Julie Andrews m/ä

Engelskfödda storstjärnan Julie Andrews är med raska steg på väg mot sin 73:e födelsedag, men sjunger och skådespelar ändå. Dessutom är hon en av dem som valt att stödja AARP, American Association of Retired Persons betydde det från starten, men numera räcker det med att ha fyllt 50 för att hänga på och man behöver inte alls vara pensionär, bara vilja jobba för bättre villkor för den som kommit en bit upp i åren.

På en speciell konsert till förmån för AARP i New Yorks berömda Radio City Hall, i samband med Julie Andrews´ födelsedag för något år sedan, framförde hon en av sina största hits, ur Sound of Music (Rodgers & Hammerstein).

Melodin heter "My favorite things" (på svenska "Det bästa jag vet") och det är familjen Trapps glittrande glada och helpräktiga barnskötare Maria som sjunger bland alptopparna i en av världens mest sedda och älskade filmer.

Men den här gången hade melodin försetts med en nyskriven text. Den har förvisso cirkulerat på nätet ett bra tag, men för mig var den ny när Väninnan i Utlandet mailade.
Så här löd den - och eftersom ni säkert hör melodin inom er redan är det bara att sjunga med!

My favorite things

Botox and nose drops and needles for knitting,
Walkers and handrails and new dental fittings,
Bundles of magazines tied up in string,
These are a few of my favorite things.

Cadillacs and cataracts, hearing aids and glasses,
Polident and Fixodent and false teeth in glasses,
Pacemakers, golf carts and porches with swings,
These are a few of my favorite things.

When the pipes leak, When the bones creak,
When the knees go bad,
I simply remember my favorite things,
And then I don't feel so bad.

Hot tea and crumpets and corn pads for bunions,
No spicy hot food or food cooked with onions,
Bathrobes and heating pads and hot meals they bring,
These are a few of my favorite things.

Back pain, confused brains and no need for sinnin',
Thin bones and fractures and hair that is thinnin',
And we won't mention our short shrunken frames,
When we remember our favorite things.

When the joints ache, When the hips break,
When the eyes grow dim,
Then I remember the great life I've had,
And then I don't feel so bad.

Och vad tror ni hände när låten var slut?
Jo brakande applåder från en publik som stod upp i bänkarna och jublade, förstås.
Men vem som skrivit texten har jag inte lyckats klura ut.
Det måste i alla fall vara någon som med humor och ett visst mått av självironi kikat på den framtid som drabbar oss alla när vi blir m/ä.
Vem gör den svenska versionen?