onsdag, augusti 11, 2010

Bebislycka

I dag fick jag ett överraskande besök på jobbet. Damen i fråga är fem månader gammal, fullständigt bedårande - inte minst när hon gav mig ett av sina mest strålande, tandlösa leenden.
Och så fick jag förtroendet att ha henne i knät en riktigt lång stund. Hon verkade rent av trivas.

Då inträffade något som jag kände igen, men helt hade glömt bort.
Folk som gick förbi vårt bord på uteserveringen tittade uppskattande på pyret i min famn. Sedan lyfte de blicken och log mot mig, den ytterst tillfälliga vårdnadshavaren, varmt, vänligt, öppet. Så trevligt det kändes! Vilken effekt ett litet barn har på omvärlden! En effekt jag fick snylta på!

När besökaren skulle sova en stund och hamnade i sin vagn gick jag tillbaka till mitt skrivbord för att göra lite nytta.
Men jag tror ta mig 17 att mina kinder var lite rosaskimrande. Av ren och skär bebislycka.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Bloggblad sa...

Är det därför jag blir så glad när jag har barnbarnet med mig på evenemang? Att alla ler mot oss? Ja, det spelar nog in.

Jag har ibland tänkt blogga om det där, skillnaden mellan leende självlysande barn och dem som är truliga och svårflörtade. Om att alltid få höra att man söt och får leenden och klappar på huvudet - mot att inte få nån reaktion alls. Men jag är lite feg... känns som om jag skulle påstå att det finns söta och fula barn, vilket jag inte tycker. Men de finns icke-leende, icke kontaktintresserade. I skolan syns tydlig skillnad - men jag har inte tänkt på det förrän jag fick ett barnbarn som enbart möter leenden var hon än är.

Anonym sa...

Hade nyligen äran och glädjen att få ha en sexmånaders leende baby i famnen (ny familjemedlem)och hade inte tid att se om omvärlden reagerade. Jag var upptagen av att gulla med och le tillbaks.
Visst är det ljuvligt med närkontakt med ett litet mirakel.

Bonusfarmor

♥ Hannele på Hisingen sa...

jag vet, alla är snälla mot oss mormödrar...

Klimakteriehäxan sa...

Jag får avvakta ett tag om jag inte lånar andra barn - tror att det är en bit kvar tills jag är mor- eller farmor. Och det är helt OK!