Dags för Dagen D igen

Snart är det Dagen D igen, D som i Dolly Parton.
På fredag är Stockholms Stadion hennes scen, platsen där den smala midjan, de stora brösten och de nästan lika framträdande läpparna kommer att få en jättepublik att jubla. Och det gör de rätt i, alla de som packar ihop sig i sommarvärmen för att få en högtidsstund.

Den här gången ska jag dock inte gå, trots att jag tillhör Dollys trogna beundrarskara. Jag upplevde ju henne i fjol, i Globen, och det får räcka – priset på biljetterna, om några skulle råka finnas, är faktiskt lite avskräckande, åtminstone när det handlar om en repris, så att säga.

Lustigt nog hade jag ju inte klart för mig hur ofantligt många vi är, vi svenska Dolly-fans. Så snart det gick att köpa sig tillträde till någon av hennes konserter i somras blev det utsålt. Det var snubblande nära att jag aldrig fick tag i någon biljett, och ren och skär lycka när någon som beställt två fina platser ångrade sig eller glömde att hämta ut dem och på så sätt blev min räddning.

Men vi som gillar Dolly, vi finns överallt, vi är inte ens bara medelålders, inte heller uteslutande av kvinnligt kön. Nu för tiden är det rumsrent, ja riktigt PK, att bekänna att man tycker att den lilla blonda damen på 60+ från Tennessee är beundransvärd, för såväl sin musik som sin hjärna.

Ett antal artister uppger sig också ha henne som förebild. Marit Bergman, Nina Persson, Jill Johnson och Annika Norlin är några i raden (källa: dagens DN). Också nya hyllade stjärnskottet Sofia Karlsson inordnar sig i kön med kollegorna. Sofia K säger i intervjuer att hon känner stor likhet och samhörighet med Dolly Parton, och att ”Little Sparrow” var den skiva som avgjorde saken för henne.

Själv kom jag på mig med att tänka på en annan lätt sparvliknande sångerska när jag för första gången hörde Sofia K.
I mitt minne dök tvärt en röst och ett ansikte upp tillhörande en trubadurtjej som jag nog inte ägnat en tanke sedan 1963 eller så. Hon hette Cecilia Bruuse, flicka med gitarr som slog igenom med dunder och brak som gäst i Hylands Hörna 1962.

Det är svårt att få ihop Dolly P och Cecilia B till en och samma bild av typ Sofia K, men kanske är det möjligt. Till det yttre finns inga som helst likheter, så mycket är säkert. Och i vad mån Sofia K skulle gilla att bli jämförd med Cecilia B har jag inte heller en aning om.

En sak är dock säker: om man jämför svenskans stövlar med den amerikanska idolens är det 10-0 till USA. Dolly skulle aldrig, och då menar jag ALDRIG, ta på sig sådana fotbeklädnader som Sofia poserar med i DN:s söndagsbilaga i dag …
Inte jag heller, förresten. Åtminstone inte så här års.

Copyright Klimakteriehäxan