fredag, augusti 20, 2010

Höst - dags för en hatt?

Det var så här års min mamma for till stan och handlade hatt. Hösthatt.
Den tidens mammor/damer/kvinnor/tanter var inte riktigt påklädda förrän de hade tryckt dit den där detaljen allra överst på knoppen. Riktigt vid vilken ålder kravet blev konkret har jag aldrig förstått, inte heller minns jag när företeelsen ”säsongshatt” var utdöd. För det är den väl numera, såvitt man inte tillhör tjusig galopp-publik eller går på ännu exklusivare bjudningar, kanske rentav med kunglig touche.

Visst finns det fortfarande hattar att köpa, även om modist inte verkar vara något riktigt framtidsyrke. Och min blick dras ofelbart till hattavdelningen om jag råkar hamna exempelvis på fina Harrods i London (sorgligt länge sedan!) eller till och med på NK. Jag tror mig också ha sett en trend, som delar sig i två grenar: endera är hatten liten som en halstablett och fixeras på skallen med hjälp av hårspännen. Eller så har den brätten så vida att de erbjuder visst skydd mot alltför närgångna blickar.

De där tablettsakerna är riktigt kul, tycker jag. Allra mest skrattretande är enligt mitt sätt att se prislapparna, som anger fullständigt svindlande belopp – för pengarna får man en litet moln av flor, kanske en blomma av tyg, några pärlor av plast, en fjäder bortryckt från en fågel ...
De vidbrättade gillar jag bättre, kan det bero på för den döljande effekten?

Nog har det hänt att jag drömt om att ha hatt. Att VÅGA ha hatt, helt enkelt. Och jag har köpt några, ingen av dem har direkt blivit utsliten utan snarare samlat damm och, i något tovat-ull-fall, ohyra.
Solhatt kan ju rent av kännas nödvändig i vissa lägen, även om det är rätt sällan. Men i mitt lilla förråd av solhattar finns en svart, vidbrättad sak som faktiskt, i alla fall nästan, passar på mig.

En gång i sommar tog jag den, en av de där gassigaste dagarna när det kändes helt rätt med hatt.
Det var bara det att plötsligt var den fullständigt och oförklarligt försvunnen. Jag hade hoppat i sjön – hattlös – och sedan naturligtvis glömt bort skrållan lika snabbt som jag lagt den ifrån mig.
Nu har den ofattbart nog dykt upp igen, den satt uppnålad på en anslagstavla nära badbryggan jag hoppade i från.

Men en sak är solklar, med eller utan solhatt: det är en evig tur att jag inte ska ut och investera i en hösthatt. Den skulle ju ändå bara försvinna. Utifall att jag vågade sätta den på mig en gång. Och jag känner mig hyggligt påklädd ändå. Samt kan använda hattpengarna till annat.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

malou sa...

Kan vi få se en bild på hatten?
Själv har jag flera stycken, speciellt sommarhattar. Fast det är länge sedan jag använde dom - kanske jag skall börja på måndag?

Vitsippan sa...

Himla kul ! Förra sommaren köpte jag mig en solhatt, den hade jag när jag skulle fara till Blåkulla, men kom ej iväg, för någon snodde kvasten i trappen. Hahahahaha

Varför skäms vi med att bära dessa.Jag vet precis hur Du känner, vi vill väl inte förstöra frisyren, så är det, visst!
Kram Mi

♥ Hannele på Hisingen sa...

jag älskar hattar :)

fast jag är egentligen lite för kort

Klimakteriehäxan sa...

Malou - återkommer i detta ärende! fast att plåta en svart hatt så att det blir någorlunda rättvisande är ganska svårt ...
Mi - min frisyr är väl inte så himla mycket att skryta med oavsett hur man gör med tröjorna - för att inte tala om cykelhjälmen!
Hannele - om du känner dig snygg och glad i hatt tror jag inte höjen över havet spelar nån roll!

Bloggblad sa...

Nog vågar jag ha hatt, men det krävs ju rätt klädsel i övrigt, och då blir det svårare...

När jag var ung tonåring, drömde jag om den dag då jag äntligen skulle kunna ha hatt på riktigt, det var såååååå snyggt. Och sen när den dagen kom, då var det helt omodernt.

tant Hannele sa...

jag känner mej alltid snygg - och använder hatt :)