Klart jag ska ha hatt, sa Ingela, det har man så här dags på såna här kalas! Och jag som är så stor ska ha stor hatt, det fattar du väl? Jag vill visa att man kan vara stor OCH snygg!

Naturligtvis hade hon hatten på.
Och stor, och snygg, det var hon, ända in i det sista.

Aina Bergvall är journalist på SVT och berör ämnet bröstcancer i sin nyutkomna bok "Klimakteriehäxan".

Copyright Klimakteriehäxan/Aftonbladet

Här hittar du mer om bröstcancer i AB, här om Ingela i DN och här i SvD.
Och om du vill veta mer om boken klickar du bara på bilden av omslaget, här uppe i bloggens vänstra hörn. Vill du köpa den? Fråga i bokhandeln eller beställ den på nätet!

6 kommentarer:

  1. Tänkvärda ord som säkert många av oss kan känna igen sig i.

    Tror förresten att jag får ta tag i saken och beställa din bok ;-)

    SvaraRadera
  2. Tyvärr blir skaran av drabbade i vänkretsen större med åren... och kommer närmare.
    Just nu går vi och väntar på besked om barnens kusin som blev friskförklarad för ett år sen. Är det en metastas hon fått... Så grymt och skoningslöst är kräfthelvetet.
    På min skola har vi en småbarnsmamma som fått tillbaka sin cancer och går med sjal om huvudet och hoppas. Bäst att ta vara på varje frisk dag. Och ge en slant till forskningen då och då...
    Jag har också just läst Ingelas bok - jag gillade hennes pratglada och lite tuffa stil.

    SvaraRadera
  3. Anonym1:38 em

    Har också bloggat om det..

    Suttit själv i cancerhelvetet.. och tankarna försvinner aldrig..

    Kram Pys

    SvaraRadera
  4. Jag har två år kvar innan jag anses "frisk", detvillsäga har lika stor/liten chans att drabbas av bröstcancer som om jag aldrig haft det. Det är blodprov och kontroller och ultraljud och mammografi en gång om året, och lite nervöst varje gång...
    Livet ger inga garantier, och dö skall vi alla en gång - men jag hoppas leva länge till och dö av något helt annat!

    SvaraRadera
  5. Hej tjejer -
    Malou och Pysan - vi som klarat oss hittills kan nog bara ana hur det är, trots alla vittnesmål! Vi håller tummarna, fast hu så platt och fånigt det låter i sammanhanget. Hoppas ni tar det på rätt sätt.

    SvaraRadera
  6. Fler än av var tionde kvinna drabbas... Tänker ofta när jag sitter i konferensrummet omgiven av alla mina kvinlliga kollegor (vi är vid pass 25 kvinnor när alla är samlade): "Vem mer än jag kommer att drabbas?". En till åtminstone, rent statistiskt...
    Nej, har man inte drabbats så vet man inte - men! - det finns en otrolig empati bland kvinnor runt om oss som drabbats. Och det är värt mycket!

    SvaraRadera