Bästa (?) och billigaste presenten

Årets omgång av studentuppvaktningar är så gott som avklarad. Det har blivit några glas med bubblande dryck, olika varianter på bufféer, hemlagat, catering och färdigköpt rakt upp och ner i olika kombinationer. De nyss så vita mössorna är utan undantag ganska solkiga, men själva mössbärarna har sett rätt fräscha ut, måste jag säga till deras beröm. Bristen på sömn under terminens finalveckor har ännu inte tagit ut sin rätt, de tar emot blommor och gratulationer och ser uppriktigt glada ut.

Och så får de paket. Presenter av alla de slag, mer eller mindre rutinmässigt inhandlade, mer eller mindre väl anpassade till mottagarens läggning och intressen. Ibland funkar det, ibland kan man för sin inre syn se hur prylen hastigt flyttar in i en hylla för att aldrig mer plockas fram eller befrias från det försonande dammlager som undan för undan kommer att byggas på.

Om ni möjligen råkar ha presentbekymmer för någon student som ännu inte sprungit ut till den väntande skaran på skolgården har jag faktiskt ett förslag.
Den present jag har i åtanke är helt enkelt perfekt: den är en investering för framtiden, den är ett bidrag till allmänbildningen, den är ett tydligt steg in i vuxenvärlden.
Och ovanpå allt detta: den är gratis. Kostar inte en krona.

Första gången vi gav bort denna fina present var när Sonen tog studenten, det är tre år sedan nu.
I rättvisans namn fick Dotterns exakt likadan examensgåva i fjol.
Resultatet har blivit ett och samma: vi har inte lagt ut ett enda öre. Och medan jag trodde att vi slagit på stort med den Bästa Presenten visade det sig, att den alls inte stod på någon önskelista.

Vad var det då de fick, de små liven?
Jo, de fick var sitt körkort. Något som jag bara kunde drömma om när jag fyllde 18. Lektioner hos en bilskola kostade redan då enorma summor, i alla fall i jämförelse med den försumbara inkomst man hade, och som regelbundet fick förstärkas av hemlagade köttbullar och annat ur mammas skafferi.

Vi i föräldragenerationen, vi anser – med viss rätt, det vill jag fortfarande hävda – att körkort är väldigt bra att ha. Arbetsgivare anställer folk som kan köra bil, att kunna sätta sig bakom ratten underlättar när man ska transportera saker eller sig själv, ett körkort kan alltså vara inträdesporten till såväl nöjen som försörjning. Dessutom är det understundom riktigt kul att fara fram på vägarna.

Det är bara det att 18-åringar som bor i storstaden i dag inte alls delar den där synen. Medan ”motorburen ungdom” fortfarande är ett levande begrepp i glesbygden har killarna och tjejerna på Södermalm inte sett Behovet. Det finns tunnelbana, det finns buss och det finns pendeltåg. I enstaka fall hyr man en bil och drar iväg på rockfestival, det finns i alla fall någon som har den där lappen.

Jag har verkligen försökt åstadkomma en ändring. Köpte ett dataprogram med trafiksimulator och teoriträning. Förpackningen låg ouppsprättad. Skickade fram hintar om var det finns körskolor med internat. Har påpekat att om man vill övningsköra med någon privat så måste man skaffa sig nödvändiga dokument för det, det är inte vare sig krångligt eller dyrt (och måste rimligen anses ingå i själva presenten dessutom).

Vi har fortfarande inga körkortsaspiranter i familjen. Och vi har gett våra barn världens billigaste studentpresent. Den bonus vi själva eventuellt kalkylerat med har naturligtvis också uteblivit: vi tvingas konstatera, att medan vi ”gamlingar” gärna övertog föraransvaret när vi var på fest förr i världen, bara för nöjet att få köra, så finns nu för tiden absolut ingen man kan överlåta ratten till när man ska hem, till exempel från en sådan där trevlig studentmottagning med bubbel i glasen.

På så sätt kan man förstås tycka, att denna present i slutändan främjar nykterheten och trafiksäkerheten i landet.
Kanske ett bra resultat trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan