måndag, juni 25, 2012

Trädgårdstragik

Trots att det är ungefär det tråkigaste jag vet ger jag brännässlorna och våtarven i rabatten en omgång. Tänker att våtarv, detta snabbväxande och knallgröna ogräs, borde adlas till prydnadsväxt, så slapp man den eviga kampen som är förlorad, hur ädelt man än ligger i. Men ingenting tyder på att den uppgraderingen är aktuell.

Medan jag står där och svettas noterar jag en liten fågel som flyger runt omkring mig och piper energiskt. Den kommer igen och igen, lätet är genomträngande trots att fågelkroppen är så pytteliten. Jag misstänker att jag kommit onödigt nära ett bo och får därmed en ursäkt att avbryta rotandet efter nässelrötter bland fänrikshjärtan och kungsliljor.

Men just när jag rätar på ryggen upptäcker jag olyckan. En fågelunge ligger och sprattlar i ytan i baljan som samlar upp hängrännans regnvatten. Oj, stackars liten! Han är inte flygfärdig och verkligen inte simkunnig. Försiktigt fiskar jag upp den lilla dunbollen och lägger honom i gräset. Han tittar på mig med minimala pepparkornsögon och försöker förtvivlat få styrsel på benen. Det går inte särskilt bra.

Jag ser mig om efter mamman. Tänker att hon nog bett om min hjälp, undrar om hon kan ta över nu? Hon sitter på en stolpe och låter ynklig. Jag säger åt henne att ungen behöver henne mer än någonsin och drar mig tillbaka för att inte störa. Petar bara in olycksfågeln under några blad så att den inte omedelbart ses av någon hungrig kråka.

En timme senare hör jag fortfarande mammans pip, som jag vid det här laget bestämt låter riktigt sorgset. Ungen ligger kvar där jag lagt den, det rycker lite i benen, men prognosen är sämsta tänkbara. Antar att jag borde utföra ett barmhärtighetsmord men vet verkligen inte hur jag ska kunna ta livet av stackaren.

Så jag gär det fegaste av allt: jag går min väg. Lämnar olycksoffret bakom mig. Kan hoppas att andra ungar ur samma bo klarat sig bättre  vår haverikommissionsanalys säger att boet antagligen finns högt uppe i rännan och att olycksfågeln sköljts med i den störtskur som nyss gjorde himlen svart. Såvitt inte ungarna busat och en råkat trilla över kanten och åkt rutschkana genom stupröret rakt ut i baljan.

Kommer ihåg en sång som vi sjöng när jag var barn:
Små små fågelungar sova i sitt bo
lilla fågelmamman får då lite ro
hon brukar flyga hit och dit att söka något gott
för barnen har så stor aptit
att aldrig nog de fått.

Just den här mamman har nu en mun mindre att mätta.  Att ingen sorg är större än att förlora ett barn, det tror jag är ställt över alla tvivel. Och något som ingen förälder borde behöva uppleva. Inte ens en fågelmamma. Ren tragedi i ett hörn av trädgården.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Cecilia N sa...

Våtarv kan man både ha som sallad och som stekt.

(Det är alltid roligare att skörda än att rensa.)

Jag har just fattat att somliga av skatorna här är årets ungar. För mig är dessa årets fågelungar.

Klimakteriehäxan sa...

Wow Cecilia - vilken unge! Örn eller nåt???
Stekt våtarv låter inte särskilt gott ...

tant Hannele sa...

jo, naturen är lite grym på sitt sätt, men ändå intressant att föröka följa.

Bloggblad sa...

Jag har hört att man kan käka dem, men har inte provat. Jag äter bara nässlor numera av det vilda.

Sorglig historia - men naturen är ju sån: de starka överlever! Grymt.

Cecilia N sa...

Fiskgjusar i Estland.

På Lottens blogg har de två inlägg med låååånga kommentartrådar. Men numera blandas det in gjusar i övrga kommentarer också.

Enligt Lottens bås heter ungarna i tur och ordning: Estelle (förstås!), Estellan och Estrid. Men Estrid har lite svårt att hävda sig när det är matdags så det står väl inte på förrän de bara är två ...

Anonym sa...

Snyftblogg - men jag hoppas fortfarande att familjen återses och att alla lever lyckliga forever.

Kulsprutan

Stare Ström sa...

Lika tragiskt varje gång något sådant inträffar. Det hjälper inte att man vet att det finns inte plats för alla ungar att överleva. Känner med både dig och fågelmamman!