Höst - dags för en hatt?

Det var så här års min mamma for till stan och handlade hatt. Hösthatt.
Den tidens mammor/damer/kvinnor/tanter var inte riktigt påklädda förrän de hade tryckt dit den där detaljen allra överst på knoppen. Riktigt vid vilken ålder kravet blev konkret har jag aldrig förstått, inte heller minns jag när företeelsen ”säsongshatt” var utdöd. För det är den väl numera, såvitt man inte tillhör tjusig galopp-publik eller går på ännu exklusivare bjudningar, kanske rentav med kunglig touche.

Visst finns det fortfarande hattar att köpa, även om modist inte verkar vara något riktigt framtidsyrke. Och min blick dras ofelbart till hattavdelningen om jag råkar hamna exempelvis på fina Harrods i London (sorgligt länge sedan!) eller till och med på NK. Jag tror mig också ha sett en trend, som delar sig i två grenar: endera är hatten liten som en halstablett och fixeras på skallen med hjälp av hårspännen. Eller så har den brätten så vida att de erbjuder visst skydd mot alltför närgångna blickar.

De där tablettsakerna är riktigt kul, tycker jag. Allra mest skrattretande är enligt mitt sätt att se prislapparna, som anger fullständigt svindlande belopp – för pengarna får man en litet moln av flor, kanske en blomma av tyg, några pärlor av plast, en fjäder bortryckt från en fågel ...
De vidbrättade gillar jag bättre, kan det bero på för den döljande effekten?

Nog har det hänt att jag drömt om att ha hatt. Att VÅGA ha hatt, helt enkelt. Och jag har köpt några, ingen av dem har direkt blivit utsliten utan snarare samlat damm och, i något tovat-ull-fall, ohyra.
Solhatt kan ju rent av kännas nödvändig i vissa lägen, även om det är rätt sällan. Men i mitt lilla förråd av solhattar finns en svart, vidbrättad sak som faktiskt, i alla fall nästan, passar på mig.

En gång i sommar tog jag den, en av de där gassigaste dagarna när det kändes helt rätt med hatt.
Det var bara det att plötsligt var den fullständigt och oförklarligt försvunnen. Jag hade hoppat i sjön – hattlös – och sedan naturligtvis glömt bort skrållan lika snabbt som jag lagt den ifrån mig.
Nu har den ofattbart nog dykt upp igen, den satt uppnålad på en anslagstavla nära badbryggan jag hoppade i från.

Men en sak är solklar, med eller utan solhatt: det är en evig tur att jag inte ska ut och investera i en hösthatt. Den skulle ju ändå bara försvinna. Utifall att jag vågade sätta den på mig en gång. Och jag känner mig hyggligt påklädd ändå. Samt kan använda hattpengarna till annat.

Copyright Klimakteriehäxan