Att ge ut en bok är att sticka ut hakan

Jag har gett ut en bok.
Det är jättekul.
Frågan är hur kul det är att debutera mellan hårda pärmar så där i största allmänhet. Och svaret på frågan är nog att det kan variera ganska så kraftigt.
Nu undrar en och annan om ”Klimakteriehäxan” blivit recenserad. Mig veterligen har den inte det, den kanske aldrig blir det heller.
Möjligen är det lugnast så.

För något år sedan minns jag hur jag lyssnade till kulturnyheter i radions P1. En man, vars namn jag glömt, hade skrivit en bok, vars titel jag glömt. Det var hans debut. Enligt recensenten var den inte värd papperet den var tryckt på, vilket framgick tämligen snabbt. Där kunde det ha slutat, men det gjorde det inte. Sågen gick, blodet sprutade, heder och ära fråntogs författaren i snabba svängar – och oj, så synd jag tyckte om honom. Kanske var det ingen bra bok, kanske var den faktiskt usel, men därifrån till att begå lustmord på upphovsmannen är ändå ett rätt långt kliv.

Nu är jag också på vippen att tycka synd om advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström (s), som dristat sig till att tota ihop en deckare som heter ”Rymmaren”, utgiven på Norstedts. Bodström är en kändis och en makthavare, alltså recenseras hans litterära debut i de stora drakarna. Och kritikerna är helt överens: ”Rymmaren” är en skitbok, fast de använder många fler ord för att säga det.

I Dagens Nyheter skriver Lotta Olsson att ”jag tror aldrig att jag har läst en deckare där karaktärerna varit mindre sympatiska eller mer fyrkantigt beskrivna. Inte en enda blir något mer än en klumpigt utförd, nedlåtande karikatyr, och bilden av regering och riksdag är direkt sorglig.” Språket får kritik och underrubriken är ”Närmast oläslig”.

Magnus Eriksson har läst boken för Svenska Dagbladets räkning. Han tycker att ”Bodströms nidporträtt av en kvinnlig, borgerlig justitieminister med 'tantfrisyr' saknar all satirisk udd; det är bara översittaraktigt. Boken brister både i gestaltningsvilja, språk, psykologi och samhällskritik.”

”En dussinroman” slår Nils Schwartz fast på Expressens kultursida. Av boken framgår att alla jurister ”jobbar som illrar dygnet runt och försummar sina familjer. Varför då använda de få timmar som blir över åt att sitta framför datorn och låtsas vara författare?” Det står också klart
”att kvinnor i yngre medelåldern bara har en sak i huvudet, nämligen sex”.

Åsa Linderborg, väletablerad debattör på vänsterkanten och själv ytterst framgångsrik med sin debutbok ”Mig äger ingen” skriver om ”Rymmaren” i Aftonbladet.
Hon är, milt uttryckt, inte imponerad. Skriver: ”Thomas Bodström vill briljera som expert på rättegångssalar och regeringskorridorer, men i stället för att gestalta miljöerna föreläser han, som inför en klass på skolresa. Boken är renons på dramatik, logik, karaktärer, humor, spänning, samhällsskildring, upplösning och utlösning. Den låter inte ens ana några berättartalanger och hade aldrig gått i tryck om det inte vore för att författaren redan var ett namn. Det är också enda skälet till att boken ska filmas.”

Oj, oj, oj. Hur dålig kan den vara den där boken? Någon måste ju ändå ha trott på den, gillat intrigen, tyckt att den var spännande?
Hur det än är med den saken så kommer åtminstone inte jag att stödköpa den.
Fast jag tror att också en tuffing som Thomas Bodström skulle behöva lite tröst en dag som denna.
Att ge ut en bok är att sticka ut hakan.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du känner för att vältra dig i invektiven så finns hela recensionerna här:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.
Och här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Rymmaren av Thomas Bodström.