onsdag, april 24, 2013

När drömmar går i kras

Det är något alldeles särskilt med tango. Suget, intensiteten, explosiviteten, följsamheten mellan två kroppar i perfekt anpassning till bandoneonens häftiga puls. Foten i den vackra skon som plötsligt smeker golvet i en svepande rörelse, kastet med nacken som markerar känslan, den bakåtböjda ryggen (med den djärva urringningen) i underkastelse – för att snabbt gå över i en utfälld armbåge som tar plats, som markerar att här behövs utrymme ...

Det är den argentinska tangon jag främst tänker på, även om jag vet att vårt grannland i öst också har tangotradition. Men har man haft lyckan att någon gång sitta på El Viejo Almacen i Buenos Aires och se Leopoldo Federicos stora orkester ta i från tårna medan sångarna avlöser varandra, den ene med mer smäktande och tårdrypande texter efter den andre medan ett eldigt danspar visar sina mest dramatiska turer, då är man såld. Ja, i alla fall blev jag det.
Och den där fascinationen har hållit i sig, i ungefär 40 år.

Nu ser vi lite tango i Let´s dance, men det är mer show än äkta latino. Fast svårt nog att bemästra. Själv har jag i alla år drömt om att vara den där kvinnan som i elegantens armar svävar ut över golvet i perfekta steg, med fotvift i exakt rätt ögonblick, medan åskådarnas blickar är som fastlimmade vid min kropp och dess perfekta rytm. 

Egentligen borde jag ju haft chansen. För under en ganska lång tid tillbringade jag veckor, ja månader, i just Buenos Aires. Visst handlade det om arbete – men nog borde jag ha kunnat ta någon enstaka timme för en danslektion? Bara tanken på att jag skulle ha klarat en enda tango, med en enda förstående kavaljer (läraren alltså!), skulle ha räckt. Men inte en enda timmes kurs blev det. 

Så en dag fick vi en present, direktimport från Argentina. Ett underbart vackert danspar, lite i Botero-stil, i keramik. Figuren har stått på hedersplats varje dag sedan den kom in i vårt hem. Den stadiga rumpan i röd klänning har varit en lisa att vila ögonen på, de två små samarbetande huvudena likaså. Någonstans i bakhuvudet har jag hört Carlos Gardel sjunga ”El dia que me quieras” (Den dag då du ska älska mig).

Men någon dans blev det inte. Och vad värre är, nu är inte bara drömmen i kras. Tangoparet, det så uppskattade, är sönder. Kvar finns säkert hundra bitar, från rejäla skärvor (den röda rumpan!) till flisor i miniformat. Olycka! Sorg!

Detta var definitivt inte vårt mest värdefulla konstföremål, det kan rent av ha varit hyfsat billigt, men det är inte priset som räknas. Det är kärleken. Som nu gått i kras, lika effektivt som drömmen.


Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

Musikanta sa...

Jag sörjer med dig! Helt underbart par. Tur att du har bilder på det när det var helt!
Ingrid som sörjer sin inte fullt lika konstnärliga trädgårdstomte Lisa, som också gick i kras vid ett tillfälle när barnbarnen var och hälsade på.

Cicki sa...

Så tråkigt. Det var ju ett underbart par. Jag förstår din känsla. Jag upplevde den för ett tag sedan när ett älskat glasfat gick i kras.

♥ tant Hannele på Hisingen sa...

Synd om det fina paret.
Man ångrar bara det man INTE har gjort. Vad hindrar dej nu? Min 81-åriga mor dansar fortfarande... Maken och jag var på jitter bug-kurs för ett par år sedan. Bra motion :)

Malou sa...

Jag och mannen gick på nybörjarkurs i tango - på Krokstrand. Men det blev med två nybörjarkurs - fast jag tror man kan dansa tango i Strömstad!

Anonym sa...

Jag förstår om du är snudd på snyftnödig. Hoppas det var du själv som orsakade förödelsen, så slipper du vara arg på någon annan. Fint tangopar var det - och fotominne finns ju. Både ´före´ och ´efter´-variant.

Jag, som använt spanska i 40 år, fick slå upp ´bandoneón´ i lexikon för att förstå. Är det ett ord man svänger sej med i Svea Rike nuförtiden?
Jag smakar på ordet - och det smakar faktiskt litegrann av ´tango´...spännande, passionerat och ganska svårt att lära sig.

Våga satsa, leta partner vetja! Det är aldrig för sent. Och rumpan finns väl på plats redan :o)


Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Det blir nog ingen tango, Hannele och Malou. Lider brist på hugad kavaljer och kunde ha lite bättre flås (jovisst. går att bättra på).
Musikanta och Cicki, ni vet hur det känns ...
Men, Kulsprutan, det var inte jag som orsakade katastrofen. Det hade nästan varit bättre om jag fått stå där med skammen alldeles själv.

Anonym sa...

Inget kalas utan kras, säjs det. Hoppas förödelsen inte var helt i onödan.

Kulsprutan

♥ Hannele på Hisingen sa...

slow fox kanske passar om flåset inte är på topp