söndag, augusti 22, 2010

På kysstäck(t)a ben

Hon är en ung barnvagnsrullande mamma i Köpenhamn. Ser alldeles frisk ut. Men ändå inte som alla andra. Hon är tatuerad, mer än de flesta, över hela kroppen, och jag kan inte låta bli att smyga upp kameran för att föreviga hennes ben. Ni ser själva: stora röda läppavtryck har etsats in över hennes vader, vid knät dinglar några körsbär. Andra benet är likadant.
Vilken normal tjej vill ha det där mönstret över hela benen för resten av livet? Jag bara undrar! Det är väl en sak att låta alla kroppsdelar överösas med kyssar – men att ständigt ha kysstäckta ben ... nej!

Min avsky för tatueringar har jag gett uttryck för tidigare (klicka på etiketten "tatuering"!). Samt min övertygelse om att väldigt, väldigt många av dem som idag lägger en sparad slant i kassalådan hos mer eller mindre seriösa tatueringsfirmor en dag kommer att ångra sig bittert. Och att det då blir ännu mera kostsamt att försöka bli av med det där tribalmönstret eller den stora tigern som "pryder" hela överkroppen. Dessutom kan man aldrig vara säker på att tatueringen verkligen försvinner.

"Inga seriösa ställen lämnar några garantier" säger en hudexpert till DN, som i dag publicerar en artikel i ämnet, en text som i min värld har rubriken "Vad var det jag sa?".
Kliniker som ägnar sig åt att ta bort tatueringar får fler och fler kunder."Förbluffande många vill ta bort sin tatuering direkt efter att de gjort den" säger en intervjuad.

Få som tänder på en tatuering tänker naturligtvis på, att den verkligen kan kännas främmande tio-tjugo-trettio år framåt. Färre reflekterar säkert över att det kostar många gånger mer att försöka ta bort det där mönstret än att få dit det – och att det dessutom kräver flera behandlingar under lång tid.
Vad var det jag sa?

Copyright Klimakteriehäxan

14 kommentarer:

Anonym sa...

Människor som känner att de inte räcker som de är och då genom tatuering försöker ändra sig så att de känner sig coola, tuffa eller tillräckliga. Sen kan de förklara det med en massa bla bla. Sen är det mest som ett varumärke att man är från underklassen och tycks höra ditt.

Klimakteriehäxan sa...

Hej anonym! Jag tror att din analys stämde, för en ganska lång tid sedan. Nu tycks alltfler, oavsett bakgrund, gå till tatueraren. Det finns t o m böcker som handlar om den uppdaterade synen på tatueringar - "Bläck" heter en alldeles ny, med underrubriken "tatueringar, hud, minnen". Har inte läst den, bara läst om den, dock.

Anonym sa...

Ja, det är lustigt hur tiden får saker och ting att ändras!

Nu är det ni som har kontroversiella tankar och idéer!

bara din pseudonym är ju oroväckande!

Illwill sa...

En gång i tiden så var det bara "drägg" (vitt patrask i vår del av världen) som skaffade sig tatueringar.

Folk såg ner på dessa människor, ansåg att de var lägre stående.

Allt ändras inte med tiden.

Bloggblad sa...

Jag håller med, förstås. Fast jag tror att vi som varit med genom många modesvängar tänker lite längre än dem som är unga och tror att de alltid ska vara det och att modet stannar.
Tack gode Gud att inte pudelfrisyrerna på 80-talet och axelvaddarna satt särskilt hårt... för vem tycker att sånt är fräscht nu? Eller sömmar på strumporna, som jag drömde om när jag var i 5-årsåldern. Nåt snyggare fanns bara inte!

Jag är faktiskt tacksam att mina barn inte fallit för trenden och har bilder över hela kroppen.

Det är dock inte bara yngre, en körkompis gav sig själv ett par delfiner på vaden i 50-årspresent...

tant Hannele sa...

hihi, jag är lite för gammal för det där :)

Anonym sa...

Tatueringar är och förblir alltid nåt som tilltalar kåkfarare och white trash. De går att ta bort gratis, bara att plocka fram osthyveln.

Vitsippan sa...

Det borde räcka med födelsemärken som sitter lite varstans på kroppen.De har man ju hela livet. För att inte tala om alla ärr man åsamkat sig.
Nej jag håller med Dig. Men det är väl upp till var och en om man vill ha målningar på sig istället för på väggen.

Kram Mi

Emmy S sa...

Själv har jag en tatuering jag är väldigt nöjd med och stolt över att bära upp. Jag kände mig väldigt lycklig första gången jag såg den sitta på plats, och den känslan återkommer så fort jag begrundar min bläckprydda rygg i spegeln!

Alla är vi olika, och tur är väl det? :)

Malin sa...

Jag tror det stora problemet var att det blev en trend med tatueringar för ett par år sedan och många som aldrig borde ha skaffat en ångrar sin idag. Som någon annan skrev, som axelvaddar och pudelfrisyrer, men skillnaden att de lätt kan förändras när trendvinden vänder. Tänk om man skulle ha en oklippbar pudelfrisyr och ett par inopererade axelvaddar! Jag tror att många har svårt att se ett framtidsperspektiv. Lisa, 19, kanske tycker något är as-snyggt nu, men som Lisa, 49, trettio år senare, inte alls håller med om. Och ska man tro artikeln så verkar många tröttna betydligt fortare, det är inte säkert att ens Lisa, 21, uppskattar samma saker som hon gjorde för två år sedan. Jag har inget emot tatueringar, det är fint på vissa, men jag tycker att de bör tänkas igenom. Noga.

Sara sa...

Det finns fina tatueringar det är som med alla bilder det går att göra det fint, men det kan se trist ut. Samtidigt jag skulle aldrig lägga pengar på det i dagsläget.

Fick en chock för ungefär ett år sedan och hade klätt upp mig för att anställningsintervju och blev intervjuad av en tjej klädd i linne och med massor av tatueringar över axlar och bröstkorg. Det kändes verkligen knepigt, också för att jag verkligen ansträngt mig själv att klä mig propert.

Tobias sa...

Tycker mest att det är fascinerande hur så många kan anse att det är white trash, arbetarklass, slödder och allmänt patrask som tatuerar sig. Som häxan skriver så kanske det var något som stämde när farmor var ung men inte ens då var det enbart sjömän och kåkfarare som tatuerade sig. Till och med Kung Fredrik IX av Danmark var tatuerad, rätt ordentligt också, se http://thecourthistorian.blogspot.com/2010/08/den-tatuerade-kungen.html för en fin bild av en ståtlig karl, adlig också för den delen:)

(Visst, han var "sjöman" så det har väl sin förklaring...)

Fanny sa...

Jag håller med Emmy S. Jag är ottroligt nöjd med mina tatueringar och varje gång jag ser dem så tänker jag på varför jag gjort dem. Det klart att jag kanske inte "brinner" för dem på samma sätt om trettio år, men det finns ju fortfarande en glasklar anledning till varför jag gjort dem. Alla tänker visserligen inte igenom saken innan de tatuerar sig - vilket jag aldrig kommer att förstå - men alla mina vänner som tatuerat sig har, precis som jag, funderat över sina tatueringar i år innan de gjort dem.

Pumita sa...

Haha, pussmunnarna är ju söta! Men en kanske hade räckt, eller två. ;)