torsdag, augusti 19, 2010

Tics är vanligt - eller hur?

En gång hade jag en lärare som sa ”assåva”* i varenda mening, någon enstaka gång avkortat till ett ”asså”*. Det var klart irriterande, så pass att vissa lektioner ägnade vi elever oss åt att räkna hur många gånger han faktiskt kunde säga det. Hörde naturligtvis så gott som inget av det han försökte förmedla.

En annan kunskapare flikade ständigt in ett ”sattsejja”* – åhörarna räknade igen.
En skolkamrat kunde säga ”lixmsådärra”* efter varje muntligt kommatecken när hon pratade. "Vöttö"* dök inte sällan upp hos andra.
Och tänker man efter dräller det av ”typ”, ”lixm”*, "s´ra"* och ”ba”* och ”bafatt”* i löpande konversationer.

Det där är ingenting mindre än verbala tics, små ord som bara kommer, i de allra flesta fall fullständigt omedvetet för den som säger dem.
För några år sedan medverkade jag i ett radioprogram, som råkade handla just om språkfrågor. Lyssnarna var naturligtvis övervägande engagerade och medvetna språkvårdare, kanske språkpoliser rent av. En av dem skrev ett synnerligen surt brev till mig efteråt. Hans ärende: Hur kunde jag säga ”oerhört” så många gånger, på så kort tid?

Jag kollyssnade, han hade rätt. Ideligen hade jag petat in ett "oerhört". Och jag svarade, naturligtvis. Skrev att jag var oerhört ledsen för detta, oerhört omedveten – och hade jag bara haft ett manus skulle det inte ha skett, men nu spelades programmet in som vilket samtal som helst. Oerhört pinsamt, alltihop. Försökte sedan sanera mitt tal, bli av med denna ovana.

Nu har jag till min milda fasa insett, att jag har drabbats av ny ordsjuka. Jag hör mig själv plötsligt ideligen säga ”eller hur”. Jag svarar ”eller hur” när jag menar ”javisst”, jag förlänger frågor med ett litet käckt avslutande ”eller hur”, jag verkar söka efter bekräftelse på att mina muntliga meddelanden går fram – och jag gör det naturligtvis med ett ”eller hur”.

Återstår bara frågan om detta går att åtgärda på något enkelt sätt.
För risken är ju att min omgivning blir galen på mig och mina tics.
Eller hur?

*Ordförklaringar:
assåva = alltså va
asså = alltså
lixm = liksom
Lixmsådärra = liksom så där
s´ra = sådan där
vöttö = vet du
sattsejja = så att säga
ba = bara
bafatt = bara för att

Ur Nationalencyklopedin hämtar jag förklaringen till tics: [sv. uttal tiks] (fr., ett ord av oklart ursprung), ofrivilliga, återkommande och okontrollerbara muskelryckningar (enkla eller komplexa muskulära tics), ljud i form av harklingar, smackningar, väsningar etc. (vokala tics) eller ord och fraser (verbala tics).

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

Humlan sa...

Vahettere, sa alltid jag när jag var yngre. Vad jag alltid säger i dag, vet jag inte. Men jag tror att de flesta av oss har något utfyllnadord som plockas in när vi inte hittar rätt ord eller behöver några sekunder för att tänka efter. Sedan finns det ju alla förstärkningsord också, ibland har jag kommit på mig själv med att svära något alldeles förjä...färligt.

Hannele på Hisingen sa...

så säger vi inte i Göteborg :)

ela sa...

Jå, ibland bli man helt fast på såna små ord, typ ....

Karin sa...

Ja, jag har också kommit på mig själv med vissa ord som plötsligt slinker ur mig i tid och otid...har aldrig tänkt på att detta är en typ av tics!

Snigel sa...

Jag vet med mig att jag använder "typ" jämt och ständigt, men det är inte lika irriterande som en jobbarkompis eviga "eller hur" så fort hon säger något.

Som mottagare av ett fullständigt solklart uttalat meddelande blir man lite ställd när det avslutas med ett "eller hur". Är hon inte säker på det? Det är ju sant!

Tyvärr får det mig ibland att även fundera på om hon är dum i huvudet, för det är inte allt man säger som passar att avsluta med "eller hur" - eller hur? ;)

Anonym sa...

Tourettes syndrom kanske. Fast i en mild form då. Eller hur?

Ha en oerhört fin helg.
Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Tourettes är förvisso oxå en sorts tics, enl NE. Fast svårare att komma till rätta med än med våra "typ" och överflödiga kötteder.

Gunilla sa...

Detta är en av lärarkårens värsta mardrömmar - att få höra att man "lider" av denna typ av tics.