Skägg - plåga eller nöje?

Hon är kvinnan jag aldrig sett men däremot hört talas om, läst om. Hon var en attraktion på den tiden när nöjesliv stavades kringresande tivoli och kraven på finess och artisteri kanske inte var riktigt på toppnivå.

Jag tänker på Skäggiga Damen. Odiskutabelt en homo sapiens av feminin typ, men med ett präktigt skägg på hakan, ofta i kombination med mustasch och kraftiga polisonger. Henne kunde man visa upp på varieté, ett framgångsrikt nummer i den tidens freakshow. Det fascinerar mig att det av allt att döma räckte för publiken att bara titta – Damen verkar inte ha gjort särskilt mycket mer på scenen än att visa sig, fast en sentida representant lär kunna jonglera och sluka eld. Förhoppningsvis utan att skägget börjar brinna.

Men även om jag aldrig betalat inträde för att se de behårade kvinnorna inser jag att jag numer stöter på en och annan alldeles gratis.

Det har med ålder och hormoner att göra.

Förmodligen går det till så här: ett litet fjunigt hårstrå som funnits till i sisådär fem decennier tröttnar plötsligt på sin anonyma tillvaro. En dag kaxar det lilla fjunet till sig och bestämmer sig för att nu, nu är det dags att ta plats, göra sig påmind, bli något som märks, syns och känns.

Vips har den tidigare så släthakade kvinnan ett skäggstrå.

Var kom det ifrån? undrar hon när fingertoppen lokaliserar nyheten i hennes ansikte. Hur blir man av med det? är nästan säkert nästa fråga.

Tyvärr finns inget entydigt svar. Mörka strån reagerar på laserbehandling, det gör inte ljusa. Somlig expertis tycker att stråna kan ryckas med pincett och övervinnas genom uttröttningsmetoden. Andra säger nej till det och rekommenderar klippning i kombination med diatermi (små elstötar i hårsäcken). Några resignerar och köper rakapparat, men får då finna sig i att även fredliga fjun försvinner och huden därmed ser rakad ut, som på vilken karl som helst. Specialkräm kan bita en tid.

En och annan bryr sig inte, vilket naturligtvis är praktiskt. Men jag kan inte låta bli att häpna varje gång jag möter en kvinna jag är bekant med. Hela hennes överläpp är täckt av en rejäl mustasch. Förlåt, men vackert är det inte. Det syntes också när en av våra vanligaste damtidningar (Tara?) fått en medarbetare att visa upp en haka som fått utvecklas i full frihet i fem dygn. Hu som hon såg ut! 

Nu sitter jag här och pillar på en liten ilsken krabat under hakan. Kalla mig gärna fåfäng, det har jag inga problem med, men jag vill utrota inte bara det här exemplaret utan också de andra som kommer att sticka upp och ut, säkert som amen i kyrkan.

Skäggiga Damen må ha varit hur spännande som helst kring förra sekelskiftet, men jag är inte intresserad av att ta upp traditionen.

Anledningen till att vissa kvinnor utvecklar en skäggväxt så praktfull att den skulle kunna utlösa mäns avund påstår vara fel på en kromosom, 17q24.2-q24.3.

Den andra företeelsen, den hormonellt och åldersmässigt betingade, den lär vi få leva med lite till kvinns. Alldeles naturligt och normalt, och egentligen ingenting att skämmas över. Men plågsamt ändå ...

Kanske är bästa sättet att hantera den där vassa och stela lilla uslingen genom att tänka, att där finns i alla fall källan till gratis tidsfördriv. Peta på strået genom ett tråkigt sammanträde, lek med det under föreläsningen du egentligen inte behöver lyssna till, låt det ta din uppmärksamhet när andra prompt ska titta på Manchester Uniteds superviktiga match. Fundera under tiden på vilken metod du ska angripa din ovän med.

Men erbjud ingen annan att bli delaktig i ditt diskreta och ytterst privata gratisnöje. För då riskerar du att bli Skäggiga Damen, med en alldeles egen freak show. OK, kanske det är en freak show – men åtminstone utan publik …

Och vem vet, en vacker dag kommer kanske någon på det idiotsäkra sättet att förbli skäggfri långt upp i pensionsåldern.

Copyríght Klimakteriehäxan